Ryssland, historia och arbetsläger

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Inledning
Gulag är vad man kan kalla rysslands svar på förintelselägren i tyskland under andra världskriget. Lägren var i huvudsak fängelser men användes för lite olika sätt under olika perioder. Ordet gulag är en förkortning på den ledning som ansvarade för lägerverksamheten. (Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger, på svenska). Lägren grundades av Lenin men det var Stalin som byggde ut lägren i så stor omfattning. Att sitta i gulag måste ha varit en verklig mardröm. Folk blev behandlade på ett fruktansvärt sätt, och sen att många av lägren låg i de mycket kalla områdena kring Sibirien, gjorde förstås inte fångarnas liv bekvämare. Gulagen har funnits i drygt 70 år tills det sista lägret, för politiska motståndare, stängdes så sent som 1992!


2. Syfte och Frågeställningar
Varför har jag nu valt att skriva om detta ämne? Och vad vill jag ta reda på? I gulagen mördades många fler människor än i Hitlers läger. Ändå pratar man inte om gulagen särskilt ofta. Många vet nog inte ens vad ett gulag är för något. Själv vet jag inte så mycket om ryssland. Varför är det så? Jag vill veta mer om det här, och Rysslands historia. Hur kunde det bli som det blev? Hur mycket visste omvärlden om de ryska arbetslägren, och vad som pågick i Sovjetunionen. Hade Lenin samma avsikt när han började bygga lägren, som Stalin hade när han tog över och fortsatte utbyggnaden av gulagen? Hur många dog till följd av att de satts i arbetsläger? Jag tror att det finns mycket att ta reda på, jag hoppas bara att jag kommer att hitta så mycket information och fakta att jag och den som läser arbetet kan tycka att uppsatsen är bra.



3. Rysslands historia och arbetsläger

3.1 En bra början för Ryssland
Ryssland var till en början en liten slavisk stadsbildning som utökades runt Kievområdet och fick därför namnet Kievriket. Det lilla riket växte under medeltiden till ett imperium runt det som skulle bli Moskva. Efter år 1700 blev landet ett tsarstyre och växte åt både öster och väster. Tsarryssland hade nu blivit en stormakt som till en början leddes av Peter den store. Tsaren hade stora planer för sitt rike. Han ville framförallt göra Ryssland till ett västerländskt och modernare land. Det var Peter som år 1712 utsåg sankt Petersburg till Tsarrysslands nya huvudstad. Staden namngavs förstås efter Tsaren själv. Han krigade en del mot Sverige, men slöt fred 1721 efter tjugoett års krig. Tsaren tröttnade men hann ta över det som nu är Estland och Lettland. Tsarriket fungerade bra väldigt länge. En tsar ledde landet enväldigt, och när han dog tog nästa tsar över. Ledarna styrde ofta tills de dog, och ibland var de som tog över inte äldre är tre år! Man upptäckte mycket stora naturtillgångar och landet växte snabbt. Tillslut var Tsarryssland den största stormakten efter USA.

3.2 Revolution
Tyvärr fungerade inte Ryssland bra på det sättet för alltid. I början på 1900-talet dök det upp en del klagomål och synpunkter på landets styre. Folket krävde förändringar efter att de fått svälta under lång tid. Människor strejkade och tågade mot vinterpalatset där tsar Nikolaj II satt. På den blodiga söndagen, år 1905, beordrade tsaren sina soldater att skjuta ner demonstranterna. Många dödades och ännu fler skadades svårt under denna ”minirevolution”, som man kan säga var en början på den stora februarirevolutionen 1917. Nikolaj förstod att han skulle behöva släppa lite på sin makt, och tillät därför att folket att inrätta arbetarråd som kallades sovjeter. Men det var en liten förändring mot vad folket tänkt sig, och tillslut kom den riktiga februarirevolutionen då Tsarriket upplöstes. Nikolaj försökte hålla sig kvar, men när även hans soldater ställde sig mot honom var det bara att ge upp.

En provisorisk regering bildades, med Alexandr Kerenskij som ledare. Men det gick inte bra för det nya styret. Man fortsatte kriga i första världskriget, och det gillade inte folket i ryssland. De var trötta på att alla förnödenheter och pengar gick till krig och elände. Missnöjespartier började dyka upp, och ett av dem kallade sig bolsjevikerna. De krävde förändringar, vilket folket ville ha, och blev därför ett allt populärare alternativ till den provisoriska regeringen.

