Anne Frank

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Den 12 juni år 1929 i Frankfurt am Main, en stad i Tyskland, föddes Annelies Marie Frank. Vid födseln fick hon en liten silverberlock med inskriptionen Må den bringa lycka. 12.6.1929. Den lyckoönskan behövde Anne precis som många andra judiska barn. För snart blev det bestämt att alla judar skulle förintas.

Anne Frank var ingen ”saga”. Hon fanns på riktigt. Hon fick vara med om förskräckliga saker. Hon var judinna. Tänkt dig själv att vara judinna och veta att man skall utrotas! Egentligen var hon ju ett vanligt barn. Men hon levde under en tid då många var emot judarna. Man var inte bara lite emot judarna utan man slog ihjäl dem! Under andra världskriget dödades 2/3 av alla judar i Europa.
För att få leva fick Anne och hennes familj gömma sig för att slippa att komma till koncentrationslägret. I 2 år och 30 dagar höll de sig gömda men sen hittades de och togs till koncentrationslägret. Det var där Anne dog.

Anne skrev en dagbok under tiden då de gömde sig. Den dagboken blev en bok som många har läst eller hört talas om. Den heter ”Anne Franks dagbok”. Annes pappa Otto Frank ville att hela världen skulle få läsa ”Anne Franks dagbok”.

Familjen och Annes tidiga barndom
Annes familj bestod av Edith, hennes mamma, Otto, hennes pappa och Margot, hennes storasyster som var 3 år äldre än Anne. När Anne fyllde 13 år fick hon sin dagbok. Den var röd- och vit- rutig. Hon tyckte själv att det var den bästa presenten. Redan från början bestämde Anne att hon skulle kalla dagboken Kitty. Det första hon skrev i Kitty (dagboken) var:
”Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt på ett sätt som jag aldrig någonsin förut gjort, och jag hoppas att du blir ett stöd för mig.”
Det skrev hon i den på sin födelsedag. Sen satte hon in ett foto taget i skolan med kommentaren: Snyggt, eller hur? Många visste att hon skrev dagbok. Men det visste inte vad hon skrev. Då visste ingen att just den här dagboken skulle hela världen läsa senare.

Båda Annes föräldrar kom från rika familjer. Anne och Margot fick ofta höra historior om stora fester med många gäster. Margot var mycket lugn och duktig i skolan. Något som hennes vänner beundrade henne för. Men Anne hon var inte speciellt lugn och hade svårt att sitta still på lektionerna. Men hennes vänner gillade henne lika mycket för det. Anne älskade att busa, hoppa i vattenpölar så hon smutsade ner kläderna medan Margot var ren och prydlig.

Anne och Margot var väldigt olika förutom en sak. De beundrade sin pappa. Han var en man med humor och mycket stort tålamod. En annan man som hade humor var Annes kompis Lies pappa. Han klädde en gång ut sig till Hitler. Med håret kammat till sidan och mustaschen tillputsad. Sen gick han hem till familjen Frank och knackade på. När de öppnade höll det på att svimma av att se Tysklands Führer stå ute på trappan. Men sen när de såg vem det egentligen var började de skratta. Otto Frank brukade berätta sagor för sina två flickor och de sagorna hade han hittat på själv. En sak som han älskade att göra var att fotografera. Han tog många foton på sin familj. Det finns massor av bilder sparade där Anne och Margot leker, är på kalas och låtsas borsta tänderna framför spegeln. Det sista fotot som togs i Frankfurt föreställer Anne, Margot och deras mamma. Fotot togs en kall marsdag 1933 och det har mycket kläder på sig. De har varit på en kortare utflykt. Men nu på vägen hem ser de något som skrämmer dem. Alla affärer som ägs av judar är fullklottrade av rasistiska slagord.



Adolf Hitler
Adolf Hitler föddes 20 april år 1889 och dog den 30 april år 1945. Han föddes i Braunau i Österrike som son till en tulltjänsteman. Han betraktades som duktig i skolan men han hade svårt att anpassa sig och slutade därför utan att ha tagit studentexamen. Han gick ingen utbildning efter det. 1907 flyttade han till Wien för att söka in vid konstakademin. Det lyckades så han försörjde sig på konst fram till år 1913. Det var i Wien som han blev nationalist (tycker att det egna landet och det egna folket är bättre än andra). Han lämnade Wien som övertygad nationalist, antimarxist och antisemit (en som är mot judar).


