Tal (retorik A)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur mår vi egentligen?
Är allt som det ska?
Det är möjligt att allt är precis som det ska, eller precis så fel som det någonsin kunde vara.
Vad skulle vara fel?
Vad är det för fel med att livsstilsmagasinen har blivit våra heliga skrifter?
Vad är det för fel med att våra barn växer upp på dagis och i skolor, medan vi, med vårt förhöjda blodtryck, jäktar efter lyckan?
Vad spelar det för roll att ingen ler omkring vårt frukostbord?
Om vi bara försöker, om vi bara försummar våra familjer och vänner lite till, så är vi ju snart ett med lyckan.
Om vi bara springer den där extra milen, så vi får på oss dom nya byxorna.
Om vi bara hinner tjäna ihop till den där bilen…
Om vi bara orkar ta den där kvällskursen…
Sen är lyckan total för allt vi vill är ju att sitta ner och njuta framför vår enda kvarvarande vän: TV: n.
Från TV matas vi med bilder av dom som orkar lite mer.
Dom som reser lite mer,
Jobbar lite mer,
Hinner vara hemma lite mer,
Hålla fest för några fler.
Vi ser hur dessa lyckligt lottade ler.
Vi längtar efter lycka men gör själva ingen människa glad.
Vad finns det för ljusning när upplysning bländar?

Vad är det vi söker?
Vad är det egentligen vi människor stressar för att hinna hitta?
Rikedom?
Vad är egentligen rikedom?
Är det att ha fler små papperslappar än vad grannen har?
Att ensam äga allt?
Men vad får vi för att ha ett tilltaget sparkonto?
Frihet?
Friheten av att sitta i en lite blankare bur, en något blankare bur med en plats högre upp på hyllan.
Och vilken form av vinning söker vi från vår plats på sittpinnen?
Vad är det vi försöker uppnå genom att försaka vänskap och kärlek?
Papperslappar?
Inte vilka papperslappar som helst utan pappersbitar med motiv och vattenstämpel…
Ja, när man har ett så intelligent mål vem behöver då en vän att rådfråga, eller ens en stund i tyst reflektion, ensam framför spegeln?
Istället frågar vi spegeln:
Är mitt botox fortfarande verksamt?
Är mina muskler tillräckligt pumpade?
Syns sömmarna i mina bröst?
Jag har inget emot stora bröst.
Tvärtom, jag tillhör ju trots allt den mer primitiva hälften av mänskligheten:
Homo testosteronus.
Vad jag är mot, är ett samhälle där silikon blir ett surrogat för egen lyster och där alla måste vara gjutna i samma form för att vara någon.
Och att den vinst vi söker är att bli just någon.
Andy Warhol sa att i framtiden kommer alla att vara kända i 15 minuter, och det stämmer nog. Det är ett naturligt led i vår obändiga och eviga jakt på epitet och odödlighet.
Varför kan inte Linda bara få vara Linda?
Varför måste hon absolut vara Big-Brother Linda?
För att ni skulle komma ihåg henne?
Blir Linda lyckligare för att vi minns henne?
Att stressa genom livet, gråtandes med ett välopererat leende på läpparna, alltid på jakt efter odödligheten. Försummar vi inte livet självt då?
Man skulle kanske rent av kunna säga att vi lever som döda.
I så fall är ju inte döden längre något att frukta.
Å andra sidan.

Varför tar så många livet av sig i denna kamp mot Hades?
Det kanske inte är odödlighet trots allt, eller?
Detta börjar bli förvirrande.
Jagar vi en flyende lycka som vi inte ens känner till?
Varför är då vår jakt så intensiv, och varför genomsyrar den allt vi gör?
Kanske är det så att lyckan är närmare än vad vi tror.
Lyckan kanske inte sitter i samma bilkö, men kanske att vi möter lyckan en vacker sommardag när vi cyklar till stranden.
Kanske att vi får se en skymt av den, när vi ser två förälskade människor dansa.
Känna lukten av den när våren fördriver vintern.
En smak av den när vi äter mammas kanelbullar.
Höra de...