Vår moderna relativism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mångkultur, demokrati, frihet, jämlikhet, rättvisa - dessa mänskliga rättigheters fenomen är i sin essens ett bevis på den moderna människans sätt att hantera den naturliga verklighetens obekväma sidor, genom en utopisk form av symbolism. Det är inte alltför underligt att slaven önskar sig en maktstrukturell jämlikhet för att kunna hamna på samma nivå som sin ledare. Det är heller inte speciellt konstigt att konflikten mellan individers variation i vilja och önskan tycks kunna bli upplöst i en värld där alla får göra som de vill, utifrån sina egna förutsättningar och villkor. Vad samtliga av dessa lyckoönskningar har gemensamt är en obestridlig önskan att frigöra sig från verklighetens lagar och verkningar.

Paradoxalt nog innebär detta att vi tvingas skapa en personlig värld av överdefinitiva och absoluta symboler, som till sist tjänar till att ersätta vår tolkning av verklighetsfenomen med subjektivt kontrollerade myter och utsagor. Björnens anfall mot en fisk i älven förvandlas plötsligt till en ideologibaserad jämlikhetsprincip där jordens varelser inte är "ojämlika" utan endast "annorlunda". Man har därmed med andra ord övergått till en form av relativism, där en hierarki upplöses och i stället får ett "olikhetsvärde", en moralisk principiell förmån som utraderar "stark" och "svag", och i stället övergår till "stark på ett sätt" och "stark på ett annat sätt".

Det som gör detta posthumanistiska perspektiv så raffinerat, är dess förmåga att fånga essensen i en sanning, och placera den inom området för ett långt större sammanhang. Det är självklart givet att vi människor besitter en rad variationer i olika typer av förmågor, och att dessa inte kan ersättas eller värderas på ett hierarkiskt plan. Vi kommer alltid att behöva fiskare, såväl som bönder och politiska ledare, oavsett regim eller politisk bildning. Men den moderna humanismen lyckas finna ett sätt att använda detta fenomen som ett tvetydligt bevis på att "alla är lika värda" eller att "alla individer behövs".

Givetvis är detta en illusion, om än en utstuderad sådan. För vad är det som säger att det inte existerar en variation även inom olika förmågor? Vad är det som säger att ett samhälle har behov av alla individer för att överleva? Motsägelsen finner vi i den typiskt moderna förväxlingen mellan symbolik och preferens: individ är inte detsamma som yrkesval. Medan en målare är lika viktig som en snickare för att bygga ett hus, kan detsamma knappast sägas om enskilda individer. Vad - utifrån ett kollektivistiskt samhällsperspektiv - finner vi för användning av en fysiskt eller mentalt handikappad individ? Vad är dess sanna funktion och nytta i ett samhälle av ständig utveckling mot det bättre?

Svaret finner vi i den typ av liberal socialism som i dag florerar inom och genomsyrar den svenska samhällsbilden: genom att etablera ett byråkratiskt samhälle där många av jobben består av ytterst grundläggande arbetsuppgifter i form av mekanisk eller social arbetsinsats, övergår det faktiska "människovärdet" i olikhet till en normativ innebörd, som förvandlar människan till billig arbetskraft. Du kan ha en IQ på 80, vara känslomässigt bruten, besitta flera psykiska sjukdomar och väga över 200 kg, och samtidigt placera dig som "jämlik" andra människor, då du spenderar 8 timmar om dagen på att packa varor i kassen till äldre, praktisera på skolor eller fylla i formulär på datorer. Vårt moderna samhälle har byggt upp en samhällsstruktur där "alla ska kunna få vara med", oavsett om det vi faktiskt gör, knappast bidrar till en faktisk samhällsutveckling, utöver ekonomisk expandering och kortsiktig profit.

Sanningen är att den posthumanistiska ideologin har mer än bara argument för sina verklighetsfrämmande principer: vårt svenska samhälle bygger på idén att du ska kunna bidra med din lilla insats, oavsett om du är mentalt defekt, fysiskt deformerad eller har en intelligensnivå för att med nöd och näppe kunna byta kanal på TV:n eller sätta dig in i rockstjärnors biografi. Skrattretande nog finner vi dock en ljus väg via nihilismens perspektiv. Nihilism är varken relativistisk ("ingen är bättre än någon annan, vi är bara olika"), och heller inte objektivistisk ("jag är bäst, dikterar vad som är bra, och det kan du inte ändra på"). I stället tar den en medelväg och sammanfattar de grundläggande idéerna bakom båda inriktningar: varje enskild individ besitter en unik förmåga som i viss mån inte kan jämföras med någon annan individs förmåga, men detta innebär inte att verkligheten som preferens därmed blir irrelevant. Samtidigt hävdar nihilismen att det inte finns någon som är bäst på allting, men att en individ som helhet generellt kan jämföras med en annan individ, baserat på grundläggande inre förmågor: intelligens, kompetens, moralisk karaktär, ledarförmåga etc.

Så vad betyder detta i praktiken? Var har vi felat och vad kan vi reparera? Det är av ytterst stor betydelse att först och främst kunna se igenom den sekulärhumanistiska idékritiken: många yrkesområden inom dagens samhällen är viktiga, men det i sig innebär inte att vi automatiskt bör acceptera enskilda individers liv som okränkbara. En mentalt defekt individ kan mycket väl sitta på postkontoret, men det kan även en intelligent individ göra, och därför är frågan nästan oundvikligt simplistisk: varför väljer vi det sämre framför det bättre? Det handlar i grunden inte om vår "olikhet", för den individuella variationen kommer alltid att existera, oavsett om den etableras och jämförs mellan två individer av samma IQ-nivå, eller mellan en fiskare och en ryttare. Sanningen är att den biologiska kvaliteten på människan inte har med variation eller "mångfald" att göra, utan snarare om den inre förbättringen, som vi över flera generationer svenskar har möjlighet att uppnå, om vi endast hade vågat lämna vår humanistiska rädsla inför "ojämlikhet" bakom oss.

Problemet kan tyckas vara samhällsinriktat, fastän detta uppenbarligen endast är ännu en modern illusion. Sanningen är att en defekt individ inte bara arbetar, utan även lever ett liv utanför jobbet, vilket direkt påverkar de människor som på ett eller att annat sätt kommer i kontakt med individen i fråga. Hur hanterar du en galning bakom ratten på motorvägen? Vad gör du när en inbrottstjuv knackar på och vill stjäla halva din förmögenhet? Du kan utan större bedrift lämna in din dator på lagning, men vad gör du åt en idiot som misslyckas med att finna grundproblemet, medan du får stå för kostnaden? Alkoholister ser vi gärna kunna leva i vårt samhälle, så länge de håller sig borta från oss, men vad gör vi när de börjar sälja sprit åt våra barn? Ingen individ är en privat ö. Om ett lokalt samhälle tillåter vem som helst att slå sig ner och påbörja sin moderna livsstil, kommer problemen snart att flyta upp till ytan.

När vi låter vår relativism rättfärdiga den breda massans styre, kommer vi tvärtom att få uppleva det innerligt normativa samhälle som dagens svenska system utgör. Vi påtvingas simplistiskt materiella ägodelar och funktioner i samhället, kalkylerade att kunna bli populerade av vilken individ som helst, oavsett kulturell och biologisk börd. D...