1913 flyttade han till München för att slippa militärtjänst och fortsätta sitt liv som konstnär. Men under Första världskrigets början gick han frivilligt med i armén som representant för de ”nationaliserade massorna”. Där blev han sårad 2 gånger och dekorerad 2 gånger för sin tapperhet och inställning. I november år 1918 återvände Hitler till München mycket, mycket besviken över Tyskland nederlag och fall. Där anmälde han sig på kasernen (förläggningsbyggnaden) och fick i uppgift att övervaka några av de nazistiska grupperna. Senare kom han in i ledningen av DAP och där startade han sin politiska karriär.

1920 lämnade Hitler armén och nu var det bara politik som gällde. Han var fortfarande med i partiet DAP. Men DAP bytte namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP. Hitler gjorde ett program på 25 punkter och erkändes 1921 som obestridd ledare för partiet. Han kallades för ”der Führer” (= ledaren). Genom en kupp försökte Hitler och NSDAP komma till makten. Det misslyckades och Hitler kom i fängelse. I fängelset skrev han boken ”Mein Kampf” (”min kamp”). Där utryckte han sitt judehat och sin nationalistiska inställning.

När han kom ut ur fängelset samlade han ihop de som hade varit med i NSDAP och återskapade partiet. Det var dåliga tider i Tyskland under slutet av 20-talet och då var det fler och fler som gillade Hitlers politik och åsikter. 1932 var NSDAP det största partiet. Han parti var väldigt militäriskt. Det byggde på att man blint skulle lyda Hitler. Hitlers makt blev större och större. År 1934 blev han ”Führer und Reichskanzler” (ledare och rikskansler). Tyskland var nu helt i hans händer. Ingen kunde avsätta honom. Hans ord var vilja och lag. Han hade en otrolig makt att få andra att lyda och tro på honom. T.ex. de som skulle utrota judarna och tycka att det var helt rätt att utrota judarna. Hitler hade många som jobbade åt honom. Han själv var mest intresserad av utrikes- och krigspolitik.
Hitler ville återskapa Stortyskland och vinna tillbaka områden som Tyskland förlorade under Första världskriget. Han ville kriga, och nu skulle han vinna. Hitlers symbol var ett hakkors. Men egentligen är det inte han som han kommit på den, det är andra. Men då var det inget dåligt utan nåt bra. Hakkorset är egentligen ett soltecken.



Andra världskriget
Andra världskriget var mellan 1939 och 1945. Hitler ville ha ett stort och mäktigt Tyskland så därför började han invadera olika länder. Den 1 september 1939 startade det med att Tyskland invaderade Polen. April 1940 tog Tyskland Danmark och Norge. I maj 1940 invaderade Tyskland Belgien, Nederländerna och Frankrike och sen var kriget i full gång och bara fortsatte. Många av de länder som var med i Andra världskriget var med för att det tyckte att Hitler inte kunde göra så här. Sverige var av det få länder som inte var med i kriget. Andra världskriget slutade med att Japan gav upp utan att begära någonting för det. Så nu var Andra världskriget slut. I Europa slutade kriget i maj 1945 då tyskarna gav upp. Det var en månad efter att Hitler begick självmord tillsammans med sin fru.
Anne Frank var 10 år när andra världskriget började och kriget påverkade resten av hennes korta liv väldigt mycket.
Judarna blev förföljda
Annes pappa Otto Frank och hela hans familj var judar men det var inte speciellt religiösa. Otto Frank var officer i den tyska armén under Första världskriget. Han var då mycket stolt över att få slåss för Tyskland och på den tiden kände han inget tydligt judehat. Det blev annorlunda längre fram när Adolf Hitler kom till makten.
Det hände stora saker i Tyskland under 30-talet som påverkade Anne Franks familj. 1933 blev Adolf Hitler rikskansler. Hitler var nazist och tyckte mycket illa om judarna och fick många andra tyskar att tycka samma sak. Redan när Anne var 2 år förbjöds hon att gå i lekskola med andra ickejudiska barn bara för att hon var judinna. De fick också lämna sin lägenhet för hyresvärden var nazist och ville inte ha några judar i huset. Detta är bara några exempel på hur till och med judiska barn förföljdes. Senare blev det ännu värre.
1942 bestämdes det att alla judar i Holland som var äldre än 6 år skulle tydligt visa att dem var judar genom att ha davidsstjärnan på bröstet. Men det allra värsta var att tyskarna bestämde 1942 att alla judar skulle förintas. De skulle till koncentrationsläger för att dödas.



