Bomben

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bomben ©2006 by Malte Back, Nv1b

Natten var mörk som djävulens själ. Med hjälp av månskenet kunde man skymta den lilla träboden vid hörnet några kvarter bort. Några få ljusstrimmor sipprade ut genom en tunn springa vid dörren. Det var öppet.
– Vänta här, pappa ska bara köpa lite mat. Stanna här i mörkret, och vad som än händer så går du inte ut i ljuset, för där kan de se dig. Lovar du?
– Jag lovar, pappa.
Han log och klappade pojken på huvudet innan han försiktigt smög iväg längst gatan.

***

Någonstans långt därifrån öppnades en dörr och en man kom in i rummet. Det stora rummet blev knäpptyst. Bara den blotta synen av den gigantiska silhuetten gjorde att allt och alla i rummet frös till is. Med bestämda steg rörde sig den gråhårige mannen raskt mot sitt skrivbord.
– Är allt klart för avskjutning? frågade han
– Ja, herr president, du behöver bara bekräfta avskjutningen, svarade en svartklädd man med svarta solglasögon.
– Utmärkt… sade han belåtet för sig själv och förde sina fingertoppar mot varandra.
Han satte sig i den lyxiga stolen och började knappa på sitt tangentbord. Han slog in den 16 tecken långa koden. På skärmen stod det: ”Nuclear missile silos opened, ready to launch.”

***

– Var i helvete ligger fjärrkontrollen? svor han högt för sig själv då han satt i sin uppblåsbara IKEA-soffa. Discoverys program om atombomber var precis slut och han hade tänkt byta till kanal fem, men hans plan hade raserats av den lömska fjärrkontrollen. Nu var han tvungen att gå hela vägen fram till TV:n, trycka på knappen och sen gå tillbaka till soffan.
– Då kan jag lika gärna springa ett maraton, suckade han uppgivet och började gräva i soffan.
Efter fyra och en halv minuts intensivt letande kände han hur magen skrek efter mat. Han greppade telefonen och tryckte vant in numret till Pizzeria Palermo. Fingrarna rörde sig nästan helt själva, de var som om de kunde numret utantill.

***

Plötsligt började det tjuta fruktansvärt. Han hade hört det förut, och de skräckfyllda skriken bekräftade hans värsta farhågor. Tysken var tillbaka. Planen dånade fram i mäktiga formationer och snart kom explosionerna tätt. Både planens och luftförsvarets kulsprutor smattrade så fort det gick. Byggnader fattade eld och två tyska plan störtade brinnande ner mot staden. Lika plötsligt som flygplanen dykt upp försvann de in i nattens mörker och lämnade en kuslig tystnad efter sig. Staden började slicka sina sår och förberedde sig på nästa anfall.

***

Ett mäktigt dån hördes mitt ute på landsbygden då den stora raketen sköts ut i atmosfären. Den åkte upp bland molnen, och kvar vid uppskjutningsrampen stod ett tjugotal forskare och såg på medan den enorma bomben blev till en prick lika liten som en myra.

***

– En Quatro stagioni till bunkerkillen! ropade Giovanni och skrattade.
Alla som jobbade på Pizzeria Palermo kände till bunkerkillen. Han var en eremit som bodde några kvarter bort. De flesta i staden kände till hans rykte, men få hade sett hans ansikte.
Inne i den underjordiska bunkern satt han och väntade på sin pizza. Han kände hur det vattnades i munnen då han tänkte på mozzarellaosten och oliverna. Pizza och TV, tänkte han, pizza och TV är det enda man behöver här i livet. Allt det goda som livet där ute har att erbjuda kan jag nå från min bunker. Därute finns det krig och elände, sjukdomar och svält. Här inne lever vi i harmoni, jag och min TV. De som bor utanför skulle behöva en ny Jesus, så att det blir lite ordning och reda i världen. De behöver någon som leder dem in på rätt spår. Hans dagdrömmande avbröts av tre bestämda knackningar på dörren. Det var pizzabudet. Han låste upp de fem låsen, öppnade dörren så pass lite att hans hand precis kom igenom och räckte fram pengarna.
– Förresten, hur har ni det där ute? frågade han.
– Vad menar du, svarade pizzabudet.
– Du vet, utanför bunkern. Inne i staden.
– Det är väl bra… antar jag.
– Är det inte fullt av elände?
– Nej, det skulle jag inte säga, nu när hösten kommer är det väldigt fint utomhus.
Han öppnade dörren lite mer så att han kunde få sig en liten titt av hur det såg ut i parken som låg utanför. Trädens löv hade just börjat skifta i färg och hade nu tagit en röd-brun-gul färg.
– Det är ju faktiskt vackert, sade han
Han stod som förhäxad och tittade på parken. Aldrig hade han sett något som var så vackert, inte ens på TV. Han väcktes ur förtrollningen då pizzabudet harklade sig.
– Skulle du ha pizzan eller?
– Javisst, sade han tankspritt, tack så mycket…Jesus…
Han stängde dörren långsamt och släppte bara ner pizzan på golvet, aptiten hade plötsligt försvunnit. Med skallen fullproppad av tankar slog han sig ner i soffan.

