Min idol, George Michael

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Här är min lilla kärleksförklaring till en man som jag älskar att avguda

Mitt Liv med George Michael

Jag ska erkänna det med en gång, jag är nog lite (mycket) förälskad i George Michael och jag har nog alltid varit lite(mycket) kär i honom. Redan när jag som väldigt ung tonåring sjöng såh honom sjunga sorgset i videon till ”Careless Whisper” ville jag skrika, ”Kom hit så ska jag trösta dig George!”. Han var så vacker när han var ung! Hans hår och hans enormt vackra ögon fick mig att se dubbelt av kärlek.
När han blev äldre blev han coolare men var lika snygg för det. Hans snaggade frisyr i Older och efter det hans tvådagarsstubb som sedan dess gjort rakning till något onödigt satte trenden för mig på hur snygga killar ska se ut.

George Michael är nog min enda idol, han är den ende person på detta jordklot som jag ser upp till tror jag. Jag är annars inte så mycket för idoldyrkan men allt det där rasar ihop när det kommer till just honom. Det finns andra artister jag lyssnar på men ingen är som George. Han har gjort musik både för min själ, min kropp och mitt sätt att leva. När jag hör på ”Outside” blir jag glad och jag blir stolt över vem jag är och när jag hör på ”You have been loved” blir jag sorgsen. När jag ser på videon till ”Fastlove” får jag en sådan skön känsla i kroppen och varenda gång jag hör texten till ”Shoot the doog” vill jag gå med i fredsrörelsen.

George musik har alltid funnits där i alla de stora händelserna i mitt liv. Jag har mött sorg och jag har mött glädje och alltid med hans musik i bakgrunden. Under hela mitt vuxna liv har jag gång på gång gått tillbaka till album som ”Faith” och under en stund har jag minnena kommit över mig. Det är minnen från en svunnen tid som ändå finns kvar där.

Genom åren har jag följt George och jag har kunnat identifiera mig med honom. När han 1998 på det värsta förödmjukade sätt slängdes ut ur garderoben så blev jag inte direkt förvånad. Misstankarna (förhoppningarna) hade alltid funnits där men i och med albumet ”Older” kände jag ingen tvekan längre. När man hörde texterna visste man men George valde att inte säga något om det öppet. När sedan Los Angeleshändelsen skedde och när kvällspressen jublade tyckte jag synd om honom. Därför blev jag glad när han valde att möta pressen på det sätt han gjorde. Han sket rent ut sagt i dom och han gjorde saker på sätt. Samtidigt blev han en hjälte för han fick betala ett högt pris för sin läggning, han blev förödmjukad och hånad av vissa och i USA är han mer eller mindre bannlyst sedan händelsen. Bögar har ingen rätt att yttra sig politiskt, det visade USA och mest visade Murdochs tidningar det. De hånade honom och de förtalade honom. De hånade honom till och med när han satt vid sin moders dödsbädd.
Trots detta visade han alla att han är i särklass en av världens främsta popsångare när han släppte albumet ”Patience” Där finns bland annat den helt otroliga ”Flawless” där det absolut sämsta humöret blir det bättre när man lyssnar och där finns ”My mother had a brother” där han vänder ut och in på sig själv i känslor och styrka.
För jag tror det är styrkan i George Michael som gör att jag avgudar honom. Styrkan i hans röst, denna röst som passar lika bra till pop och dansmusik som till jazz eller till ballader. Styrkan i hans person där han trots påhopp och utsatthet ändå klarar av att slå tillbaka med det främsta vapnet han har: Musiken.

Så visst är det en kärlekshistoria jag har med honom. En kärlekshistoria där han...