Anne Franks liv som förföljd
Anne Franks upplevelser i livet var ju inte precis något ”drömliv”. Hennes liv blev väldigt kort (ca 15 år och 9 månader). Hon fick gömma sig i många år av sitt liv och hon hamnade i koncentrationsläger. Fast innan hon fyllde tio var hennes liv nästan som alla andras. Men sen efter det blev allting förändrat.
Redan tidigare hade man börjat med de speciella reglerna för judarna, men i slutet av 30-talet började judehatet på allvar. Då kom koncentrationsläger.

Den 5 juli 1942 kom det uniformsklädd man till Annes hus. När han kom ropade han,
- Jag söker Margot Frank.
Fru Frank gick och öppnade. Då räckte han över ett kuvert. I kuvertet låg där ett kort där det stod att Margot skulle till SS (en särskild elitstyrka som var till för att skydda Hitler) för att registreras. Där hon sen skulle föras till ”arbetsläger”. I kuvertet låg också en lista över vad hon skulle ta med sig. Det var inte mer än vad som rymdes i en ryggsäck.
Det var inte bara Margot som fick ett sådant här brev. Alla judar som var mellan 14-17 år fick precis ett sådant här brev. Det var då som Annes föräldrar kom på att det var dags att gå under jord.

Det hade egentligen varit tänkt ganska länge att de skulle gömma sig men då var det inte lika akut. Margot fick veta det strax efter. Först tänkte hon inte berätta det för Anne. Men sen när det blev ensamma berättade hon det. Anne började då gråta. En stund senare kom Annes kompis Hello för att hämta Anne men Annes mamma sa att han inte kunde träffa Anne. Samma sak fick Jacque veta när hon ringde senare. Sen började det packa. Anne och Margot blev tillsagda att bara packa ner det allra nödvändigaste i sina skolväskor. Anne packade ner sin dagbok och en del gamla brev. Klockan fem kom Otto Frank hem och fick veta vad som hade hänt. Han ringde genast några vänner för att be dem hjälpa till. En av dem tog hand en del av deras saker. Skräcken och oron fick dem att vara mer stillsamma än vanligt. Oturligt nog kom deras hyresgäst in till familjen Frank och stannade ända till klockan tio. Han visste inget om flyktplanerna. Sen kom deras vänner (Miep, Jan och Johannes) tillbaka och hämtade fler av deras saker. När de hade gått satte sig Otto Frank och skrev ett brev till släkten i Schweiz. Den kvällen somnade inte Anne förrän klockan halv tolv, helt utmattad.

Nästa morgon väcktes hon av sin mamma klockan halv sex. Efter en hastig frukost klädde de på sig så mycket kläder som det bara kunde. Det var för att det inte skulle behöva bära så mycket. En jude med fullpackad väska skulle verka väldigt misstänkt och den skulle antagligen arresteras. Margot tog en stor risk när hon cyklade till gömstället. Alla judars cyklar skulle ha beslagtaget av nazister. Men Margots cykel hade hållits gömd. Under tiden som Margot cyklade till gömstället skrev Otto och Edith Frank en lapp till hyresvärden där det stod att han skulle be grannarna ta hand om Annes katt. Sedan gav de sig av. De lät frukosten stå kvar och lät sängarna vara obäddade. De ville att det skulle se ut som om de hade flytt i vild panik (det var för att nazisterna inte skulle leta efter dem).

Själva gömstället var på Prinsengracht nummer 263. Prinsengrasht nummer 263 var egentligen ett kontor. De hade gjort ingången till gömstället bakom en bokhylla. Bokhyllan hade gångjärn så den gick att svänga åt sidan. Bakom dörren fanns det en trappa som ledde upp till rummen. Det fanns fem rum. Ett av dem var tvättrum och toalett. Resten var sovrum. Det var inte bara familjen Frank som skulle gömma sig där. Det var också paret van Pels, deras son Peter och Fritz Pfeffer. I herr och fru Franks rum fanns det två sängar, tre bord, flera bokhyllor, ett väggfast skåp och 150 konservburkar. Genom ett fönster kunde man se baksidan och ett hus mitt emot. Ett rum innehöll ett fönster, två sängar och tre väggfasta skåp. I herr och fru Pels rum fanns det vask, en del skåp, en gasspis, två sängar och ett bord. Deras rum skulle också vara det gemensamma vardagsrummet. Peters rum var ett lite fuktigt krypin. Det bestod bara av en säng och ett skåp. Senare fick Peter byta rum så att han sov i Annes rum och då flyttade Margot in till Otto och Edith. Nästan alla fönstren var fördragna med tjocka gardiner. Det gjorde de för att ingen skulle kunna ana att det var någon som bodde där.

