Damen i Peruk

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sean, Tom och Konstanze satt i klassrummet sista dagen innan lovet. De skulle just sluta åttan och sommarlovet låg framför dem med strålande solsken och varma dagar.
Alla i klassen var uppklädda och satt otåligt i det lilla klassrummet och väntade på att deras lärare skulle önska dem ett trevligt sommarlov. Konstanze satt vid ett fönster och kollade ut mot den vackra förmiddagen i stan, där studenter åkte på flak dekorerade med ris och plakat. De hoppade och sjöng med ett champagneglas i handen och på huvudet hade de alla en vit mössa. Konstanze log och kände en solstråle mot ansiktet. Efter ett helt år av slit och kämpande skulle hon äntligen få vara ledig och inte behöva tänka på något annat än varma dagar i solen.

”Då vill jag tacka för ett roligt år och jag hoppas ni alla får en riktig skön sommar!” sa läraren Lillian, en glad kvinna i trettioårsåldern med långt blont hår som alltid var uppsatt i en hästsvans. Hon hade bara varit deras klassföreståndare sen början av åttan, efter att den tidigare sjukskrivit sig för utbrändhet. Klassen hade sedan hon börjat blivit mycket bättre på alla sätt och vis. Det bråkades inget under lektionerna och kamratskapet mellan eleverna hade stärkts avsevärt. Därför var det många som hade köpt henne presenter och blommor för att tacka för året.
Klassen tog emot sina betyg och rörde sig mot dörren. Tom, Sean och Konstanze gick tillsammans mot utgången av skolan. De hade alltid hängt ihop sedan sjuan då de alla kommit från olika skolor och inte vetat namnet på en enda kotte. De hade hittat varandra och blivit oskiljaktiga, men ändå var de så olika. Sean var en impulsiv fransktalande kille som alltid såg till att saker blev gjorda. Han hade kommit till Sverige som tioåring, så han talade med en ganska stark brytning.
Tom var en blond, ganska tystlåten kille, men när han talade var det oftast väldigt bra saker han sa. Hans passion var historia och hans betyg visade att han var bäst i klassen inom det ämnet. Konstanze kan man nog påstå var den mest intellektuella av de tre femtonåringarna. Hon talade sex språk flytande och spelade flera instrument. Dessutom var hon väldigt utåtriktad och hade lätt att bemöta folk på ett bra sätt. Tillsammans bildade de den perfekta trion.

De gick ut genom de stora yttre portarna till skolan och stannade till på stentrappan, där ett gäng niondeklassare stod och sålde glass i bägare. Trion gav varandra en varsin belåten blick och ställde sig i kön. Två minuter senare var de på väg nerför trappan med ett jättelass glass i en varsin liten bägare. Solen lyste upp Konstanzes långa chokladbruna hår som vajade till när en varm vindpust svepte förbi. Hon hade en röd blomma i håret som matchade volangkjolen som var i samma färg. Under sin jeansjacka bar hon ett vitt linne med volanger och ett guldhalsband med en vit sten.
”Visst ska det bli ’ärligt? Jag kan knappt bärga mig… Å, vi måste ta våra mopeder till stranden imorgon!” sade Sean entusiastiskt och de andra log instämmande med munnarna fulla av hallonsorbet och chokladglass.
”Ska vi gå och sätta oss i stadsparken och sola?” fortsatte han glatt och råkade spilla bananglass på sin vita skjorta. När han upptäckt sitt kladd försökte han täcka över det med sin svarta kavaj, men det var ett hopplöst fall.
”Ja, jag måste få sätta mig ned, jag kan inte gå med de här skorna länge till”, svarade Konstanze och kollade ner på sina högklackade sandaler med en min av pinande glädje. Hon hade prompt velat köpa skorna för utseendets skull, men inte tänkt på hur det skulle bli att faktiskt gå med dem. De började traska längs ån som löpte genom staden och runt dem lekte barn med sina hundar, ungdomar satt i gräset och skrattade och familjer hade brett ut picknickfiltar lite här och var med uppdukade bufféer.
”Här blir bra”, sa Tom och lade ut sin mörkgröna jacka på gräset, vartefter de andra följde hans exempel och satte sig ned.
”Är det ingen som vågar kolla på sina betyg? Ska jag vara den som börjar?” frågade Konstanze och lade ifrån sig sin glassbägare och öppnade sitt bruna kuvert. Sean och Tom rev även upp sina och det var tyst i någon minut.
”Hur gick det för er?” undrade Tom och de alla kollade upp från sina kuvert. Konstanze lade ner sitt papper och tog upp glassbägaren igen och började äta.
”Högsta betyg i allt förutom kemi, fysik och matte”, svarade hon nöjt och Sean applåderade.
”Och vad fick dy i de ämnena då?”
”Väl godkänt”, hon log brett och skrapade ur sin bägare som nu var nästan helt tom på glass.
”Jag fick högsta betyg i…” började Tom, men Konstanze avbröt.
”Historia? Det är ju ingen nyhet direkt, du är ju bä…” hon stannade upp och fäste blicken på något bakom ett träd som stod i närheten.
”Vad är det?” undrade Sean, då Konstanze reste på sig och började gå mot föremålet.
”Jag vet inte riktigt, det är det jag ska försöka ta reda på”, svarade hon, samtidigt som killarna reste på sig och följde efter henne. De gick långsamt mot föremålet som blänkte i skuggan bakom en ek.
”Jag tror att det är…” började hon men tvekade. Hon gick ett steg närmre och konstaterade vad hon såg.
”Killar… Jag tror att det är en speldosa!” de alla skyndade sig fram och Konstanze plockade upp en rektangulär, ganska liten dosa av trä med en inristad not mittpå. De alla utbytte blickar och Konstanze öppnade speldosan.

