Tårar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Jag hatar dig. Jag önskar att du vore död, fattar du det?! Död!
- Men…
Dörren till Annas rum slås igen med en smäll. Det blev helt tyst i lägenheten. Anna och hennes mamma Maria hade bråkat igen. Maria förstod inte vad hon hade gjort för fel? Alltid bråkade de, om allt möjligt. Fast mest om Annas utseende och vad hon gjorde på kvällarna. Maria visste aldrig var Anna var. Det hade varit så sen Anna var fjorton. Frågan kom åter upp i hennes huvud, ”vad hade hon gjort för fel?”… Hon tyckte att hon uppfostrat Anna väl, ändå hade hon en dotter som blev hemskickad av polisen titt som tätt. Idag hade bråket handlat om Annas uppförande. Mormor Inga hade varit och hälsat på och Anna hade inte ens hälsat. Hon var på sitt rum hela tiden och spelade musik på högsta volym. Inga hade varit tvungen att gå tidigt eftersom hon fått migrän av den höga musiken. När hon hade gått kom Anna ut för att gå på toaletten. Det var då bråket började. Maria frågade varför hon varit så otrevlig, sen var det igång…

Anna låg inne på sängen i sitt rum. Det var ett ganska litet rum, ja hela lägenheten var faktiskt liten. De bodde i en tvåa. Maria hade inte råd med något större. Rummets väggar var vita, men man såg inte så mycket utav dem eftersom Anna tejpat upp affischer över hela väggarna. Bilderna föreställde killar med bar överkropp och punkband. Det fanns också en stor spegel med en hylla vid sidan om där allt hennes smink stod. Hennes stereo anläggning tog stor plats, det gjorde också sängen.
Det låg kläder utspridda över alla möbler och på golvet. Det såg ut som rena sophögen och en städning skulle verkligen göra underverk. Men sådant orkade inte Anna bry sig om.

Anna grät inte. Det hade hon slutat med på lågstadiet. Hon mindes väl när hon slutade gråta. Det var på vårterminen i trean. Den tredje april 1989. Hennes alkoholiserade pappa Ingvar avled det datumet. Han dog av en överdos kokain.
Hon var i skolan, solen sken, det var en underbar vårdag. De kom precis in från lunchrasten. Anna log mot fröken, men fröken log inte tillbaka.
- Anna, jag måste tala med dig, sa hon.
Det blev alldeles tyst i klassrummet, alla undrade vad Anna hade gjort. Anna blev också orolig. De gick ut från ett nästan knäpptyst klassrum, det ända som hördes var Jacob som gäspade.
- Anna, jag har dåliga nyheter. Din far ligger på sjukhuset. Du måste bege dig dit genast. Vaktmästare Karl kör dig dit. Fröken gav Anna en hastig kram. Annas ögon fylldes med tårar.
- Kom så går vi till bilen, sa Karl.

När de kom fram var Maria där. Medan hon berättade för Anna vad som hänt kramade hon Anna. Maria tackade Karl för hjälpen och sen små sprang de till rummet där Ingvar behandlades. Anna grät oupphörligt, även fast hennes pappa aldrig hälsat på dem efter att Maria slängt ut honom och även fast han aldrig ringt och gratulerat henne på hennes födelsedag ville hon inte att han skulle dö. Vad skulle hon säga till hennes kommande lärare när de frågade efter hennes pappa på kvartsamtalen? Frågorna kom i samma takt som hennes tårar rann.
Efter 33 minuter på lasarettet kom beskedet. Anna hade precis lärt sig klockan så hon visste hur lång tid de hade varit där. Ingvar Jansson hade avlidit efter att han tagit en överdos kokain.