Annes bästa kompisar Jacque och Lies frågade familjen Franks f.d. hyresvärd om de fick gå in i lägenheten och se om det kunde hitta några minnen från sin kompis. Dem hittade några medaljer från olika simtävlingar som Anne hade varit med på. De medaljerna tog de med sig. Det var det enda minnet de hade från sin vän Anne Frank.

I ”Anne Franks dagbok” har Anne skrivit allting som har hänt under tiden som de gömmer sig. Där kan man läsa precis så som det var. Alla hennes känslor, vad de gjorde när de inte kunde gå ut, hur de skaffade mat. All mat var väldigt dyr. Frukt kunde kosta en hel del. Vindruvor kostade 5 gulden, krusbär 70 cent, en persika 50 cent, 1 kg melon
1,50 gulden. Annan mat och annat var också dyr. Ett kvarts kg te kostar 350 gulden, ett halvt kg kaffe 80 gulden, ett ägg för 1,45, 100 gram bulgarisk tobak för 14 gulden. Bara en gulden var mycket pengar. Under ca 2 år och 30 dagar fick de inte gå ut. Mat fick de in genom att köpa ”svart”. När det var extrapris på någonting så köpte de mycket av det. Det var ofta som de åt bönor. De åt mycket sallad. De var tvungna att spara på maten så därför var den inte alltid så färsk. Det var olika personer som hade ansvar för att skaffa olika mat. En av dem som skaffade mat var Miep. Handlaren som Miep handlade hos anade nog att hon köpte mat till gömda judar, men han avslöjade aldrig det. När någon fyllde år fick de skaffa presenter av det de hade. Anne fick en gång en liten brosch gjord av ett mynt. Anne själv gav en gång bort karameller. Dem hade hon gjort själv genom att spara sitt socker till gröten varje morgon. När Otto Frank fyllde år fick han två böcker, en korg med tre ägg, en flaska öl, en flaska yoghurt och en grön slips. Han fick även en marmeladburk och lite blommor. Det man kunde roa sig med vad att läsa, lyssna på radio på svag volym och sitta och prata. Men det var inte alla som var vänner. Herr och fru Pels var inte alltid goda vänner. Anne skrev en gång en novell som handlade om dem två när de bråkade.

I sitt gamla hus hade Annes föräldrar lämnat kvar falska anteckningar om att de hade flyttat till Schweiz. Det var för att ingen skulle börja leta efter dem. Men det lyckades inte helt. Efter ca 2 år hittades de av ”Grüne Polizei”. Senare plundrade ”Gestapo” gårdshuset (gömstället). Men de tog inte allt som var där. När Miep och Elli letade i gårdshuset bland alla papper och tidningar som låg kvar, hittade de Annes dagbok och en anteckningsbok som hon hade fortsatt att skriva i när dagboken tog slut.



Koncentrationslägret
Många judar fördes till koncentrationslägren. Men det var inte bara judar som fördes dit. Det var också handikappade och homosexuella. I koncentrationslägren fick man bara lite mat t.ex. tunn soppa och en bit nästan mögligt bröd. Så gott som hela dagen arbetade de väldigt hårt. Det som man arbetade med var oftast helt meningslösa arbeten. Det kunde vara t.ex. dra upp gräs och lägga gräset på en plats där det redan var gräs. Sen efter en lång dags arbeten så fick det lite mat och gick sen och la sig. I sovrummen var det mycket trångt. På sängarna var ingen madrass utan det var bara hårda träsängar.

Vinden blåste in där och de hade inte mycket kläder på sig. Det var väldigt många som dog i koncentrationslägren. Många blev sjuka och dog av det. Varje dag kollade vakterna hur många som hade dött under dagen. Det kunde ta flera timmar. De som dog fick ingen fin begravning utan alla liken bara kastades ner i en stor grop och där låg många lik. Alla dog inte av sjukdom. Om vakterna tyckte att dem var för gamla, sa de till dem att dem skulle få duscha i ett stort duschrum, och det ville de flesta. Men sen när de skulle duscha så kom det inget vatten utan det kom ut gas. Så de gasades ihjäl. Ca 6 miljoner judar dödades.

