Livet är som en båt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Höstens nyanser av gult, orange och rött piggar upp miljön runt stigen jag vandrat varje dag det senaste halvåret. De fallna löven prasslar där tar mig fram och jag försöker, som jag så länge gjort, att stänga av känslorna, minnena och framförallt rädslan.

Skynda dig, Michaela! hade jag ropat den där dagen precis som alla andra dagar. Hon hade stått och rotat i sin överdimensionerade väska. Kolapapper, tuggummi och söndriga finböcker låg i en hög på golvet. Hennes huvud var så gott som helt nerstucket i väskan och jag stampade otåligt i golvet. Jag försökte spela arg men inombords hade jag skrattat. Vi var sena och det här var så typiskt Michaela. Vi var sena och M, som jag alltid kallat henne, hade otroligt nog slarvat bort sina nycklar igen. Hon behövde sina nycklar för att komma in i skåpet och hon behövde komma in i skåpet för att få tag i sina engelska böcker. Vilket ledde oss till det viktigaste av allt, vi behövde de där engelska böckerna för att komma i tid till lektionen utan att reta upp buttra gamla Mr Clark. Efter en liten stund hade hon i alla fall hittat sina nycklar och triumferande viftat med dem i luften. Vi hade kommit tre minuter för sent (vilket är MYCKET när det gäller Mr Clark) men Michaela med all sin charm hade lyckats övertyga honom om att inte ge oss kvarsittning. Hon är nog den enda som lyckats med ett sådant omöjligt uppdrag, med tanke på att han är känd som mannen som aldrig ler.

Fåglarna har fortfarande inte lämnat för vintern utan håller mig sällskap för på vägen som så många gånger förut. Hm, jag förlorade greppet om mina känslor där ett tag och det ska inte upprepas, det är alldeles för smärtsamt. Min mamma frågade mig i förra månaden om jag inte ville träffa en psykolog, för att ha någon att prata med. Jag skrek åt henne att jag inte behövde någon jäkla huvuddoktor och smällde igen dörren. Nu när jag tänker efter hade det kanske varit för det bästa. Alla säger att jag borde släppa ut mina känslor men det går inte. Jag är så rädd att om jag börjar gråta kommer jag aldrig kunna sluta. Jag ser en Red Bull ligga och skräpa bredvid en parkbänk och påminnelsen om det förflutna är närmst olidlig. Jag sätter mig ner.

M hade alltid en Red Bull i sin hand, det var lite av hennes signum. Jag förstod aldrig principen utan läxade bara upp henne om taurinets inverkan på hjärtrytmen, lite för att reta henne och lite på allvar. För det finns ingen i hela världen som jag bryr mig mer om. Michaela är en som en syster, en bästa vän och en själsfrände, hon är allt i ett. Hon går inte att beskriva i ord, men ordet som beskriver henne bäst måste vara Mycket. Hennes stora gröna ögon, stora väskor (hon liknade ibland en sådan där baglady man ser i filmer) och framförallt hennes hår. Det var rött, långt, lockigt och stort, a la Hollywood. Hennes kläder var alltid lite hängiga och dessutom var hon en riktig killmagnet. Hon hade världens modellspiror till ben och alltid ett leende på läpparna. Hon var precis lagom smal, själv är jag vad de äldre beskriver som mullig, lite babyhull enligt mormor. M sa alltid att jag var kurvig och efter ett tag började jag trivas med det, kurvig lät så mycket bättre än rultig. Nämnde jag att hon också var rolig, hade toppbetyg och världens underbaraste familj? Man skulle kunna tro att jag var avundsjuk men det gick inte, hon var för god, man kunde inte undgå att unna henne allt det goda. Hon var en sådan person som fick alla blickar och kunde sprida glädje bättre än någon annan. Det var bara hon som kunde göra allting en aning lättare då mina föräldrar skiljdes, när ett prov gått åt skogen eller när min hamster dog i första klass. Hon var som dem som bara finns i sagor. Det är hon fortfarande.

Jag sväljer klumpen av gråt som satt sig i halsen, reser mig och fortsätter att gå. Efter ytterligare en stunds promenad närmar jag mig nu den delen av vandringen då jag sluter mina ögon. Jag gissar att folk glor konstigt på mig men jag bryr mig inte. Att behöva se Michaelas hus är något jag vägrar utsätta mig för. När jag för några månader sedan såg hur det förr alltid lika underhållna huset började förfalla, slutade jag titta. Jag hann precis se hennes föräldrar, äldre bror och yngre tvillingsystrar sitta samlade runt köksbordet med sorgsna miner på sina vackra ansikten.