Plötsligt tyckte Anna att allt stannade, mammas gråt, läkarens dumma prat om hennes pappa och det oroliga pratet från de andra sjukas anhöriga som också satt i väntrummet. Anna märkte att hon själv inte grät längre. Hon kände sig fylld av lycka. Hon anade varför. Hon hade alltid varit orolig att hennes pappa skulle komma tillbaka och slå Maria, som han gjort när de var sambos. Men nu behövde hon aldrig mer vara rädd för det. Hon visste att hon inte skulle behöva oroa sig mer. Även om hon i vissa stunder älskat sin pappa så visste hon att i många fler stunder så hade hon hatat honom. Hennes mammas skärande skrik som ekade i lägenheten när han slog henne, och hennes egen rädsla för att han skulle slå henne, all den rädslan var borta.
Efter det hade hon aldrig mer gråtit.
Det var fredagskväll. Anna visste vad hon skulle göra. Supa, röka, bli jätte packad, hångla… Det var som vanligt. Inget konstigt med det. Hon började sminka sig. Om man såg henne utan smink och med andra kläder skulle man kunna tro att hon var mammas flicka. Detta visste Anna om det var därför hon sminkade sig så mycket. Grunden var blek, rouge var inte att tala om. Hon ville framhäva de mörksminkade ögonen och de knallröda läpparna.
Hon gick till garderoben och började rota. Hon bestämde sig för ett svart linne och en svart kjol. Under satte hon på sig ett par svarta string trosor med matchande push-up. Hon visste ju inte om någon kille skulle få se dem. Hon funderade nämligen på att stöta lite på Patric, han som fixade festen, hon gillade nämligen honom. Han var lång, mörk och rik. Villan han och hans familj bodde i var jätte stor. Mamman och pappan var nästan alltid bortresta och det var därför många utav festerna var hos honom.
Hon var kort, det var hennes största komplex, så till detta tog hon ett par otroligt höga klack skor, klacken var väl ca 10 cm!
Det svarta kortklippta håret tuperade hon så att det såg tjockare ut än vad det var. När hon var liten hade hon haft tjockt ljusbrunt hår men nu färgade hon det så ofta att hon höll på att bli tunnhårig.
Hon hade till och med börjat få en kal fläck på bakre delen av huvudet.

Hon skulle möta Bea vid konsum klockan 21.15. för Anna tog det bara några minuter att gå så hon gick inte förrän vid tio över. Maria frågade vart hon skulle, men istället för svar så slängde Anna igen dörren. Maria visste att det inte var någon idé att följa efter.

Bea kom som vanligt försent, fast denna gång bara några minuter. Hon hade två tunga klirrande kassar med sig och Anna var tvungen att hjälpa Bea att bära den ena.
Det var en kall november kväll och den midjekorta dunjackan som Anna bar värmde inte bra, särskilt inte om benen. Efter tio minuter var de framme. De ringde på dörren till den stora gula villan och Patric öppnade dörren. I den ena handen hade han en starköl och i den andra hade han en halvrökt cigarett.
- Hejsan små flickor, sa han med ett leende. Sen tog han ett bloss.
Anna log. Hon hade under kvällen bestämt sig för att stöta på Patric.
- Hade ni svårt att hitta hit?
- Nej, vi var ju här för några veckor sen, när du hade fest. Var du så packad att du inte kommer ihåg det, frågade Bea.
Patric mumlade något till svar och gjorde sedan en inbjudande gest.

Anna la sin jacka i den stora högen på golvet och gick in till vardagsrummet. Det luktade öl och vin där. En lukt som Anna väl kände igen. Både från sin barndom, från sin pappa och från tonåren. Hon kände igen sig. Allt såg ut som vanligt. De gula väggarna, tavlorna, den stora ljusgröna mattan, de matchande ljusgröna sofforna och det stora soffbordet i glas. Alla satt i sofforna och pratade och rökte. Hon ställde påsen med spriten mitt på bordet och sa ironiskt:
- Har ni fest eller?
Som svar fick hon små skratt från de flesta och ett ganska sluddrigt ”öhhh…” från Krille som verkade mest full av dem alla. Hon log för sig själv medan hon satte sig i soffa bredvid Patric, det här skulle nog bli en kul kväll.

