Herr Bäver

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakom höghusen nedanför Domus hittar du Hälleskogen. Det var där man lekte med Mulle och åt kaviarsmörgås och varm choklad. Det var där Micke lärde oss att äta mackor med ketchup. Men när vi blev gamla nog att sluta på Mulle så fick Mulle flytta för att en damm skulle anläggas där. Det var för tio år sedan. Dammen har alltid varit otroligt vacker. Höga fina träd och mossiga hällar, fåglar som kvittrade så fint och härligt på våren. Och man kände alltid igen den mossiga skogiga lukten av barr och våt mossa. Men på senare år har dammen förändrats. Den som alltid varit så ljuvlig på dimmiga mornar är nu något man helst undviker. Den härliga doften har förändrats till något surt och stickande i näsan. De vackra träden bara hänger och hänger, blommorna slår knappt ut på våren och fisken finns knappt kvar. Vid ena strandkanten har några människor dumpat ett gammalt kylskåp och en massa annat avfall. Hela miljön vid dammen är förstörd.

Herr bäver bor vid den snåriga stranden i söder. Han är gammal nu och har svårt att gå. Någon ny käpp har han inte tid att göra. Huset som han alltid bott i ruttnar sakta men säkert sönder av det förändrade klimatet. Och tänderna orkar knappt gnaga sönder en stam längre. Annat var det när herr bäver var yngre. Han hade haft skinande gyllenbrun päls och klara djupa ögon. Men tänderna hade han varit mest stolt över. Han hade skött dem varje dag så de sken. Minst tre träd om dagen så att de höll sig starka och fina. En gång hade han sökt jobb på tv och fått det. Det var för någon tandkräm som kallades Pepsodent Herbel esseus. Den smakade gott minns han och som tack för besväret hade han fått några tuber och ungefär ett kilo av sin favoritfisk mört.

Som yngre hade han också varit väldigt envis. Han hade alltid vunnit på sin envishet i längden. Om han hade velat ha något till exempel en barkbåt så hade hans far sagt att han fick jobba för den. Och eftersom han så envist ville ha barkbåten så hade han jobbat för den och fått den. Så klart envisheten hade inte alltid varit på hans sida. När herr bäver var fyra år ungefär så hade han så gärna velat klättra upp i ett blommande träd för att kunna ge sin mamma en blomma. Hans far hade sagt att han kunde ramla ner och göra sig illa. Envist klättrade herr bäver upp i trädet och tog sig fint ner med en blomma ändå klarade han sig inte. På vägen hem gick herr bäver och sniffade på den godluktande blomman och vips hade näsan svullnat upp till en ballong. Lilla herr bäver blev sängliggande i dagar så den gången var det inte bra att vara envis. Det upptäcktes också senare att det inte var det enda han var allergisk mot. Han var allergisk mot nästan allt som kom i hans väg. Olika andra djur, träd och örter och så förstås blommor.
När herr bäver sedan blev äldre så blev allergin ett litet större problem. Alla dessa förtjusande bäverflickor som sprang omkring vid strandkanten. Han blev förälskad i dem allihop. Men det var svårt för herr bäver eftersom han inte tålde blommorna. Han försökte med allt. En gren utan blomma, fiskkakor, en hemmagjord tavla, enbärsris ja allt. Men när herr bäver kom med något av detta till någon av flickorna så blev de sura. De tyckte att herr bäver underskattade dem och så satte de näsan i vädret och gick därifrån. Därför hade herr bäver förblivit ensam och ännu mera ensam blev han när alla nyförälskade par flyttade. Den enda bävern vid dammen var nu herr bäver. Gammal och trött, allergin hade också blivit värre på äldre dar. Fast pigg och vaken i själen var han och fortfarande en baddare på att simma.

