Bokrecension: Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den 24 april 1731 dog en man, en man vars namn länge skulle vara ihågkommet.
Daniel Foe föddes 1660 i London. Han kände tidigt en viss dragelse till att se världen och ändå in i trettioårsåldern höll han hög status inom strumpbranschen där han kunde tillfredställa sin reslust. Efter en svår konkurs ändrar hans familj efternamn till Defoe och i ungefär samma veva börjar Daniel skriva. Han försörjde sig på journalistiken och skrev artiklar till många olika tidningar. Han skrev bland annat debattartiklar, krönikor och ibland även poesi. Efter en tid retade han upp regeringen och hamnade i fängelse under en kortare tid och när han släpptes fri igen blev han redaktör för en tidning som hette The Review. Hans historiska framgång började efter att han fyllt sextio år, då han påbörjade en av världens mest berömda böcker, Robinson Crusoe.

Robinson hoppar på ett skepp och beger sig mot Afrika när en storm plötsligt blåser upp och växer sig större och större. Besättningen misstänker att skeppet inte kommer klara av blåsten så därför sätts alla män i livbåtarna för att därifrån ta sig till land eller utvänta stormen. Stormen blir dessvärre ännu en grad värre och båtarna välter. Robinson slungas upp på en ö med vågorna och dagen efter när han piggnar till efter sin nattsömn uppe i ett träd förstår han att han är den enda som lyckats lura döden. Han förstår att han är ensam på en ö utan befolkning utan varken sig mat eller vatten, dömd till döden. Till hans stora lycka finner han att hans förlista skepp inte har fastnat alltför långt ut till havs så han kan lätt ta sig ut på en flotte och hämta in nödvändiga ting som han skulle kunna få användning för ifall räddningen aldrig skulle komma till honom. Han hämtar in till exempel krut, gevär, rep, mat, sprit och tobak. Robinson vet att maten inte kommer räcka länge likaså vet han att det inte finns tillräckligt med krut för att kunna jaga under en hel livstid så därför börjar han odla och fånga in vilda getter som han kan föda upp inom en inhägnad där han sedan efter hand kan ha ihjäl dom utan att använda krut. Åren går och Robinson sysselsätter sig med att ordna ett hem, bygga möbler, ta hand om sina djur och liknande men en dag då han ska gå och titta till en båt han har byggt på andra sidan ön ser han ett fotspår i sanden. Av rädsla för att inkräktarna på hans ö, hans hem, ska vara kvar springer han så fort benen bär tills han inte längre kan känna marken under sig och gömmer sig i sin grotta, där sitter han i flera dagar i skräck. Han finner sig själv löjlig och går ut ur sitt hem och börjar sköta sina sysslor som vanligt och bara några dagar efteråt får han fotspåret bekräftat när han hittar kannibaler på sin strand, de har fångar med sig som de ska äta för att fira sin seger i ett slag. När Robinson sitter och tittar på hur dessa odrägliga varelser dansar och firar sticker plötsligt en fånga sin väg. Han springer för sitt liv och Robinson bestämmer sig för att rädda den stackaren och låta honom jobba för honom. Mannen får heta Fredag efter dagen han blev räddad.
När Robinson levt 27 år isolerad på ön kommer en dag ett par kanoter med kannibaler till ön med ännu fler fångar. Denna gång lyckas Robinson tillsammans med Fredag rädda tre fångar varav en visar sig vara Fredags far, tillsammans bestämmer sig en av fångarna och Fredags pappa att de två ska försöka åka tillbaka till fastlandet i en båt som Robinson byggt.
Bara drygt en vecka senare ser Robinson och Fredag ett skepp utanför deras kust, kanske kan det vara deras räddning.

Vad är det då som gör detta verk till en klassiker? Främst tror jag att alla har någon gång lekt med tanken på hur det skulle vara att fastna på en öde ö i ett tropiskt klimat och i denna bok får man verkligen uppleva hur det är, både på gott och ont. Den är väldigt fascinerande och jag tror att Daniel ville visa genom denna bok att när det väl gäller så spelar det ingen roll hur mycket pengar man har, att pengar och kunskap om politik inte alltid kan rädda en, ibland behöver man bara kunna hugga ner träd och kunna sikta med ett gevär. Daniel spelade verkligen på alla känslor när han skrev boken om Robinson Crusoe, han spelade på allt från spänning till lycka till motgångar och sorg. Han spelar bra på känslorna och beskriver hur det känns men under tiden jag har läst boken har jag varken skrattat eller gråtit men man känner ändå för Robinson när något händer.
Innan jag valde att läsa Robinson Crusoe hade jag hört väldigt mycket gott om d...