A: En dag i skolan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är onsdag morgon.
Jag sitter och dricker mjölk som smakar svag grädde eftersom mjölkpaketet har stått ute sedan i går.
Äter en smörgås och läser sista delen av tidningen där serierna är placerade.
Flinar halvt åt en och stänger igen tidningen. Fastnar sedan i tanken hur vårt kök egentligen ser ut. Tittar mig runt.
Det ser ut som ett svenskt, billigt standarkök – fast misslyckat. Mellan diskbänken och skärbrädan fattas det en halv centimeter – eftersom något snille mätt fel – och skåpen ovanför den unkna spisen sitter olika högt och på vissa udda ytor fattas det färg.
Resultatet blir till min besvikelse.

Jag går till mitt rum och hämtar ryggsäcken och stoppar nycklarna i fickan. Springer ner trappan i trapphuset så fort att ryggsäcken pendlar fram och tillbaka på min rygg.
Sätter mig på min cykel och trampar tills det bränns i yttersidan av låren.
Jag springer i skolhallen på väg till klassrummet för att inte riskera att komma försent.

Religion i sal 9A2 med Åsa-Brita Ingvarsson.
Hon ställer sig bakom katedern och lutar händerna på bordet.
”Gomorron alla glada barn”
”Gomorron, fröken Ingvarsson”, går det genom klassrummet svagt.
”Gomorron, sa jag”, säger hon surt och tar några steg fram i rummet och vinklar högra örat mot klassen och sätter handen runt om för att visa att vi ska upprepa oss.
”Gomorron, fröken Ingvarsson”, säger klassen betydligt högre denna gång – för att slippa samma procedur igen.
”Inte skrika, Mikael”, blänger hon på honom. Mikael anses som en mes i klassen och han hänger på biblioteket och har vänner bara inom skolans schackklubb.
Han böjer nacken och blickar ner i bänken som ett slaget djur.
Åsa-Brita väntar innan hon fortsätter:
”Jaha … i dag ska vi prata om vad ni tror religion är bra för”, säger hon och tittar ut över klassen efter en lämplig som kan svara, ”Emma … du har säkert ett bra svar”. Stolarna skrapar plastgolvet och nyckelbanden rasslar till när klassen vänder sig mot Emma för att gör henne osäker och generad.
”Jag…? Öö … jo för att … vad heter det …”
”Äsch” avbryter Stefan irriterat, ”religion innebär bara krig och elände”, säger han självsäker eftersom hans pappa jobbar som länspolis i staden.
”Vänta på din tur, Stefan!” utbrister Åsa-Brita, fast hon egentligen tycker likadant.
”Jojupp, vänta på tur … tur”, hörs det från det högra hörnet längst ner i klassrummet. Det är Petri med sitt svåra ticks som är tvungen att sitta isolerad från de andra barnen.
“Jajuste … då tar vi fram böckerna, sidan 122 – 131”, säger hon och låter som hon vet vad hon talar om. Men det gör hon inte, inte när hon måste ut bakom matsalen.
”Men det är ju registret”, hörs en svag röst långt bak i rummet som inte kommer fram.
”Inga men nu”, säger hon, ”seså, börja läsa nu”, fortsätter hon nonchalant.
Åsa-Brita går mot dörren och lämnar en liten springa innan hon stänger igen helt. Hon pressar in ansiktet mellan dörren och väggen och säger stressat och osäkert:
”Jo … jag går och pudrar näsan”
Vi vet, vi vet vad du gör, hade jag lust och säga när hon bortförklarade sig sådär varje gång. Jag följde hennes raska steg mot baksidan av matsalen – som ekade i korridoren och som blev allt svagare för varje steg – där hon skulle stå och röka, ovetande om att hela skolan vet.

Det ringer ut innan fru Ingvarsson hinner komma tillbaka. Elever springer ut och trängs och knuffas innan de sprider ut sig ganska jämt över skolgården.
Några sitter inne och nötter ner bänkarna – som har ändrat färg – och snackar, några spelar fotboll – och smutsar ner deras nya kläder som deras mamma köpt på Myrorna för småpengar förra lördagen – och de betydligt äldre eleverna hänger på deras mopeder bakom parkeringen.
Det ringer in och fortare än kvickt har skolgården förvandlats till en ödemark, förutom alkisarna som sitter och halsar torr äppelcider bakom musiksalen och ser halvdöda ut.

Svenska i sal 9B2 med Roger Svensson.
Herr Svensson kommer stapplande in med en brun portfölj och hans rutiga slips oknuten.
Sätter sig ner bakom katedern och viker det ena benet över det andra.
Säger inget utan väntar ut klassen. Som så ofta.
”Vad i … var är mina … nycklar?” utbrister Herr Svensson så att de främre delarna av klassen hoppar till. Lång tystnad tills han hittar de i hans bakficka.
Roger Svensson är en enstöring. Han är nyinflyttad i ett av höghusen i industriområdet efter att ha bott hos sin mamma i 36 år. Han har svåra tvångstankar och lever i underliga ritualer. Innan han cyklar iväg till arbetet tänder han och släcker varje rum tre gånger, knackar fyra gånger på varje dörr och innan han går ut genom dörren låser han tre gånger och ringer på klockan två gånger.
Jag kunde aldrig riktigt förstå om hans grova slemtråd – som pendlade mellan hans läppar och som han ständigt försökte bli av med genom att spotta ut det i blomkrukan eller harkla sig långt ner i strupen så att halva skolan ...