Dansa på min grav

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Titel: Dansa på min grav
Författare: Aidan Chambers
Publikationsår: 1982
Genre: Drama / Morbid romantik

Handling & Summering

”Ett liv och en död i fyra delar. Etthundrasjutton bitar. Sex journalanteckningar och två tidningsutklipp samt några skämt. En gåta eller tre, några fotnoter och ett fiasko här och där för att föra berättelsen framåt.”
Det är vad Dansa på min grav består av och även bokens inledande text. Alla dessa delar: journalanteckningar och dagboksutdrag sammanställs av 16-årige Hal Robinson, nyinflyttad i turistorten Southend i England. Hal är en äkta ensamvarg med en speciell sorts morbid fantasi, och säger sig själv vara besatt av döden och fascineras enormt av den. En sommar, i samband med en olycka med en lånad segelbåt, träffar Hal den något äldre skivbutiksföreståndaren Barry och dessa två inleder omedelbart ett förhållande. Månader förflyter och Hal och Barry gör många utflykter tillsammans på Barrys motorcykel, och allting verkar helt enkelt fungera perfekt. De två sluter ett avtal mellan varandra; att när och om den ene utav dem dör, så ska den andre dansa på den avlidnes grav, som en slags komisk hyllning till döden.

Strax efter detta träffar Hal den norska utbytesstudenten Kari på en strand och han presenterar henne för Barry, i tron om att de alla tre ska bli vänner. Kari, som inte har en aning om att Hal och Barry är tillsammans, blir genast förälskad i Barry som inte tar sin relation med Hal på alltför stort allvar. När Hal får reda på att Barry träffat den norska flickan för en nattlig rendez-vous, så har paret sitt första gräl. Barry störtar ursinnigt ut ur skivaffären, sätter sig på motorcykeln och dånar iväg.
Han kommer inte långt. En bit ut på motorvägen kraschar Barry med ett träd och den kortvariga romansen får ett abrupt slut. Hal blir som besatt av tanken på att fullfölja löftet han och Barry givit varandra, men stöter på problem på vägen. Han återförenas med sin vän Kari och tillsammans gör de allt för att Hal ska få se Barrys ansikte en sista gång.

Karaktärer

Protagonisten Hal idoliserar (Barry) samtidigt som han förlöjligar (föräldrar) sina omgivande karaktärer i boken. Han beskriver humoristiskt och cyniskt personliga egenheter och karaktärsdrag, men är sällan villig att ge läsaren en bild av hur personerna kring honom ser ut. Den enda karaktären Hal beskriver med värme och mänsklighet, kärlek, är Barry. Barry är således den enda som han inte på något sätt hånar eller uttrycker motvilja mot. Ett exempel följer nedan.
”En morgon vaknade jag strax efter gryningen. Jag tyckte om att vakna tidigt med honom. Det var de finaste stunderna. Tyst. Varmt. Tidiga morgonljud utifrån. Vakendvala. Han. Att titta på honom. Han sov på samma sätt som han gjorde allt annat. Till hundra procent.”

Hal själv tycks drivas av en egensinnig och egocentrerad vilja att prata om sig själv och beskriva sin egen personlighet. Den lättsamma och sommarfriska andan som råder i det soliga Southend passar honom inte alls; besattheten och funderingarna kring döden och hans självgoda pseudointellektuella och stolta personlighet hindrar honom från att passa in bland jämnåriga. Jag tror att vilken psykiatriker som helst skulle längta efter att få lägga beslag på Hal och analysera honom utifrån och in. Han är kvicktänkt, mycket intelligent och tycks stundtals bete sig ganska känslokallt. Till exempel, istället för att säga ”Tack” då Barry ger honom komplimanger eller läser en dikt för honom, svarar Hal med en snabb och avväpnande kommentar i stil med ”Du har visst många dolda talanger”. Jag tror att Hal använder sin kvickhet och låtsade bitterhet för att dölja större känslor som döljer sig inunder.
Barry är riddaren i vit rustning, den fulländade, snygge, maskuline och heroiske karaktären i Hals närhet. En pojkaktig men ändå manlig person, som är både charmig och beundransvärd. Ändå tror jag det är svårt för läsaren att tycka om Barry, just för att han inte visar några tecken på djupare känslor för Hal. Visst, han visar en viss grad av affektion för honom, men då Kari kommer in i bilden tycks månaderna med Hal betyda ytterst lite för Barry som genast tar tillfället i akt för att förföra den unga norskan. Barry förvandlas helt enkelt från älskvärd hjälte till promiskuöst svin under tidens gång.
Andra större karaktärer som figurerar i boken är ett antal socialutredare som träffar Hal efter Barrys olycka för att utreda hans psykiska hälsa (han dansade faktiskt på sin döde älskares grav och blev till råga på allt arresterad). Barrys mamma, änkan Mrs Gorman, blir efter sin sons död ett flertal gånger besökt av den desperate Hal som kräver ett fotografi. Det är en hispig och nervös kvinna.
Huvudpersonernas homosexualitet diskuteras aldrig rätt ut, med undantag av Hals berättelser från barndomen som bland annat inkluderar en stor lycka då han förstod att bibelns David och Jonathan måste ha varit mer än bara vänner.