Under ett ögonblick verkade det som om tiden stannade upp. Ingen av de tre visste vare sig tid eller plats, då en vacker liten melodi började spela, det lät som franska nationalsången. Men så plötsligt tappade de alla andan, det kändes som om de trycktes ihop och de kände ett ryck i axlarna som drog dem hastigt uppåt i ett starkt ljussken.

De landade på ett hårt stengolv och kippade alla efter andan. Sakta reste de på sig och kollade med häpnad på omgivningen. De befann sig i en magnifik avlång sal med högt i tak. På ena långsidan satt stora fönster med jämna mellanrum och på den andra, statyer och målningar. Taket var en enda stor målning och de fick nästan ont i nacken när de granskade det.
”Vi är i frankrike”, sa Tom omedelbart. ”I slottet Versailles, detta är Grande Galerie! Jag kan knappt fatta att vi står mitt i Grande Galerie!” han lät ovanligt uppspelt.
”Men?… VA?” skrek Sean förvirrat så att det ekade.
”Hur hamnade vi här?” utbrast Konstanze, minst lika förvånad.
”Yndrar vilket år vi ’ar ’amnat i?” Sean stängde igen speldosan och de gick runt i det oändligt långa rummet en bra stund innan de hörde fotsteg som kom närmare. Det verkade vara en person som sprang. Konstanze ställde sig vid ett fönster och killarna följde efter. Där stod de ända tills en kvinna i en stor bred klänning kom inspringande i salen. Hon hade en vit peruk som måste ha varit minst en halvmeter hög. Hennes klackskor ekade i rummet som hon sprang och hon verkade inte märka de tre ungdomarna. Sean suckade och sprang efter kvinnan. Som tur var kunde hon inte springa särskilt fort med tanke på klänningen, som tydligen hade flera lager kjolar vilka hon försökte hålla upp medan hon sprang.
”Mademoiselle!” ropade Sean, men kvinnan fortsatte springa med tårarna i halsen. Det såg ut som om hon skulle brista ut i gråt vilken sekund som helst. Hon ignorerade Sean till en början men till sist stannade hon och föll ned på knä på golvet med händerna för ansiktet. Hon snyftade. Konstanze och Tom, som hade stått kvar vid fönstret av pur förvåning gick nu fram till kvinnan och Sean.
”Marie Antoinette?” sa Tom tveksamt. Kvinnan tog bort händerna för ansiktet och kollade på honom en kort stund innan hon nickade.

Sean, som var från frankrike, försökte få kontakt med kvinnan. Likaså Konstanze, som hade läst franska i många år. Tom var den ende som inte förstod språket.
”Marie Antoinette var hatad av sitt folk för att de tyckte hon misskötte landet”, viskade Tom till sina två vänner.

