Det iskalla helvetet?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Anna försökte väcka mig så snällt hon kunde. Det är tydligen alltid en jävla procedur att få mig att vakna men hon får sig alltid ett gott skratt åt mitt yrvakna svammel. Själv minns jag det inte så ofta, min hjärna behöver en stund på sig att hitta ut ur drömmarnas land. Men den här morgonen var det som om jag såg henne komma till sängen och stänga av min väckarklocka. Hon ruskade försöktigt om mig och sa god morgon så varmt hon kunde. Jag log mot henne och tänkte förvånat säga: Va''''fan vad konstigt, jag var vaken innan du kom. Men... munnen ville inte röra sig, det var som om den var ihopklistrad, eller förlamad.

"Det är dags att vakna nu."

"Men jag äär ju vaken." ville jag säga, men det gick inte. Kunde hon inte se det? Jag försökte febrilt sträcka fram handen mot henne men handen låg där den låg, ovillig att ens lyfta sig en millimeter. Samma sak med benen. Paniken växte i mig och nu försökte jag hysteriskt vrida och vända på hela kroppen. Jag ville skrika men stämbanden lydde inte. Vad är detta? Ser hon inte att jag är vaken?

"Hörru, vakna nu." Anna började bli alltmer otålig. Nu drog hon av mig täcket och lite förnöjt upptäckte hon att jag hade morgonstånd.

"Helvete." Känslomässigt rodnade jag utav bara fan, men med min kropp hände ingenting. Anna hade bott hos mig nu ett tag, hon slaggar på soffan. Det har hon gjort alltsen det där stora grälet hon hade med sin pojkvän. Eller om det är hennes ex. Jag blir aldrig klok på det där och hon verkar inte riktigt veta själv. Jag har inte riktigt vågat fråga alltför nyfiket.. Det har liksom växt fram någon slags spänning mellan oss som jag inte riktigt kan beskriva. Jag tror faktiskt att hon under den här tiden hade hunnit hitta något eget ställe om hon hade velat, men av någon anledning bor hon kvar. Och inte mig emot, men det här var jävligt pinsamt.

"Daniel, kom nu, jag har gjort frukost till dig."

Nu började paniken krypa i kroppen, obeskrivligt obehagligt. Va''''fan är det med mig? Vad är det som händer?

Plötsligt märkte jag att jag frös. Det var isande kallt, som i smällkalla vintern. Har det blivit vinter? tänkte jag.

Anna drog upp persiennerna och tände lampan. Himlens sken hade en fruktansvärt blått sken med skarpa, vassa ljusstrålar. De såg nästan ut som istappar, som kom ner en efter en. Förskräckt såg jag en istapp hänga ovanför hennes huvud, knivskarp med en spricka i sig. Jag tog i allt jag kunde men kroppen låg slapp där den låg. Jag slöt mina ögon och försökte använda all min mentala styrka till att få kroppen att rusa fram och ta bort tappen.

Där var jag plötsligt. Precis när den började falla tog jag den. "Phu." det var nära.

Men vänta nu.. Jag lyckades! VAA?? Helt paff och förstummad såg jag när Anna gick runt och provade olika metoder att väcka mig. Så tyckte jag bestämt att hon tittade på mig, men så upptäkte jag att... Jag hade ingen kropp! Jag stod där och tittade på henne men min kropp kunde jag inte se. Så gick Anna bort till sängen och då såg jag, där låg jag ju och sov så sött.

Jag förflyttade mig med tanken dit bort och tittade på oss två, där jag låg och sov och Anna satt och tittade på mig med ett drömmande uttryck i ansiktet. Så sa hon till sig själv; "Han är ju dödstrött, låt honom sova ut." Hon smekte mig försiktigt på kinden och gick sedan och tittade på nyheterna.