Miljö, berättarstil och perspektiv

Den enda miljö man som läsare behöver bekanta sig med är den obskyra badorten och turistparadiset Southend under sommarens varmaste månader någon gång i början av 80-talet. Konstant solsken tycks råda och stränderna, som det finns många av, är ofta fullpackade med barnfamiljer, medan yuppies och solbränneprydda ungdomar hänger nere vid piren eller vid båthamnen. På kvällarna är stadens alla pubar och uteserveringar öppna och motorcykelgäng delar utrymme med lokala ungdomar utanför Southends spelhall.
Ja, tänker man sig denna miljö med en touch av 80-talet kan man mycket väl se de tuperade solblekta frisyrerna, pastellfärgade shortsen och andra tidstypiska fenomen framför sig, samt höra Van Halen och Duran Duran i bakgrunden.

Hal berättar, som tidigare nämnt, nästan uteslutande genom dagboksinlägg historien om honom och Barry, Barrys död och senare hur han lyckas komma över denne (utan att avslöja någon slutgiltig och viktig detalj i handlingen). Här och var slängs en tidningsnotis in, som upplyser oss om det Hal själv inte vill säga. En och annan rapport från socialen finns att läsa.
Författaren Chambers snabba vändningar och stundtals någorlunda uppjagande och osammanhängande berättarstil går definitivt att känna igen även i hans andra böcker, av vilka några stycken jag läst. Ibland låter han Hal skriva om sig själv i tredje person, vilket ofta händer då han detaljerat ska redogöra en händelse, t.ex. ett slagsmål. Det låter långsökt, men jag kan inte undvika att få intrycket av att Hal är schizofren – vilket inte alls är omöjligt eftersom man får känslan av att han måste lida av någon nervös åkomma.
Även detta är något jag känner att jag måste exemplifiera för att kunna förklara enklare:
”Min galna hjärna hakade upp sig på vårt moderna alfabets artonde bokstav och fjortonde konsonant, denna tonande tremulant, som i repris, och det regelbundet repeterade prefixet re. Kanske var jag bortom rim och reson. Rabblande och ramsande raglade jag oregerlig runt, i reaktion på min räddning undan ett för mig reserverat rekviem.”

Dansa på min grav är med andra ord inte en särskilt lättläst bok. Det är en sådan bok som man måste läsa under total koncentration, för att inte riskera att man måste läsa om ett stycke upprepade gånger för att förstå.
Hal refererar ständigt till dikter, författare och böcker han läst. Barry läser en dikt av W.H. Auden för Hal en tidig morgon i sängen, och Hal nämner ett flertal gånger Kurt Vonneguts Slakthus 5. Även T.S. Eliot och Shakespeare diskuteras. Jag har alltid tyckt om böcker där kapitel börjar med citat och där berömda fraser och stycken ur poesi används för att förstärka stämningen.

Budskap, egna tankar & avslutning

Vad är det Aidan Chambers vill säga oss med Dansa på min grav? Ingenting, tror jag. Den finns inte till för att tillfredsställa läsaren eller ge någon svar på djupa existentiella frågor. Det är en bok i vilken man ska njuta bara av själva historien. Och visst gör man det, Dansa på min grav är humoristisk, romantisk och allt som allt en ganska mysig bok som inviger en i en varm stämning. Man känner sig så nära karaktärerna och miljön att ens humör tycks höjas bara av att läsa om de soliga förmiddagarna vid havet.
Det största negativa problemet jag först kommer på är nog att boken är så svårläst. Första gången man läser den tror jag det kan vara svårt att förstå särskilt mycket. Vissa böcker är ju sådana att man lär sig uppskatta dem först när man läst om den en eller kanske två gånger, och upptäcker allt det man missat vid första läsningen. Dansa på min grav är en sådan bok.
Den innehåller också en mängd helt, anser jag, onödiga anekdoter och utdragna historier som inte bidrar ett dugg till handlingen utan som bara finns där, som tråkiga och alldeles för detaljerade beskrivningar av alla möjliga saker. Efter att ha läst boken ett par gånger lär man sig att automatiskt bläddra förbi vissa sidor för att komma till det väsentliga i historien.

Huvudsaken är att Dansa på min grav okonstlat beskriver en kort men intensiv romans som fick ett ödesdigert slut, samt den överlevandes väg tillbaka till et...