Klockan var runt tre på eftermiddagen och herr bäver ser sig omkring i sitt lilla krypin även fast fisken nästan är borta och vattnet luktar surt så måste han iväg. Ska han komma hem i rimlig tid så måste han gå nu. Vägen ner till dammen är ungefär hundra meter lång. Först går han förbi det omkullfallna trädet och han har lite svårt att ta sig över de spretiga grenarna som ligger längs marken. Benet vill inte gå med honom och käppen böjer sig men till slut når han vattnet. Det sticker i näsan när han sätter sig vid strandkanten. Han spanar ut över vattnet, lukten gör honom nästan yr men han härdar ut. En halvtimme går förbi utan ens röken av en fisk. Alla hans fina minnen från dammen börjar bubbla upp i hans minne. Herr bäver lutar sig tillbaka och drömmer sig bort och han blir liten igen. Han ser sig själv sitta i sin mors knä och äta sin första mört och hur hans far lär honom fiska. Plötsligt väcks han ur drömmen en fisk plaskar i vattnet. Han sträcker ut sin lilla tass och tar ett skutt ut i vattnet, miss. Fisken var för snabb och herr bäver alldeles för gammal och svag. Herr bäver känner sig besviken på sig själv och går upp ur vattnet. Han böjer sig ner och tar upp käppen, ryggen värker men han lyckas få upp käppen.

Vägen hem känns mycket längre än vanligt och han blir nästan lycklig när han ser sitt hus skymta längre fram på stigen, huset som han växte upp i. Hans farfar hade byggt det när hans far var en liten parvel. Huset har tre små rum med varsitt fönster i. Sedan har huset en källare, ett kök, ett badrum och en trång hall.I ett av de små rummen hade herr bäver bott i som liten. Hans två väldigt mycket äldre syskon hade bott i rummen bredvid men bara några månader efter att herr bäver fötts hade syskonen flyttat ut.



Istället hade morbror bäver använt ett av rummen när han och hans fru bråkade. Morbror bäver kom alltid in och satte sig på herr bävers sängkant och visade vilt hur hans fru betedde sig. Fast herr bäver visste mycket väl att morbror bäver överdrev och att morbror bäver drack lite för mycket ibland. Det hade han sett på släktfesterna då morbror bäver brukade dansa på borden. De kvällarna var det morbror bävers fru som sov i rummet men det var länge sedan nu. Herr bäver tar fram nyckeln och låser upp ytterdörren. Huset är lika tomt som alltid det är bara köket som används nu för tiden. Herr bäver sover nämligen där eftersom han har nära till allting, toaletten ligger precis utanför köksdörren och maten finns ju i köket. Maten ja! Han öppnar skafferiet och tar fram kakburken och tar av locket och tittar ner. Bara sex stycken små mörtkakor ligger däri och de räcker inte ens veckan ut. Hur ska han nu klara sig? Han äter en kaka, kliar sig i huvudet och lägger sig sedan ner för att sova. Kanske morgondagen blir bättre?

Veckan börjar dra sig mot sitt slut och herr bäver tittar ner i kakburken, endast smulor kvar. Han måste ge sig av kanske kan han få någon fisk så att han åtminstone klarar sig några dagar till. Annars får han börja vandra till en ny damm. Men innerst inne vet nog herr bäver att han aldrig kommer att överleva en sådan lång färd. Medan dessa tankar passerat ut genom herr bävers lilla huvud så har han tagit sig ut på trappan och blivit sittande där. Plötsligt börjar han gråta, han känner sig så gammal. Med gråten kommer solen, molnen lättar och himlen blir blå. Herr bäver känner sig styrkt och på börjar vägen ner till dammen. När han når dammen slänger han sig i, vattnet svalkar och herr bäver mår lite bättre. Han simmar ut till mitten av dammen och lägger sig och guppar på rygg. Allting känns fridfullt. Plötsligt bryts tystnaden och ett dånande hörs uppifrån skyn men inget syns på den klarblå himlen. Herr bäver tar det lugnt och gungar vidare på de lätta vågorna. Men ljudet tilltar, blir högre och kommer närmare. Herr bäver tycker sig höra en gäll röst genom bullret. Han vänder huvudet mot stranden och uppfattar någon vit varelse som står och viftar på stranden innan han tyngs ner av något som kraschat över honom. Näsan på herr bäver börjar växa medan han försöker kämpa sig mot stranden. Han börjar bli illamående och han hamnar under ytan då och då men lyckas ta sig upp igen. Han närmar sig stranden men i herr bävers ögon är den långt bort. Han tar stora kallsupar och får svårt att andas. Om han inte hade haft den besvärliga allergin så hade nog detta inte varit så svårt. Plötsligt känner herr bäver botten och med den känslan svimmar han.