Jag hade spenderat två veckor en sommar när vi var små i en stuga på Öland tillsammans med henne och hennes familj. Vi badade, berättade spökhistorier om kvällarna och åt ute. De mesta av dagarna tillbringade vi med att gömma oss från hennes yngre systrar eller att smyga på hennes bror och alla hans tjejer. Hennes föräldrar behandlade mig som deras egen dotter och livet var underbart. Det var min bästa sommar någonsin, fri från alla problem.

Jag öppnar ögonen, ökar takten och känner rädslan. Den finns alltid där men för varje gång jag närmar mig mitt dagliga mål blir det lite värre. En massa tänk om dyker upp i mitt huvud och rätt som det är står jag utanför. Det gråa, höga betongbygget tornar upp sig framför mig. Centralsjukhuset.

Första gången jag var här var då M svimmat två lektioner efter engelskan den där dagen. Jag antog att hon höll på att bli förkyld men följde ändå med henne och hennes föräldrar till sjukhuset, för säkerhets skull. Lite visste jag då att om hur mitt liv skulle förändras den dagen. Hur marken under mina fötter skulle komma att försvinna.

Jag tar hissen upp till sjunde våningen. Idag är en viktig dag, provsvaren ska ha kommit. Jag tar till höger vid skylten där det står canceravdelning, hälsar igenkännande på sjuksköterskan och springer sedan mot rum 721. Jag ställer mig i dörröppningen och betraktar henne. Hon ser så liten ut där hon ligger. Ett drop är kopplat till hennes arm och en maskin håller reda på hennes värden. Hennes ögon är slutna och hennes numer kala huvud vilar på huvudkudden. Hennes vikt har rasat och hon är så tunn, hennes fräknar har bleknat och det gör ont i mig att se henne så hjälplös. Hon verkar ha hört mig och gör ett försök att sätta sig upp men misslyckas med en plågad min. Jag vet att det är jobbigt för henne att behöva ta hjälp av mig, hon som brukade vara så självständig. Det är svårt att förstå att det är samma M som för lite mindre än 6 månader sedan. När hon väl kommit upp i sittande ställning lyckas hon få pressa fram ett leende. Vi undviker ämnet som vi båda tänker på och hon skämtar som om hon inte hade några problem i världen, kanske har det gått bra med testresultaten.

- Hur har det egentligen gått idag? frågar jag efter en stund. Vad sa doktorerna? Visade dem...

Hon håller upp en hand för att hejda mig och säger istället :

- Kommer du ihåg den där otroligt kalla dagen i vintras?

Som om jag skulle kunna glömma den …

Vi var och hälsade på min farmor i Norge, åkte skidor, drack varm choklad och kastade snöbollar i en hel vecka, som vi gjort varje år så länge jag kan minnas. Men en dag i vintras var det i alla fall så kallt att man inte kunde gå ut, utan att snoret frös till is, typ. Så vi spenderade hela dagen i en av de stora garderoberna i farmors stuga, vi hade picknick och pratade om allt från killar och kläder till livet och döden. Jag kommer ihåg det som om det var igår. M hade börjat svamla om hur livet var som en båt och att vi var som livbojar, kaptener eller något liknande. Jag förstod inte någon av hennes metaforer utan bara skrattade åt henne. Hon hade blivit helt allvarlig och sagt att en dag skulle jag förstå.

– Det är dags att lämna skeppet, säger hon nu.

Jag höjer oförstående på ögonbrynen även om jag tror att jag vet vad det betyder.

– Cellgifterna har slutat fungera, säger hon när hon ser mitt ansiktsuttryck.

Hon har ett oförklarligt lugn i rösten när hon noggrant berättar alla detaljer. Medicinerna hjälper inte längre, om cancern inte redan dött ut utan istället spridit sig eller fortsatt utvecklas är det här slutet. Enligt läkarna har hon 0.1 procents chans att överleva. Men jag måste be för henne och… hon fortsätter att prata men hennes röst tonar bort. Jag vill bara skrika åt henne, jag är så arg. Hon förstår väl att hon inte kan lämna mig ensam i denna stora värld! Men jag håller humöret uppe, för hennes skull. Innan jag går ger hon mig sina nycklar, håll reda på dem här åt mig, viskar hon och kollar på mig med sina stora gröna ögon.

Efter nyheten har jag gått som i en dimma. Jag besöker Michaela så ofta jag kan och insuper varje minut av hennes närvaro. Nu sitter jag under trädet där vi hade alla våra hemliga möten när vi var små. Grenarna hänger som ett draperi runt trädet och jag känner mig trygg. Vi har slutat gå hit för länge sen, växt ifrån det. Jag kramar nu trädet för tröst och vägledning. Varje dag går jag på h...