Anledningen till att Alexandrs regering fortsatte kämpa i kriget, trots motgångar och folkets missnöje, var till stor del på grund av att Storbritannien och Frankrike nästan tvingade Ryssland till fortsatt stöd i kriget mot Tyskland. Det var naturligtvis inget som tyskarna ville. Så de funderade ut en plan. Planen gick ut på att hjälpa Lenin tillbaka till Ryssland för att han skulle ta makten. Tyskarnas avsikt med detta var att försvaga stabiliteten i landet och skapa oreda i politiken. Men det var främst för att Lenin skulle bryta samarbetet med de allierade i kriget, och låta tyskarna vara. Tyskarna genomförde det de planerat, och skickade Lenin till det neutrala Sverige med tåg. Därifrån fick han fortsätta på egen hand. Tillslut kom han fram och blev snabbt en populär ledare för bolsjevikerna.

I Petrograd hade partiet redan tagigt en stor del av makten. Så när Lenin kom till Ryssland och blev ledare för bolsjevikerna fick han automatiskt ganska mycket makt. Partiet och Lenin var motståndare till den provisoriska regeringen och fick nu stöd av folk som bytte till deras parti. Bolsjevikerna växte till sig, och allt fler på Kerenskijs sida gick nu med just bolsjevikerna som lovade ett omedelbart slut på kriget. Nu ville partiet ha en ny revolution, Lenin ansåg dock att det var lite för tidigt än på ett tag. Men tillslut, den sjunde november 1917 lät Lenin avfyra de första revolutionära skotten. Nu visste alla att en ny revolution var igång. Den här revolutionen kom att kallas oktoberrevolutionen. Det var nu som bolsjevikerna tog makten på riktigt. Man störtade Kerenskijs regering genom ett mindre anfall mot vinterpalatset, där ett skrattretande litet försvar, bestående av Kerenskij och några andra politiker, satt kvar. På bara några timmar hade bolsjevikerna, utan att avfyra ett skott, tagit över vinterpalatset och bildat en ny regering. Tyskarna blev förstås mycket nöjda när man snabbt slöt fred med dem i Brest-Litovsk-freden, 1918.

Det började bra för kommunisterna, men allt gick inte som Lenin ville. Ganska snart startades ett stort inbördeskrig mellan den ”röda armen” och den ”vita armen”. Den vita armen bestod av dem som var emot revolutionen, d.v.s. kontrarevolutionistena. De fick stöd av arméer från främst USA, Japan, Storbritannien och Frankrike. Den röda armen, bestående av bolsjeviker och andra kommunister, samordnades av Trotskij som regerade tillsammans med Lenin. Kriget höll på i fyra års tid, men den röda armen kunde imponerande nog hålla emot. När man tillslut segrat över sina motståndare, år 1922, kunde Lenin skapa Sovjetunionen.

3.3 Gulagens utveckling
Det är nu, när Lenin fått all makt, som de hemska och fruktansvärda gulagerna börjar utvecklas. Lenin hade redan innan oktoberrevolutionen uttryckt sig om sina planer på att införa arbetsläger, men det är först nu som han får chansen. Gulagen byggdes till en början för politiska fångar, vilka inte hade det alltför svårt. De levde ganska så vanliga liv i lägren. Men när man började använda lägren för vanliga brottslingar blev det ändringar på bekvämligheterna. Fångarna sattes i hårt arbete i tron om att de skulle anpassa sig och bli bra sovjetiska medborgare.

Det första lägret byggdes år 1923 på solovkiöarna, vita havet. Lägret hade tidigare varit ett kloster, men byggdes nu om till gulag. Det som tidigare varit hemliga polisen, tjekan, i Ryssland blev så småningom ansvariga för detta läger och två andra, senare uppförda, gulager. De tre lägren kallades tillsammans för SLON, nordliga läger av speciell betydelse, och tjekan bytte namn till förenade statspolitiska förvaltningen, (OGPU). OGPU lade, efter hand, under sig de flesta av lägren i Sovjetunionen. Den första tiden var mycket rörig när det gällde åsikter om gulagen, vilket till största delen berodde på att regeringen inte riktigt kunde bestämma sig för vad meningen med lägren var. Man bytte hela tiden inriktningar och syften, medens man samtidigt var lite oense om hur lägren skulle användas. Lenin kom nog själv aldrig på hur man skulle ha använt lägren på bästa sätt. Han hann inte heller utveckla lägren under så lång tid som han tänkt sig.