Anne och hennes familj blev förda med tåg till koncentrationslägret. Resan tog flera dagar och det var mycket trångt i tåget. Som toalett hade dem en hink. Den hinken blev snabbt fylld. Där fanns en vattentunna och det vattnet skulle räcka hela resan. När tåget stannade någon gång så kastade vakterna in lite mat. När de var framme så skulle alla män till ett läger och alla kvinnor till ett annat läger. Man fick gå till lägret och det tog ca en timme. Där fanns lastbilar. Men de var till för barn och sjuka. Alla ville ha en plats i lastbilarna för att slippa den långa vägen. Anne, Margot och Edith fick ingen plats. Men det var tur, för dem som hade fått en plats i lastbilarna sågs aldrig mer.

När de var framme vid lägret fick alla duscha och sedan rakades allt hår av. Både på huvudet och på övriga kroppen rakades håret av. Som kläder fick de säckar och grova skor. När det var gjort tatuerades ett fångnummer på underarmen. Anne, Margot och Edith fick ett nummer mellan A5050 och A5271. Alla fångarna delades in i olika ”block”. Anne kom i block 29 tillsammans med deras vänner Rosa och Judy. Dagen efter började arbetet. Annes uppgift var att dra upp grästuvor och lägga dem på ett annat gräsbevuxet område. Snart hade Anne fått ”skabb”. Det var röda kliande utslag förorsakade av löss. Anne skickades till ”skabb-baracken” och Margot följde med frivilligt.

Snart var det dags att bestämma vilka som skulle flyttas till koncentrationslägret Bergen-Belsen i norra Tyskland. De som inte flyttades stannade kvar och gasades ihjäl. De som skulle stanna var gamla, sjuka och barn under 15 år. Det var många som ljög om sin ålder och sitt hälsotillstånd för att inte bli ihjäl gasade. Edith var bland dem som gasades ihjäl. Anne och Margot förflyttades. Färden dit var hemsk. Det var kallt och de hade ingen mat och inget vatten.

På det nya stället var det kallt och dragit. Annes, Margots och deras vänners nya arbete var att sprätta isär skor, förhand. Det var inte något lätt arbete och de fick snart sår på händerna som blev inflammerade. Lägret blev ännu värre när en ny kommendant utsågs. Han såg till att fångarnas matranson skulle minskas. Efter en tid berättade fru van Pels att hennes bästa vän Lies Goslar hade sökt henne. Anne blev överlycklig när hon fick se sin vän. Tyvärr så befann Lies på en annan del av lägret. De olika delarna var uppdelade med stora halmbalar. Men Anne och Lies lyckades ändå prata med varandra. Fast de fick vara försiktiga. Det var strängt förbjudet att prata mellan de olika lägren.
I den del av lägret som Lies var kom det ibland paket från Röda Korset. Lies lovade att fixa ett till Anne. Dagen efter så kastade Lies över ett paket med en varm jacka, kex, socker och en ask sardiner. Felet var bara att en annan fånge hade sett det och hade tagit paketet och vägrade att lämna tillbaka det. Men kvällen efter kom Lies med ett nytt paket och det lyckades hon behålla.

Det var sista gången som Anne och Lies hade någon kontakt. För strax efter blev Lies sjuk av Tyfus.

Under vintern hade också Margot blivit sjuk. Hon och Anne fördes till sjukbaracken. Anne var inte så jättesjuk, men hon blev det snart av alla bakterier som fanns på sjukbaracken. Om man var på sjukbaracken så fick man ingen mat. Så dog man inte av sjukdomen så dog man av svält. Till slut så flyttades de i alla fall till sin vanliga barack. Trots att de fortfarande var sjuka. Nu hade Anne och Margot en britts precis vid dörren. Så fort någon öppnade dörren ropade de förtvivlat
- Stäng dörren, stäng dörren.
Nu var båda två mycket sjuka av tyfus. De hade hög feber, stora utslag och svåra smärtor. När Margot en gång ramlade ner från britsen och låg halvt medvetslös så talade Anne mycket kärleksfullt med henne. Men Margot klarade inte fallet. Hon avled strax efter.
När Margot var död så orkade inte Anne kämpa mer. Hon brydde sig inte om att leva när Margot var död. Alla löss som krälade över henne gjorde henne stel av fasa. Så tog av sig alla kläder trots kylan och nöjde sig med den tunna filten. Annes vänner Janny och Lientje kom och gav henne lite bröd ibland och försökte komma över några klädesplagg. Men Anne var redan för sjuk för att lyckas överleva. I slutet av mars avled Anne i Bergen-Belsen, utan Margot. När Janny och Lientje kom till Ann...