”Vilket år är detta ers majestät?” frågade Konstanze, som visste mycket väl att Marie Antoinette varit frankrikes drottning fram till 1793 då hon halshuggits som följd av den franska revolutionen.
”1790”, svarade hon omedelbart. ”De vill åt mig, de kommer till slottet!” hon snyftade fortfarande, nu mer intensivt.
”Vilka då?” frågade Sean, samtidigt som Konstanze sprang till ett av fönstren.
”Folket… Mitt folk!” och mycket riktigt var en stor mängd människor på väg mot slottet beväpnade med grepar, spadar samt liknande vapen vilka man lätt finner på vilken bondgård som helst.
Marie Antoinette reste på sig och slutade gråta. Hon tog fram en näsduk ur en liten ficka i klänningen och torkade tårarna. Tillsammans med Tom och Sean gick hon fram till Konstanze, som fortfarande kollade ut genom fönstret.
”Jag har hört att de är missnöjda med mig”, sa Marie efter en stund. ”De säger att de inte ens har bröd hemma, men varför äter de inte bakelser då?” Sean och Konstanze kollade storögt på henne.
”Jag tror inte ni förstår ers majestät”, började Konstanze. ”Dessa folk har inte råd att äta bakelser, de har knappt pengar nog att försörja sina familjer.” Marie Antoinette höjde på ögonbrynen.
”Varför inte det?”
”Varför tror ni att ni är så rik?” svarade Sean och lade huvudet på sned. Marie Antoinette kollade först på Sean och sedan ut på folket som marscherade mot slottet.
”Kom!” sa hon och tog tag i Konstanzes arm. ”Vi måste härifrån.”
Hon började springa och ungdomarna följde tätt efter, smått rädda. Om de hittades tillsammans med Marie Antoinette skulle de antagligen också halshuggas.

Drottningen sprang ut från Grande Galerie och ner för en stor stentrappa. Därefter svängde hon in i ett cirkelformat rum med bokhyllor istället för tapeter. Hon stannade till vid en utav bokhyllorna och tryckte på dess vänstra del med hela sin kraft. Den svängde långsamt inåt och visade en mörk smal trappa som ledde nedåt. Det enda ljus som fanns i gången kom från en liten fackla som hängde på stenväggen. Marie gick in i sidled då hennes klänning var alltför bred för att få plats. Konstanze, Sean och Tom skyndade efter och drog igen bokhyllan efter sig. En skrämmande tystnad rådde under hela vistelsen i den trånga mörka trappgången. Det enda som hördes var de flåsande andetagen från dem, medan de skyndade nedåt, deras klapprande fotsteg samt vattendroppar som ekade när de slog i golvet. Det var kallt och fuktigt och lukten var av sten och blött grus.
Det verkade som en evighet innan de äntligen skådade en liten dörr i slutet av trappan. När de kommit fram öppnade Marie den långsamt samtidigt som hon kikade ut.
”Var alldeles tysta nu!” väste hon och tog av sig sin meterhöga peruk. ”Ingen får se oss förrän vi kommit fram!”
Hennes hår var blont och uppsatt i ett hårnät, plötsligt såg hon ut som vem som helst, om man inte räknade med den stora detaljrika klänningen förstås.

De gick i en rask takt ut på baksidan av slottet. Det var mörkt och kallt, inte ett ljud hördes, vilket var till en stor lättnad för de fyra. Marie stannade tvärt och såg sig åt höger och vänster, därefter visslade hon så att det ekade. Omedelbart hördes hovar som klapprade mot gruset och hjul som rullade. Knappt tre sekunder senare stod två hästar framför dem med en vagn. Vid framdelen av vagnen satt en kusk i svarta kläder och kämpade för att hålla hästarna i styr. Marie Antoinette klev in i vagnen och vinkade hysteriskt in de andra.
”Vart är vi på väg?” frågade Konstanze efter några minuter, när hästarna galopperat iväg från platsen i full fart.
”Till min bror Joseph i Österrike”, svarade hon tonlöst och kollade ut genom det lilla fönstret som fanns i vagnen.
”Kejsare Joseph den andre?” utbrast Tom, som hade verkat förstå sammanhanget i vad Marie hade sagt. Konstanze översatte.
”Om du så vill, men han är mycket sjuk och ligger mest och sover, han är inte ’aktiv’ kejsare för tillfället”, svarade drottningen och suckade djupt.
”Varför ska vi till honom?” frågade Sean efter en kort stunds tänkande.
”Flyr jag till Österrike kan det franska folket inte komma åt mig…” hon avbröt meningen och kollade på dem. ”Hoppas jag.”

