Min Saga!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är en saga som vi fick skriva med hjälp av en bild! Och så här blev min.



Jag blundar och känner hur jag kommer till en annan plats, en plats som jag aldrig har varit förut. Vad kan detta vara? Är det min innersta jag eller? Hur kom jag hit? Dessa tankar rann i mitt huvud, försökte få svar men kunde inte.
Jag gick på stranden och funderade på mitt liv, var det verkligen så jag ville ha det. Det var mörkt men solen sken sig fram genom de gråa molnen. Jag var ensam där. Inte en människa syntes till. Inget hördes, bara mina andetag och vågornas gungande. Kände hur ensamheten bara kröp fram mer och mer, den åt upp mig inifrån. Vill inte känna så här, vill inte ha denna känsla, den är skrämmande. Fortsatte att gå rakt fram. Tänkte att om jag gick lite till skulle jag få mitt svar. Jag gick en bit till och lite till, men mer orkade jag inte så jag satte mig ner och tittade mot havet. Tänk om man kunde vara lika fri som havet, bara rinna iväg utan något hinder. Utan att någon dömer dig eller bestämmer över dig. Man skulle kunna göra vad man än ville, gå vilket väg som helst, ångra sig och börja om från början. Men så är det inte. Kommer aldrig vara heller. Inte i denna värld som vi lever i. Man blir dömd för allt, det har jag blivit. Blivit dömd p.g.a. sättet jag klär mig, pratar, mitt ursprung med även hur jag ser ut. Det är anledningen varför jag är här, ensam på denna strand. Ni tänker säkert ”varför har du inte folk runt om dig, folk som bryr sig?” Men svaret är att jag har ingen som bryr sig. Man ska bry sig om de men de bryr sig inte om en. Så har det alltid varit och kommer att vara. Jag satt och funderade på hur jag ville ha det. Om jag kunde förändra något eller om det alltid skulle vara så. Jag satt och funderade men kom aldrig på något. Det var liksom block i hjärnan. Den ville inte fungera eller förstå vad som händer. Detta kändes inte rätt, inte dessa tankar, inte denna strand eller plats som jag var på. Jag måste vakna tänkte jag för mig själv. Detta är inte min riktig jag. Jag är en glad tjej som alltid ler, har roligt och är livlig. Varför är jag nu ledsen, ensam och blyg? Är det verkligen min riktiga jag, döljer jag detta med den fejkade leendet o.s.v.? Varför har jag döljt allt detta? Kanske jag inte ville att någon skulle veta det? Så har det varit och så vill jag nog ha det nu också. Vill inte att alla ska tycka synd om mig och fråga mig om vad som är fel. Inte för att dem skulle ha brytt sig men ändå.
Jag känner hur molnen börjar öppna sig. Känner hur vågo...