***

Den lilla pojken hade suttit blickstilla i flera minuter efter att kaoset hade lagt sig, kanske hade han till och med suttit där i en timme. Någonstans ute i dimman fanns hans far. Han satt förmodligen på ett smart gömställe där han var helt säker, precis som han hade gjort alla andra gånger. ”Min pappa är så modig och vis”, tänkte pojken, ”en dag vill jag bli precis som honom.”
En timme senare satt han fortfarande och väntade, precis som han blivit tillsagd, men han började bli lite orolig. Efter ytterligare en kvart bestämde han sig för att gå ut och leta efter fadern. Långsamt smög han iväg, tätt tryckt mot husväggen.

***

Då han satt i soffan kände han en känsla som han inte hade känt på en oerhört lång tid. Han kände att långt, långt inne i honom fanns det ett frö utav glädje som hade överlevt alla hemska år. Synen av parken hade planterat fröet och nu växte det i snabbt takt till en mäktig blomma. Hans tankar var helt plötsligt positiva. Han satt och tänkte tillbaka på huset där han bodde då han var ung. Han tänkte för en gångs skull inte på hur han glömde släcka ljuset i köket. Han tänkte inte heller på hur hans mor brann inne i branden som han då orsakade. Det han tänkte på den här gången var hur fint det var i den lilla villan. Han tänkte på deras lilla trädgård och hur han brukade springa runt och leka med grannpojken. Då hade han inte haft några bekymmer, livet hade varit en lek som aldrig skulle ta slut. Det var den senaste gången han hade känt hopp och framtidstro. Han hade länge trott att livets blomma hade vissnat för honom. Men nu kände han hoppet igen. Blomman hade aldrig vissnat, den hade bara gått i ide. Och nu hade den äntligen vaknat.
Då han satt och funderade väcktes en ny tanke, han kanske skulle våga gå ut ur sitt eget ide, bunkern. Han hade bott där ända sen han brände ner villan och han hade faktiskt aldrig varit utanför tröskeln. Rädslan för attackflygplan och bomber hade gjort att han aldrig vågat sig ut. Istället fördrev han dagarna genom att titta på TV eller läsa böcker. Han försörjde sig som telefonförsäljare och lönen han fick gjorde att han nätt och jämt kunde överleva.
– Men är det här livet verkligen värt att leva? om jag inte gör någonting av mitt liv så spelar det ju ingen roll om jag blir träffad av en bomb, sade han för sig själv. Plötsligt började han känna sig lite hungrig och kom ihåg pizzan som låg vid dörren. Han reste sig kvickt för att hämta den. Då han stod och håll i kartongen kändes stunden en aning högtidlig.
– Den här pizzan är slutet på mitt gamla liv. Det här är den sista pizzan som jag någonsin ska äta. Om några minuter börjar mitt nya liv!

***

Den skräckfyllda myran klamrade sig fast vid bomben. Myran hade suttit på bomben då den plötsligt började röra på sig. Nu fanns det ingen annan utväg än att hålla i sig och följa med den ner. Mitt i chocken tittade myran ner och såg jorden. Från raketen såg faktiskt ”jättarna” ut som myror. Ironiskt kan det tyckas, men ironi var nog inget som myran uppskattade i det tillfället.

***

Natten lystes upp av ett svagt sken från gatulamporna. I dunklet letade pojken trevande efter sin far. Han rundade varje gathörn med största försiktighet, lika rädd som en hamster för ett rovdjur som skulle sätta klorna i honom. Då han gick längst de mörka gatorna kände han hur hjärtat började banka hårdare och hårdare, snabbare och snabbare. Instinktivt kände han att något var fel och när han rundade nästa hörn blev hans värsta farhågor besannade. Fadern låg livlös på gatan, med huvudet lutat mot trottoaren i en onaturlig position. Matvarorna som han köpt låg utspridda i den stora blodpölen omkring honom. Pojken störtade fram i förtvivlan, men det var för sent. Faderns rygg var genomborrad av flera kulor. Med gråten i halsen sprang pojken hemåt.

***

Det var den godaste pizza han någonsin ätit. Han kände hur han fullständigt sprudlade av optimism. Nu skulle han börja leva på riktigt. Han skulle börja betala av gamla lån och kanske starta ett eget företag. Han skulle göra om bunkern till en trevlig källare och renovera det lilla huset som låg ovanför bunkern. Dessa tankar gjorde honom så exalterad att han var tvungen att hämta ett anteckningsblock för att skriva ner allting. Det fanns så mycket han ville skriva ner men allt kunde sammanfattas med endast två ord: ”Carpe diem.” Det får bli mitt nya motto, tänkte han, från och med nu ska jag verkligen fånga dagen. Jag ska inte slösa bort en enda dag till av mitt liv. Han gick med lätta och spänstiga steg mot bunkerdörren.

Med en enorm hastighet och målmedvetenhet rördes sig bomben mot sitt mål. Myran klamrade sig fortfarande fast vid den. Nu hade bomben slutat stiga och snart började den sjunka. Den plöjde genom molnen som en varm kniv genom smör. Nu kunde den stackars myran se jorden igen. Det var ett fritt fall på över 1000 meter.

Han tog ett djupt andetag och lade handen på handtaget. Han tryckte ner det långsamt och drog det mot sig. Gångjärnen gnisslade lite då dörren öppnades. Han kunde känna den friska luften strömma in i hans lungor. Återigen tog han ett djupt andetag och samlade sig för att ta steget över tröskeln. Högtidligt lyfte han på höger fot och tog klivet. Han såg de vackra löven och han såg solen som spred ljus och värme över staden, men framför allt såg han bomben som dök ner från skyn. Han visste att det var slutet...