De reste med vagnen flera dagar, men då och då stannade de och bytte hästar. För var dag som gick blev drottningen på bättre och bättre humör, vilket gjorde att de lärde känna varandra ganska bra. Hon verkade vara en väldigt trevlig drottning som skämtade mycket och var allmänt glad, trots det faktum att hon var hatad av i stort sett hela frankrike. Men det kanske inte betydde lika mycket eftersom hon inte var fransk. Hon var österrikiska och flyttade inte till frankrike förrän hon gifte sig som femtonåring. Hennes bror hade stannat i Wien och blivit kejsare.

En varm och solig dag stannade vagnen och till deras stora glädje- för gott. De var äntligen framme i Wien. Marie hade köpt en ny peruk under resans gång, samt en ny klänning. De var inte lika flådiga som de hon hade på sig innan. Hon ville smälta in bland befolkningen och skyndade sig att byta om inne på en offentlig toalett. De tre ungdomarna hade även de fått tidstypiska kläder så de inte skulle sticka ut från mängden. Sean speciellt, var inte alltför nöjd över sin röda, trekantiga hatt med en svanfjäder på.
De klev ut på gatan, där massor av folk gick och samtalade. De stod mitt på ett stort torg omgivet av hus. Det såg ut att vara någon sorts marknad och överallt hördes röster.

”Skynda er, vi måste till min bror innan någon upptäcker oss!” sa Marie Antoinette och de började gå den långa vägen till slottet Schönbrunn.

Det var stort, både utvändigt och invändigt men vilken utsikt! De tre ungdomarna var helt paffa när de stod högst upp i slottet och kollade ut genom fönstret på den stora staden, med dess vackra natur.
De stod nu i det rum där Joseph II låg sjuk, Marie Antoinette stod på knä bredvid honom. Sean, Tom och Konstanze stod vid fönstret, som de hade gjort ända sen de kom in i rummet. Då och då kollade de på den bleka mannen som låg inbäddad i sängen, med svetten rinnandes för hans ansikte. Med jämna mellanrum kom en piga och torkade hans panna med en linneservett samt gav honom vatten att dricka. Då de hade vart i rummet cirka en halv timme, knackade det på dörren och pigan kom in.
”Ni har besök, ers majestät kejsaren”, sa hon lite lätt timid och tre män klev in i rummet. De hade alla svarta kläder och trekantiga hattar. När de placerat sig framför sängen, tog de av sig hattarna och bugade.
”Vi hoppas ni är på bättringsvägen”, sa den ene mannen med en djup röst. Marie Antoinette svarade i kejsarens ställe med att skaka på huvudet. ”Det vi kom hit för att utreda var orsaken till hans majestät kejsarens plötsliga sjukdom”, fortsatte mannen, medan de andra två ställde sina två väskor de burit med sig på ett utav nattduksborden. Marie reste sig upp och gick bort till tonåringarna, som stod som förstenade.

Männen (som var doktorer) tog fram en skalpell, en stor bägare, en kall handduk som legat i isvatten samt nål och tråd. En av männen grävde fram kejsarens högerarm från alla täckena och drog upp skjortärmen. Därefter fattade han skalpellen, medan en annan doktor höll den stora bägaren under armen på kejsaren. Med stor kraft skar han upp en stor reva i överarmen på den sjuke mannen, som gjorde en grimas av smärta. Mer orkade han inte göra motstånd. Blodet rann ner i mängder i bägaren, som snabbt blev full. Därefter fattade den tredje doktorn (som hittills hade stått och kollat på) nålen och tråden och satte igång att sy ihop den uppskurna överarmen. När det var klart lade de den iskalla handduken på kejsarens svullna panna.
”Han borde bli frisk inom några dagar. Vi har åderlåtit honom så allt det onda har försvunnit med detta blod vi just tappat”, sa mannen med den djupa rösten och höll fram bägaren med blod. ”Adjö.”
De tre männen lämnade rummet och en lång tystnad lade sig över de resterande fem personerna.

”Jag har läst om åderlåtning, de använde det under den här tiden… Men då visste de ju inte om att det är helt meningslöst och dessutom farligt…” suckade Tom till Sean och Konstanze.
Tretton dagar senare avled kejsare Joseph II i sin säng. Tonåringarna och Marie Antoinette hade fått reda på det när de suttit och ätit middag i slottet, då pigan hade kommit inrusande i matsalen. Marie hade skrikit högt och rusat upp för att försöka väcka liv i honom, men förgäves.

