Sista kvällen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det regnar ute. Hanna sitter inne i sitt hus och kollar på TV. Klockan är över två på natten. Hon sitter och väntar på sina föräldrar. Hon ringer en sista gång till sin mammas mobil innan hon går och lägger sig, inget svar. Hon undrar var de har tagit vägen men hon är så trött att hon går och lägger sig.
Det ringer någonstans i huset. Hon suckar och sätter handen på väckarklockan. Man det är inte den som ringer, det är telefonen. Hon går ut i hallen och svara yrvaket;
- Ja, det är Hanna.
- Hanna Lundström?
- Ja, vem är det???
- Jag heter Peter och jag jobbar på polisstationen här i byn.
- Okej. Vad vill du mig? säger Hanna lite fundersam.
- Jag har en sak som jag måste få berätta för dig, är du hemma?
- Ja det är jag. Vad gäller saken?
- Det får du veta när jag kommer. Du bor på Jordgubbsvägen 22?
- Ja, det gör jag.
- Jag kommer förbi om en stund om det är okej???
- Ja, kom när du vill.
- Okej då ses vi snart!
- Ja, hej då!!! Säger Hanna och lägger på luren.
Hon går in på sitt rum och tar sin morgonrock. När hon kommer ner så går hon in i köket och sätter på en kanna kaffe.
Det knackar på dörren. Hanna rycker till, hon går ut i hallen och öppnar dörren. Utanför står en man med brun rock och hatt. Det är Peter från polisen. Hon ber honom komma in, han är jätteblöt för det regnar så kraftigt. Han går in i hallen och hänger upp den blöta rocken.
Hon visar honom till vardagsrummet och ber honom att sitta ner.
- Vill du ha kaffe? undrar hon.
- Ja tack, säger Peter
- Okej, vänta här så går jag och hämtar en kopp till dig.
- Tack så mycket, säger han.
Hon går ut i köket och häller upp kaffe i två koppar. I en av kopparna häller hon i lite mjölk. Hon går ut i vardagsrummet och medans hon har varit i köket har han plockat fram två papper som ligger med baksidan upp. Hon ger honom koppen och han säger tack. Han tar en stor klunk och sedan sätter han ner koppen på bordet. Han suckar djupt och tittar ner på papprena. Han vänder på papperna och frågar;
- Känner du igen dessa personerna??
- Ja,säger Hanna förvånat.
- Ja, de är mina föräldrar. Vad är det med dem???
- Jag är ledsen, säger han. Men de fick sladd, de krockade med en lastbil.
- NEJJJ!!!! Skrek Hanna.
- Nej, det är inte sant, skriker hon.
Hon springer upp för trappan, springer in på toaletten och låser.
Peter går upp för trappan med tunga steg. När han kommer upp så går han till toalettdörren.
Han suckar djupt och säger;
- Jag vet hur det känns, kom ut nu!!
- Nej, du kan inte veta hur det känns!!
- Jo, faktist vet jag hur det känns! säger han.
Hanna låser upp dörren och går ut. Hon går in på sitt rum och sätter sig på sängen. Peter följer med in på rummet men sätter sig i en stol.
- Jag var 11 år gammal när mina föräldrar dog, säger han
- Stod du dem nära? undrade Hanna.
- Ja, min pappa i alla fall, vi var som bästa kompisar.
- Vill du att jag ska ringa till någon? frågar han.
- Vet farmor och farfar om vad som har hänt?
- Ja, svarar han
- Mormor och morfar då??
- Ja, de med.
- Okej, jag vill att farmor ska komma, säger Hanna
- Då ringer vi till henne.
- Mmm, svarar Hanna.
De går ner och Peter ringer till farmor. Medans han pratar med farmor så går Hanna upp för trappan.
- Jag ska bara gå på toaletten, säger hon tyst.
Hon går upp för trappan med tunga ben. Hon går in på toaletten och låser dörren.
Inne på toaletten så står hon med en vass glasbit i handen. Hon står och tittar på glaset en stund. Till sist gör hon det. Hon skär sig i halsen på det ställe där pulsådern sitter.
Peter som står i telefon hör en duns från ovanvåningen. Han slänger på luren och springer upp för trappan. Han känner på dörren, den är låst. Han backar lite och sparkar in dörren. Där. Mitt på golvet ligg...