3.4 Sovjet byter ledare
I maj år 1922 börjar Lenins sjukdomstid med illamående och kräkningar. Man trodde till en början att det bara var tillfälligt, men läkarna upptäcker att Lenin är förlamad i vissa delar av kroppen. Han blir sämre men kan följa sitt arbete som partiledare i ytterligare två år. Under de sista åren hade Lenin allvarliga konflikter med Stalin, som då arbetade inom regeringen. Lenin vill inte att Stalin ska ta över makten, men förstår samtidigt att det inte finns så många andra kandidater. Därför skriver han ett brev till kongressen med orden "Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att tillräckligt varsamt kunna utnyttja denna makt". Han uppmanar till och med kongressen till att avrätta Stalin om det är möjligt. Men så blir det inte. Efter Lenins död, den 21 januari 1924, tar Stalin över posten som generalsekreterare och styr nu unionen med järnhand. Men vägen dit blev ganska svår och hård. Stalin utkämpade en maktkamp mot, framför allt, Lenins gamla vän Trotskij. Stalin segrade tillslut och för säkerhets skull lät han mörda Trotskij, i sitt hem i Mexiko dit han flytt. Genom Moskvarättegångarna, 1936, hade Stalin nästan inget motstånd kvar. Han startade en landsomfattande förföljelse och satte hundratusentals motståndare i gulag. Det var dessa år som senare kom att kallas ”den stora terrorns år”. Stalin började kriga igen, och samarbetade även med Hitler. De två ledarna kom bl.a. överens om att överfalla Polen från varsitt håll, och dela på landet. Stalin blev snabbt ett problem för Sovjetunionen, och speciellt en plåga för fångarna i gulagen.

3.5 Förändringar i lägren, och Stalins död
Stalin gjorde snabbt förändringar i arbetslägren. Lägren blev verkligen arbetsläger, då Stalin drog igång stora byggnadsprojekt. Han beordrade om att stora järnvägar skulle byggas. Men det allra kändaste bygget är nog vithavskanalen. Kanalen blev klar 1933, men det blev inte så bra som det var tänkt. Bygget utfördes slarvigt och det gällde inte bra kanalen.
Men 1953 dör Stalin, och det är först nu som kritik riktas mot lägerverksamheten. Ingen har tidigare vågat säga något eftersom alla varit så rädda för ledaren. Nu kommer det fram information som säger att lägren kostat stora pengar. Projekten hade krävt så mycket pengar att den fria arbetskraften som kom ifrån fångarna inte ersatte kostnaderna. Dessutom användes långt ifrån alla byggen som det var tänkt. T.ex. kom man på att en järnvägslinje, som fångarna byggt, inte används på ter år. 1953 satt 2,5 miljoner människor i lägren.

Nu när Stalin var död bestämdes att lägren skulle avskaffas p.g.a. ineffektiviteten när det gällde ekonomin. Man började nu, 1954, att sakta frige fångar. Men den politiske ledaren, som börjat nedrustningen, störtades år 1964 och ersattes av Leonid Brezjnev. Han hade andra åsikter och började åter fängsla politiska motståndare. Sovjetunionen bytte, härifrån, ledare många gånger. De hade alla sina åsikter, både bra och dåliga. Men tillslut 1986 bestämde Michail Gorbatjov att alla politiska fångar skulle friges. Efter att Sovjetunionen upplösts, 1991, stängdes det sista lägret, och gulagen var historia. Men några av dem står fortfarande kvar, och kan besökas.



4. Resultat
Är jag nu nöjd med det jag tagit reda på och skrivit. Jag har lärt mig mycket om rysslands historia, men det har inte funnits mycket fakta om gulagen i sig. Jag ville veta mer om livet i lägren. Det var inte många av frågorna jag fick svar på, men medens jag skrivit har det dykt upp nya frågeställningar som jag faktiskt fått bra svar på. T.ex. Vilka Stalin och Lenin var som ledare. Men visst inser man ändå att livet i gulagen inte kan ha varit särskilt bra. Att använda fångarna som arbetskraft är ju en bra ide, men arbetet i gulagen var för hårda. Folk dog, och då har det gått för långt.
Jag...