De som inte överlevde

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är en sen sommarnatt på riksvägen mellan Västerås och Sala. En vinröd Volvo 240 kommer körandes in mot Västerås i alldeles för hög fart. I bilen sitter ett gäng ungdomar i 20-årsåldern. Berusade. När de kommer i höjd med infarten till Tillberga ser föraren av bilen två människor i ögonvrån. Han stampar hårt på bromsen. Däcken tjuter mot vägbanan och föraren har svårt att hålla bilen kvar på vägen eftersom han hade kört så snabbt…

Det är midsommaraftonskväll och flickan står bredvid järnvägsrälsen. Hon vet att om fem-tio minuter kommer ett godståg från Västerås att passera. Då… då är allt slut. Äntligen har hon bestämt sig för att göra det. Äntligen ska hon få ett slut på allt det här. Om tio minuter ska hon dö! Hon tänker igenom allt hon gjort i sitt liv. Alla glada minnen hon har. Det är inte många, det. Hon minns en gång. Det var hennes födelsedag. Hon fyllde tio år och hade fått en jättefin porslinsdocka som hon var alldeles överlycklig över. Men redan samma kväll, när hennes styvpappa som vanligt druckit sig full, hade han kommit in i rummet och sagt att han var tvungen att lämna tillbaka dockan till affären för att få råd till hyran. Men det var bara som han sade. Flickan visste att han bara ville ha pengar till sin jävla alkohol.

Snart…snart så. Hon gråter där hon står bredvid rälsen. Ingen kommer att sakna denna lilla värdelösa lilla flicka som i alla sina 15 år bara varit ivägen. Ingen hade någonsin tyckt om henne, ingen hade någonsin bjudit henne på sin fest, eller velat vara med henne efter skolan. Så nu får dom som dom vill!

Nu! Nu börjar det tjuta i rälsen, det är tecknet på att tåget snart kommer. Hon går upp och ställer sig mitt på rälsen. Hejdå mamma, tänker hon. Vi ses i Helvetet. Nu ser hon tåget komma mot henne. Det hugger till i hjärtat på henne och hon blundar. Hårt. Lokföraren får syn på flickan som står på spåret och drar i nödbromsen direkt. Men det är för sent. Det vet både han och flickan. Han tutar allt han förmår och hoppas innerligen att flickan ska akta på sig. Men det gör hon inte. Blick stilla står hon där på spåret. Nu är det inte långt kvar. Snart är jag död! Tänker hon.

”Jävla idiot!” skriker han när han ser vad som är påväg att ske. ”Lina för fan!” Han rusar upp mot järnvägen där flickan står. Det handlar om sekunder, det vet han. Strax innan tåget kommit fram till platsen där flickan står lyckas han komma fram till henne och knuffa henne bort från spåret. Det ramlar tillsammans ner för slänten nedanför spåret.
De hör hur tåget fortfarande bromsar och tjuter. Det börjar få ner farten nu.
Pojken säger till flickan att de fort ska ta sig därifrån, annars kommer lokföraren och skäller ut henne. De börjar sakta gå från platsen. Pojken sneglar hela tiden på flickan bredvid sig. De säger ingenting till varandra på en lång stund, går bara där tysta. Tysta i den varma sommarnatten.
”Jag heter Micke” säger pojken tillslut. ”Jag går i din parallellklass.”
”Jag vet”, säger flickan, som heter Lina.
De fortsätter gå och Micke frågar henne varför hon hade försökt ta livet av sig. Hon förklarar hur hon känner sig, hur hon mår, och hur hon har det där hemma. Hon berättar att hon inte orkade mer, att hon bara ville försvinna. Inte finnas till längre.

Micke tar henne i handen och tittar på henne. Denna lilla flicka som för bara några minuter sedan var inställd på att dö. Hon är kanske inte den allra snyggaste, men hon är söt. Och hon är säkert ganska snäll. Flickan börjar gråta igen. Det är en lättad gråt, som om hon ändå är glad över att hon fortfarande lever. Micke lägger armen om henne och Lina kramar om honom. En hård kram, som om hon måste ha något att hålla sig i ifall hon svimmar. ”Tack”, viskar hon tyst i hans öra. Hon släpper honom och de ser på varandra. Micke säger att de kan gå hem till honom om hon vill. ”Det är bara över vägen där”, säger han och pekar bort mot ett stort rött hus. De fortsätter gå och Micke känner sig stolt över att lyckats göra en sådan god insats. När de ska korsa Riksvägen för att komma till hans hus tittar de snabbt åt båda hållen och går sedan över.
Men det är dålig sikt där de går över och ingen av dom uppfattar den vinröda Volvo 240 som snabbt kommer emot de. Föraren i bilen stampar så hårt han kan på bromsen, men för sent!
<...