Två timmar, tre starköl och ett litet glas whisky senare satt hon och Patric i soffan och rökte och småpratade. Det var trevligt.
Anna var betydligt mer påverkad än Patric, som hade börjat nyktra till eftersom han nu mest satt och rökte istället för att dricka. Han sa:
- Ta med vinaren som står på bordet, så ska jag visa dig något.
Anna blev ivrig, tänk om han gillade henne? Hon tog flaskan och följde med honom upp till övervåningen där hans rum var. Det var mycket större än hennes rum och också prydligare. Det var vita tapeter och möblerna var svarta eller silverfärgade. Han hade utsikt ner på gården och också ner mot sjön. Det glimmade i vattnet av ljus från gatlyktorna som stod utplacerade längs strandpromenaden.
Det var ganska mörkt i rummet, den enda lampan som var tänd var skrivbordslampan. Patric tände sin sänglampa och det blev genast mycket ljusare. Hon satte sig på sängkanten bredvid Patric.
Han tittade på henne och log. Hon visste inte om stämningen var perfekt för en kyss eller om det bara kändes så för att hon var full men hon tyckte i alla fall att detta var ett perfekt tillfälle att kyssa honom så hon böjde sig fram mot honom, men han vände bort huvudet. Han tittade ner på sina händer som höll på att öppna en liten påse i knät.
- Åhh nej, sa Anna. Jag trodde du ville? Åhh, vad pinsamt…
- Det är klart jag vill men först ska du testa det här.
- Vad är det?
- Lugn, det är inget farligt.
Medan han pratade rullade han en bit papper och gav rullen till henne, sedan hällde han ut lite utav innehållet ur påsen i handen. Anna försökte se vad det var, men hon hade svårt att fokusera blicken på så små saker. Det såg ut som något pulver av något slag. Hon log dumt.
- Jaaag tror jag vet vad det är, sluddrade hon fram.
- Ja ha. Vad tror du att det är då, frågade Patric.
han fick inget svar på den frågan, istället fick han en ny fråga.
- Hur gör man när man tar det då?
- Du tar röret och sätter det i ena näsborren, sen suger du in pulvret som ligger i min hand. Okej?!
- Det visste jag väl…
Anna visste inte riktigt om hon var säker på att det Patric erbjöd var ofarligt, men eftersom hon var full och trött så orkade hon inte bry sig. Hon ville också imponera på Patric och det gjorde hon ju om hon gjorde som han sa. Därför sög hon in pulvret genom näsan.
- Var var vi nu, sa Patric efter att ha lagt påsen i sängbordslådan.
De började kyssas men eftersom Anna inte var någon bra kysserska när hon var full så lämnade Patric henne efter en kort stund. Där låg hon tills Bea kom några timmar senare.

- Anna, Anna. Jag vill hem… Bea stapplade fram till Anna.
- Jag har letat efter dig i hela huset. Sover du? Hon skakade på Anna.
- Anna! Vakna! Jag vill hem. Hon skakade Anna lite mer.
- Anna! Hon skrattade till lite för sig själv, men skrattet ebbade ut. Hon insåg att Anna inte sov. Hon böjde sig ner över henne och lyssnade efter andetag.

Vid halv tre tiden kommer två polisbilar och en ambulans till Tranljusgränd. De blå ljusen vandrar på villornas väggar. Utanför dörren står Bea i strumplästen. Hon fryser så hon skakar. Ögonen är alldeles röda av gråt och maskaran har runnit. Hon pekar upp mot övervåningen.
- Där, säger hon. Ambulansmännen och poliserna behöver inga fler ord. De rusar förbi Bea. En kvinnlig polis kommer fram till Bea med en filt. Det är en sån där gul-orange filt som man ser i alla svenska sjukhusserier. Hon lindar in Bea och tar henne till polisbilen. Kvinnan hör knappt vad Bea svarar på hennes frågor, för hon snörvlar så mycket och högt. Men hon får i alla fall sina svar. Hon ringer till Maria och berättar vad som hänt.
Bea ser ambulansen åka iväg. Hon ser också Patric bli införd i en av polisbilarna. Det var hon som sa till poliserna att det troligtvis var han som gett Anna drogerna. Hon visste ju att Anna inte tagit något innan hon följde med Patric till hans rum, eftersom hon suttit bredvid henne i soffan hela tiden.
Poliskvinnan undrar om hon ska köra Bea hem, men Bea vill inte hem, hon vill åka till Anna, hon vill krama Anna, följa med Anna hem, sudda bort hela kvällen. Men hon vet att hon inte kan sudda bort kvällen därför nöjer hon sig med att åka till sjukhuset.

Polisen som hette Amanda, undrar om hon ska följa Bea in på sjukhuset, men Bea tycker inte det är nödvändigt. Hon går in på sjukhuset själv. Det är kaos, män och kvinnor i vita rockar springer om varandra. Anhöriga skriker, gråter. Bea gråter, men skriker det gör hon inte. Hon känner sig lite virrig, om det är spriten eller oordningen på sjukhuset som gör det, det vet hon inte.

Maria rusar in. Var är Anna? Hon ser inte Anna men ho...