Det skulle hållas en minneskonsert i hans ära i en stor kyrka som låg i mitten av staden. Några stora kompositörer skulle framföra nykomponerade verk och alla skulle vara klädda i svart, vilket var till en liten glädje för Sean, som inte skulle behöva bära sin avskyvärda röda trekantiga fjäderhatt.
Konstanze, Sean, Tom och Marie anlände och tog omedelbart en plats längst fram. Efter några korta ögonblick strömmade det in folk i kyrkan och bredvid Konstanze satte sig en ganska kort man med stort blont hår iklädd mycket stiliga svarta kläder. Han tog fram ett vackert fickur av guld och kollade på den otåligt.
”Ursäkta herrn, vad är klockan?” frågade Konstanze och mannen vände sig mot henne. När Konstanze insåg vem det var hon talade till kämpade hon för att dölja sin entusiasm.
”Fyra minuter i sju”, svarade mannen och lade ner fickuret i fickan. ”Vem har jag äran att tala med?” frågade han vänligt.
”Konstanze Dresden.” Mannen tog hennes hand.
”Ah, Konstanze… Precis som min fru”, sa han och kysste hennes hand. ”Mitt namn är Wolfgang Amadé Mozart.”
”Jag känner mycket väl till ditt namn, jag är en stor beundrare av din musik”, sa Konstanze direkt och Wolfgang nickade i en bugning och log. De hann inte fortsätta sitt samtal förrän de hörde en orgel spela. Alla i kyrkan reste på sig och tog av sig hattarna, när fyra män kom inbärandes på en kista. Vartefter de gick mot altaret, bugade sig folket längs vägen. De placerade kistan vid altaret och en präst klev fram och höll en lång minnesgudstjänst. Därefter tog en stor orkester samt en liten kör plats och prästen välkomnade fram Mozart. Han ställde sig framför orkestern och började dirigera en mycket vacker mässa. Konstanze kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Det var inte främst sorgen över kejsarens bortgång, utan tanken på att hon träffat en av världens största musiker genom tiderna och sett honom dirigera en av sina egna kompositioner som hon blev så rörd.

Folket försvann ut på gatan när minneskonserten var över. Wolfgang följde med Marie Antoinette, Konstanze och hennes två vänner ut medan de samtalade.
”Ni måste göra oss den stora äran att komma på middag imorgon kväll herr Mozart!” befallde Marie och fick ett jakande svar. Han kände sig hedrad och lovade att spela för dem.

”Jag har ännu inte frågat om varifrån ni kommer”, berättade Marie till ungdomarna, när de skilts från Wolfgang och begett sig till slottet. De kollade nervöst på varandra och på något undermedvetet vis blev det Sean som fick hitta på en logisk förklaring, eftersom han ofta hittade på små mytomaniska berättelser.
”Vi är springpojkar… Förutom Konstanze, som är en piga.” Konstanze kollade på honom storögt. ”Vi skulle lämna ett meddelande till er om att folket var på väg mot slottet men som vi märkte hade ni redan fått reda på det”, berättade han och var ganska stolt över historien han improviserat fram. Marie verkade märkligt nog köpa berättelsen och de fortsatte vandra tillbaka till slottet.
Det var förvånansvärt tyst när de klivit in i det mörka slottet, men inom kort kom en betjänt fram till dem och erbjöd sig att ta emot deras kappor och hattar. Det var något mystiskt med mannen, han höll högerhanden bakom ryggen och peruken var lite på sned, som om han hade haft bråttom när han tagit på sig den. Tom försökte kika bakom mannens rygg, men fick bara dödande blickar som svar på nyfikenheten. Betjänten tog emot Maries kappa och hängde upp den på en klädhängare som stod en knapp meter ifrån dem, medan han hela tiden kollade mot Marie Antoinette. Plötsligt, när hon vänt honom ryggen, drog han fram en rostig kniv och höll den mot Antoinettes hals.
”Ditt liv är över, Marie Antoinette, drottning av frankrike.” väste mannen på franska. ”Som tur var kunde jag smita in i slottet medan ni var borta… Nu ska du få betala för vad du har gjort mot folket!” mannen flinade triumferande.
”Hon heter Maria Lange”, utbrast Sean plötsligt på franska. Marie, Tom och Konstanze såg chockade ut först, men spelade sedan med. ”Hon var kejsarens svåger och vi är hennes barn, Marie Antoinette är kvar i frankrike!” mannen började se tveksam ut.
”Hon kan inte ens prata franska, hon talar bara tyska.” Konstanze kollade på Marie, som låtsades se oförstående ut. Sedan sa hon något på tyska och mannen såg förvirrad ut.
”Men varför talar ni franska om hon talar tyska?”
”Våran bror bor i frankrike och vi brukar bli skickade dit på somrarna”, ljög Sean.
”Var är hon?” skrek mannen, fortfarande med kniven mot Maries hals.
”Marie Antoinette är kvar i paris, i slottet Versailles! Hon gömmer sig i en hemlig gång där ingen hittar henne.”
Konstanze signalerade åt Tom och Sean att sätta stop för mannen. Sean smög bakom honom och greppade tag i klädhängaren. Tom var beredd att slå kniven ur handen på den ilskna fransmannen och Konstanze stod redo att ta emot Marie.
”Men försök inte döda henne när du kommer dit!” utbrast Konstanze argt samtidigt som Sean stötte klädhängaren mot ryggen på mannen, Tom slog kniven ur handen på honom och Konstanze tog emot Marie Antoinette när hon föll mot golvet. Plötsligt kom en man i underkläder och skjorta springande mot dem.
”Han slog ner mig och tog mina kläder”, sa betjänten när han sprang. När han kommit fram drog han åt sig sin peruk, sin kappa och sina skor. ”Han kommer åka in för det här”, röt han ursinnigt när han hade fått på sig sina tillhörigheter. Därefter tog han tag i fransmannens arm och släpade ut honom ur slottet.