I mitt huvud rådde nu ett fruktansvärt kaos, tankarna virvlade runt utan att riktigt komma fram till något. Så förflyttade jag mig till soffan och satt där bredvid henne. Kylan var lika påträngande kall och jag ville dra filten om mig, men det kunde jag inte. Så provade jag att mentalt lägga mig under filten. Det funkade! Jag kände filten mot vad som borde vara min hud men på filten syndes inga tecken på att jag fanns där under.

Långsamt började jag inse möjligheterna i detta. Jag provade att gå mot väggen och till min stora förundran gick jag inte in i den utan igenom.

Jag provade att sätta mig alldeles bredvid Anna för att se om hon märkte något. Jag kände hennes kropp mot min, hennes varma, leva hy, men inget visade att hon också kände.

"Hmm..." Tänkte jag. Vad ska jag prova nu? Så kom jag på att Anna hade döljt en överraskning för mig ett tag, som hon hemlighetsfullt går och ruvar på. Jag hade grubblat mig till vansinne över vad det kunde vara och varför. Men genast slog jag bort tanken. "Nej, det är inte shysst!" Sa jag till mig själv. "Eller ska jag...?" Det riktigt kröp i fingrarna på mig. Jag ville så gärna veta, jag hade varit nyfiken så länge. Anna hade gett mig en massa små antydande ledtrådar som "Under bar himmel, galler, snoppnick, sommar, glass, sjön, träd, underhållning." Ledtrådarna gjorde mig nervös då det fick mig att tänka på en romantisk kväll med picknick och en vacker solnedgång. Jag visste var hon förvarade något som skulle ge mig all information om hennes smidda planer. Åååh, jag ville så gärna.

"Jag kan väl kika bara lite? Så jag får en liten ledtråd till.. Det kan väl inte skada? Fast.. om hon märker att jag vet då? Hmm.." Plötsligt var jag där vid hennes förvaringsbox. "Hur tusan ska jag komma in i den här lilla?" Vips så hade jag ögonen tätt intill dem.

"VA!? Det är inte sant!!!!!?" Där såg jag ett par biljetter till en konstert med Pink Floyd i London. Jag stod, eller satt, eller vad man nu ska kalla det, i flera minuter helt paff. "Pink Floyd..." Helt salig. Mina stora idoler, mina förebilder, de som fick mig att börja lira bas. Helt otroligt. "Fan, det här kommer jag aldrig kunna hålla tyst om!"

Anna kom plötsligt in i köket där jag befann mig, och jag kände mig fruktansvärt skamsen och letade en anledning till varför jag råkat se biljetterna. Jag glömde bort för en sekund att jag var osynlig, så gick hon rakt in i mig och öppnade boxen. Tittade på biljetterna, strök försiktigt på dem och log för sig själv.

"Tänk om jag plötsligt blir synlig!? Då kommer jag skrämma vettet ur henne. Mig själv också för den delen. Fan, drömmer jag eller vad är det här? Har jag kommit till det iskalla helvetet? Bestraffas jag för att vara en sån iskall skitstövel?" Glädjen och spänningen över att vara osynlig blev kortvarig. Jag ville inte längre. Att se Anna på ett sätt som jag aldrig sett henne förut hade fått mitt hjärta att bulta ännu mera. Nu fick jag det bekräftat. Jag var kär i henne, och inte så lite heller.

"Anna" försökte jag säga. Men inget hördes. Jag tittade på hennes vackra ansikte och smekte försiktigt hennes kind. "Det räcker nu, jag har lärt mig min läxa. Jag ska skärpa mig, sluta vara sånt svin och sluta förneka mina känslor. Jag har insett vad det är jag vill ha. Släpp mig nu."

Inget hände.

Nu var mina händer blåa av köld. Eller nej förresten, de syns ju inte. De hade iallafall varit det om de kunnat. Nu kände jag bara den obeskrivliga kylan och det där skenet som fick mig att rysa. "Jag måste ha hamnat i ett blått helvete." Helvete också.

Anna gick bort till mig där jag låg sängen....