Älskade, hatade du

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jenna satt i sitt rum, hon försökte läsa men det gick inte. Rösterna och skratten från nedervåningen störde henne ideligen. Hon hörde hennes systers gälla, falska men ändå mycket vackra skratt allra högst. Hon svor högt för sig själv, hon hade ju lovat sig själv att inte tänk så om sin syster. Jenna hatade sin syster mer än allt annat men det var en sak som försvårade det hela och det var att hon älskade sin enda syster mer än allt annat. När släkten kom på besök var det alltid Michelle som fik uppmärksamheten från det att gästerna kom tills de gick hem igen. Aldrig Jenna, alltid Michelle, alltid, alltid, alltid.
Hon visste att det var en konstig sak att vara sur över men hon kunde inte hjälpa det! Hon tyckte att hon i alla fall kunde få lite uppmärksamhet även om hon inte ens ville h hälften av Michelles uppmärksamhet så skulle det inte skada med lite.
Jenna tryckte på play knappen på fjärkontrollen och stereon började spela. Med Kent på högsta volym kunde hon äntligen koncentrera sig på boken och stänga ute rösterna som aldrig tycktes tystna.
Jenna vaknade upp ur sin drömvärld av at hon var så kall att hon hade gåshud. Det var konstigt tänkte hon, det är ju mitt på sommaren, mitt på dagen och mitt på stranden. Hon vände sig om i den mjuka sanden och såg Michelle stå vid hennes fötter och skymde solen.
”- Vi går till kiosken nu, kommer du med?” Frågade Michelle henne.
”- Nej, jag tror jag går dit lite senare.” Svarade Jenna.
Michelle höjde handen och gick iväg med hennes två kompisar som hade följt med dem till stranden samma morgon. När Michelle och hennes kompisar gått iväg vände och vred Jenna sig fram och tillbaka men det var bara obekvämt nu och inte alls lika skönt som innan.
Hon tyckte att det var lika bra att göra något annat nu är de ändå inte är bekvämt. Hon gick bort till det stora trädet där de lagt sina saker för att de inte skulle bli så varma. Först tänkte on ta sin bok och läsa den men hon märkte att hon hade glömt att ta med den. Istället för att ta boken tog hon upp sin bara några veckor gammal dykarutrustning. På vägen mot bryggan upptäckte hon att bara några hundra meter bort fanns det små förfallna bodar, och ut från bebyggelsen stack det en liten smal brygga som man knappt kunde om han inte stod riktigt nära eller tittade precis på det stället där vågorna slog emot stolparna om höll uppe bryggan.
Det såg så mysigt ut att Jenna kände sig tvungen att gå dit och dyka ner i vattnet. När Jenna kommit ut en bit på bryggan såg hon att vattnet var kristallklart och et fanns mycket mer koraller och snäckor hän än på det vanliga stället hon brukade dyka. När hon var ända ute på bryggan så hon en liten stege nästan helt täckt med alger. Jenna tog på sig sin dykarutrustning och klättrade ner för stegen, vattnet var varmt och behagligt. Inte ens när hon var ända nere på bottnen kände hon någon skillnad på värmen jämfört med hur varmt det var på ytan.
Jenna hade simmat runt ett bra tag och plockat upp de finaste snäckorna och korallerna hon kunde hitta, och lagt en i liten nät påse som hon alltid hade med sig när hon dök. Hon såg något som blänkte under bryggan hon tänkte att det kanske kunde vara något gammalt smycke, eftersom hon älskade gamla saker och föremål simmade hon dit. Ju närmare hon kom stället där hon såg smycket ju längre bort såg det ut att vara, det var som om det glänsande smycket levde och ville att hon skulle följa det, precis som man ibland tycker att fåglar talar när man är i skogen och går. Utan att tänka sig för följde hon smycket tills det helt plötsligt stannade vid några stolpar som var nerstuckna i vattnet. Jenna tog upp smycket som var en ring med ord inristade men hon hann inte ens läs det första ordet förrän en kraftig undervattenström tagit tag i henne och började föra henne bort, bort ifrån stranden, bryggan och från de söta små förfalla bodarna. Undervattenströmmen snurrade och virvlade henne så kraftigt att hon tappade sitt munstycke, hon sparkade med benen och viftade med armarna allt vad hon kunde, men det var lönlöst undervattenströmmen var för kraftig för tt hon skulle kunna ta sig ur den ensam.
Jenna började långsamt kvävas, det sista hon såg innan det svartnade för hennes ögon var hennes systers oroliga ansikte. Jenna var medvetslös.
Så fort Michelle kommit upp till ytan med Jennas medvetslösa kropp tog badvakterna över, och strax därpå kom en ambulans och tog Jenna och Michelle till akuten. Michelle satt under hela resan och höll Jennas hand, hon var sjuk av oro. Hon tittade hela tiden på Jennas stängda ögon, Jenna öppnade långsamt ögonen och sade något i viskande ton. Michelle hörde inte direkt vad det var Jenna sade utan måste luta sig fram mot Jenna med örat intill Jennas mun.
”Varför lät du inte bara mi…” Det var a...