”Ni… Ni räddade mitt liv”, sa Marie hest. Hon reste sig upp och såg chockad ut. ”Merci.”
Morgonen därpå diskuterade Tom, Sean och Konstanze gårdagskvällens händelse.
”Vem vet vad som hade hänt om Marie Antoinette hade dött igår?” undrade Tom när de tre satt i en soffgrupp i en av de stora salongerna i det wienska slottet. ”Det är farligt att ändra historien, om vi hade låtit Marie dö igår kanske framtiden skulle sett helt annorlunda ut!”
”Vad hade hänt med franska revolutionen om de aldrig hade hittat Marie? Det kanske inte hade blivit någon alls och vem vet hur framtiden skulle ha sett ut?” sa en funderande Konstanze. De satt en stund och tänkte för sig själva.
”Ja, man ska inte ändra på ’istorien, det kan gå hyr som ’elst. Minsta lilla förändring kan vara skillnaden på liv och död.” Sean fick avsluta det samtalet och dagen förflöt med dem tre, som hela tiden försökte ligga lågt för att inte ändra historien. Efter sitt lilla samtal hade de blivit avskräckta.

På kvällen kom Wolfgang till slottet som planerat och när han fick höra om Maries nära- döden upplevelse satte han sig omedelbart vid pianot och spelade en lång vacker sonat. Konstanze höll sig för munnen med tårar i ögonen.
”Helt fantastiskt”, snyftade hon när han spelat klart och ställt sig bredvid henne.
”Vet du”, sa han med ett leende. ”Du ska faktiskt få en sak av mig.”
Han tog upp ett fickur från byxfickan som hängde i en kedja av guld, och lade det i handen på Konstanze. Han kysste hennes hand och gick sedan fort bort till pianot igen, plockade fram ett notpapper från sin mapp han hade haft med sig och gick tillbaka till Konstanze.
”Här, den här är din. Jag komponerade den igår kväll när jag kom hem från minnesgudstjänsten. Den är till dig så du kan spela den på pianot.”
Han räckte över den till Konstanze som tog emot den med darriga händer. Den världsberömde Wolfgang Amadeus Mozart hade komponerat en pianosonat åt henne! Hon kastade sig runt hans hals.
”Danke schön!”

De åt en god middag i den stora matsalen och hade riktigt trevligt. De skrattade och skämtade, inte trodde ungdomarna att folk var så avslappnade och roliga på 1700- talet! De hade anpassat sig nu och ville inte åka hem till framtiden, men något sa dem att deras familj och vänner säkert var oroliga utom begripenhet när de varit borta flera veckor. Så trion bestämde sig för att åk...