Det hade varit en helt vanlig dag när fru stork lämnade sitt hemtrevliga vassbo för sin vanliga eftermiddagspromenad. Men promenaden hade blivit mer som ett akutsjukhus än en fridfull stund runt den svart döda dammen. När fru stork kommit ner till stranden av dammen hade hon hört ett dånande ljud från himlen. Förståndig som hon var visste hon att det var en kalkhelikopter som var på väg. Den skulle rädda dammen. Men alla var ju inte lika förståndiga som hon. Mitt ute i vattnet hade hon upptäckt en dum gammal bäver alldeles fridfullt ligga och guppa på de lätta vågorna. Hon hade frenetiskt börjat skrika på honom och peka upp i mot himlen. Men när han väl hade sett henne var det försent. Hälften av kalklasten hade hamnat på honom. Fru stork hade trott att det var slutet för bävern men nej då? Han dök upp igen och började simma mot henne med en enorm näsa. Han var alltså allergisk också. Precis när han nådde strandkanten hade han svimmat. Fru stork hade stått bara några meter ifrån bävern och visste att hon var den enda som kunde hjälpa honom nu. Det var första gången på flera dagar som hon hade sett en levande varelse vid dammen. Ett tag trodde hon att hon var den enda men det visade sig att hon hade fel.

Nu står hon här i sitt fina bo med en sjuk gammal bäver att ta hand om. Han var väldigt sjuk och lämnade hon honom nu skulle han inte överleva. Hon kände faktiskt någon slags medkänsla för den stackars kraken. Hon tyckte att de satt i samma båt, ensamma vid en levande kanske död damm. Hon storken och han grävlingen, gamla och trötta. Bävern andades väldigt häftigt, han hade svåra besvär med att andas märkte hon. Hon bäddar in honom i ett vintervasstäcke sedan packar hon in näsan i ispåsar. Sedan lägger hon över några grankvistar över honom. Hon vet att det finns en örn som brukar cirkulera över dammen vissa dagar. Fru stork måste till den nedlagda skogsaffären för att hitta några gamla medicinburkar. Att tänka på stället hugger i hjärtat på fru stork. En gång för länge sedan hade hon haft lille stork. Han hade blivit sjuk och hon hade täckt över honom med granris på samma sätt som hon nu täckt bävern och sedan gått efter medicin. När hon kommit tillbaka hade ungen legat död. Hon börjar flyga den väldigt korta vägen fågelvägen till den övergivna affären. Hon cirkulerar ett varv innan hon landar och går fram och öppnar den gamla dörren. Fru stork tar sig fram till hyllan med gamla mediciner. Hon synar burkarna noga och hittar en mot allergianfall och en febernedsättande.



Efter några dagar verkar bävern må lite bättre men han har ännu ej vaknat upp ur sin medvetslöshet. Svullnaden på näsan har gått ner med hjälp av allergimedicinen och hans kroppsvärme har stabiliserats. Äntligen kan fru stork lämna bävern lite längre stunder och få tid för annat. Hon samlar mat fast det inte finns mycket att hitta.. Hon har även påbörjat en ny stickning. Det ska bli en väst till bävern. Den är ljusbrun med klarblå ränder och åt sig själv har hon tidigare stickat en likadan fast i mindre storlek. Hennes väst är ljusgrön med klargula ränder. Fru stork sätter på en kopp barrte på spisen den behöver värmas lie. När hon vänder sig om möts hon av två djupa ögon.
- Nej men se där, det var på tiden. Hur känns det? Undrar fru stork
- Konstigt jag minns att.. ( herr bäver)
-Vila du ett tag till så blir det allt bättre säger fru stork.
<...