Folkmordet i Jugoslavien

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det har alltid funnits spänningar mellan folkgrupperna på Balkan, faktiskt ända bak till romarriket.
År 1919 bildas det som senare kommer att bli Jugoslavien, till en början så kallades landet för serbernas, kroaternas och slovenernas rike. Men bytte år 1929 till Jugoslavien. Alla var först mycket positiva till det nya enade landet, men attityderna ändrades snabbt. De som styrde i Jugoslavien var serber, det var många människor som tyckte att de inte hade så mycket att säga till om när det gällde styret av landet. Spänningarna mellan serberna och de andra folken i Jugoslavien hårdnade.

När andra världskriget bröt ut ställde sig många kroater på tyskarnas sida, detta gillade inte serberna. Det blev mycket oroligheter längs gränsen emellan Kroatien och Serbien. Många människor miste livet i bataljerna.
Efter andra världskrigets slut kom en man som hette Tito till makten. Han var kommunist och styrde Jugoslavien med järnhand. Tito tog bort de olika folkgrupperna och bestämde att alla skulle vara kommunister. Det skulle inte längre spela någon roll vilken folkgrupp man kom ifrån, alla skulle vara likadana. Jugoslavien gick hyfsat bra med Tito som ledare, men när han dog 1980 så blev det oroligheter igen. 1989 kom kommunismens fall.

År 1991 ville Slovenien och Kroatien bli självständiga, och inte längre tillhöra Jugoslavien. Serberna protesterade först och små krig bröt ut. Men de höll bara på i någon vecka innan Serberna gav med sig.

När nu Slovenien och Kroatien fick bli självtändiga blev Bosnien inspirerade och ville ansöka om att få bli ett eget land. Men detta skulle inte Serberna gå med på. I Bosnien bodde nämligen många serber. De skulle protestera om Bosnien skulle bli ett eget land för då skulle serberna vara en minoritet.

Ledaren i Bosnien Alija Izetbegović insåg att en självständighetsdeklaration skulle leda till krig i Bosnien, om han inte kunde göra en överenskommelse med Serberna. Förhandlingarna hölls i Lissabon 1992, serberna lovade att splittra upp landet, men i gengäld skulle landet organiseras i olika delar så att muslimer, kroater och serber styrde i egna landområden. Detta skulle bli en svår uppgift eftersom befolkningen inte tydligt ”tillhörde” en bestämd grupp. Men Alija Izetbegović ändrade sig emellertid vilket gjorde Bosnienserberna och kroaterna mycket upprörda.
Alija Izetbegović ville istället att bosnierna skulle rösta huruvida de ville stanna kvar i Jugoslaviska republiken eller inte. Bosnienserberna vägrade att delta i detta val som gjorde att majoriteten röstade för självständighet. Bosnien förklarade sig självständigt den 3 mars 1992.

Väpnade sammandrabbningar bröt ut nästan direkt. Under april samma år började serberna att genoföra attentat i norra och östra Bosnien. Deras syfte var att driva bort alla muslimer och kroater och erövra områdena. Med hot, grymheter och mord drevs lokalbefolkningen bort från sina hem. De flesta var kvinnor, barn och äldre. De unga männen fängslades och försvann.

Etnisk resning hade påbörjats, människor drevs iväg från sina hem, plötsliga mord, massmord, fängslanden och tortyr blev deras vardag. På platser där invånare från olika folkgrupper tycktes leva fredligt tillsammans kom milismän från andra områden och skötte utrensningen. Serbiska milismän tvingade ofta serbiska bybor att delta i dödandet, och förstörde på så vis den tillit som tidigare funnits mellan byborna av olika grupper. I stora städer var det svårare att få folk att ge sig iväg, genom att skrämma dem med allt ifrån små förödmjukande handlingar till att bränna ner deras hus. Innan de utsatta invånarna fick lämna sin hemstad var de tvungna att skriva under ett papper där de lämnade över hela sin egendom. Bulldozrar jämnade hus till marken och sprängde moskéer. Detta gjordes för att de som överlevde under inga förhållanden skulle ha någon anledning att komma tillbaka.
I juli och augusti 1992 hävdade en amerikansk journalist att tusentals muslimer hölls fångar i speciella fångläger. I lägren behandlades människorna mycket dåligt, och lägren kan liknas vid dem som nazisterna förde upp. Serberna kallade fångarna för krigsfångar, men de flesta av muslimerna var män som förts till lägren från byar där milismännen utfört etnisk rensning. I lägren var det vanligt med mord och misshandel. De viktigaste personerna såsom rika och välutbildade sållades ut och dödades. Syftet med detta var att muslimerna skulle bli utan ledare under de kommande åren.

1995, efter hot om NATO-bombningar, möttes de tre huvudaktörerna, den serbiske presidenten Slobodan Milosevic, den kroatiske presidenten Franco Tudjman och bosniernas president Alija Izbetbegovic, i Dayton, Ohio. Landets nuvarande regeringsform uppstod genom överenskommelsen i Dayton. Vilken avslutade fyra års grymma inbördesstrider. Militära styrkor från NATO, här kallade SFOR. intar fortfarande landet, som dock i princip är politiskt enväldigt. Genom fredsavtalet blev Bosnien-Hercegovina ett förbund i två delar. Bosnien-Hercegovina, som i huvudsak befolkas av muslimer och kroater, och Republika Srpska som domineras av Bosnienserber.

Konsekvenser av Jugoslaviska folkmordet:

Hemskheterna runt folkmordet är många och konsekvenserna lika så. Serbernas syfte var att bryta ned muslimerna helt, både psykiskt och fysiskt. Genom att förstöra hela deras värld hoppades serberna att muslimerna aldrig skulle komma tillbaka till sina hemstäder. Konsekvenser för offren är att de inte har något att komma tillbaka till, deras liv innan kriget är helt borta. Minnen, fotografier platser har systematiskt förstört för dem. Nu måste de försöka hitta en ny plats i samhället. Det är mycket svårt att ställa sig upp igen efter så många slag som muslimerna har fått. Börja igen och inte ha pengar eller i värsta fall inte ett tak över huvudet. Många av muslimerna har mist släktingar och sina vänner, många barn sina föräldrar.

Samhället idag
Av 2,2 miljoner flyktingar har omkring en miljon återvänt, och arbetslösheten och fattigdomen är stor. Man räknar med att 17,8 procent av befolkningen befinner sig under fattigdomsgränsen. De få som återvänt diskrimineras och har svårt att få jobb, tillgång till hälsovård och skolor. Arbetslösheten är hög, ca 30 procent, i vissa regioner 80 procent, och trots att 60 procent av befolkningen är kvinnor utgör de endast 34 procent av arbetstagarna. De få arbetstillfällen som skapats de senaste åren har framför allt varit inom den informella sektorn.
Staten Bosnien och Hercegovina styrs av ett folkvalt presidentråd bestående av tre personer som omväxlande innehar ordförandeskapet (presidentposten). Av dessa tre personer ska en vara bosnisk och en kroat, båda valda från Federationens territorium, och en serb vald från Republik Srpska.
Den serbiska presidenten Slobodan Milošević åtalades i oktober 2001 för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under kriget i Kroatien och åtal...