På bussen en regnig kväll

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag satte mig på min vanliga plats, i mitten på bussen den kvällen. Därifrån såg jag nästan allt. Det satt en äldre man några säten framför mig. Han hade en brun hatt och en svart lång kappa på sig, och hans nästan var djupt nere i en bok. På andra sidan mittgången om honom satt en liten rund kvinna med extremt färggranna kläder. Denna kväll hade hon en lila utstyrsel med både kappa, halsduk och hatt. Hon hade också högklackade stövlar av något slags skinn. Framför henne satt som vanligt David. Han som jobbar i kontoret på andra sidan hallen från mig. Vi står alltid på samma busshållplats efter jobbet, men han pratar alltid i telefonen. Idag hade han ett par snygga jeans och en läcker svartrandig skjorta, och hans hår var sådär tillrufsat som alltid.
Det var mörkt och man kunde knappt se träden som svischade förbi utanför. Endast ljuset från bussen lös upp vägen vi åkte. Det regnade ute. Vid nästa hållplats skulle det förmodligen inte gå på någon. Den låg mitt ute i skogen, mitt i ingenstans. Jag hade aldrig kommit i underfund med varför den ens existerade. Det fanns inga hus i närheten, bara en grusväg som gick ändlöst in mot skogen.
Men jag hade fel. Det kom någon springande på grusvägen mot bussen. Chauffören såg först inte mannen som kom springande, men oturligt nog lyckades han bromsa in. Mannen som stannat bussen klev på. Han var anfådd och hade säkert sprungit en bit. Hukad stod han framme vid chauffören för att återfå andan. När han stått där i några sekunder kunde man höra någon skrika på långt håll inifrån skogen.
– Stanna bussen, låt honom inte komma undan!
Mannen som precis klivit på fick en skrämmande blick. Han tog hastigt fram en pistol ur innefickan på jackan och riktade den mot chauffören.
– Kör! Skrek han. Eller ska jag spränga skallen av dig gubbjävel?
Rädslan ilade som en kall vind genom hela kroppen och jag kunde inte röra ett finger. Trotts att mina ögon var så vitt uppspärrade kunde jag bara se pistolen. Allt annat runtomkring suddades ut. Jag kunde känna lukten av rök ända bak i bussen där jag satt. Doften var så stark att mannen måste vart med om en brand.
Bussens dörrar stängdes och vi började röra på oss. Utifrån skogen kom två män springande, två poliser. De viftade med händerna, men det var ingen idé. Bussen hade nu fått upp farten och snart kunde man inte längre se dem i mörkret.
Det var dödstyst i bussen. Mannen som hade varit djup inne i sin bok hade tappat den i golvet och satt nu helt stilla. Den runda kvinnan höll så hårt i sin handväska att hennes händer var helt vita. Jag kunde inte se mer av David än hans bakhuvud. Men han verkade sitta helt stilla.
Det dröjde inte länge innan vi hörde syrener bakom oss. Det kom två polisbilar som började följa efter bussen.
– Kör fortare, skrek mannen, med pistolen nu närmare intill chaufförens huvud. Bussen kom upp i allt högre fart, och jag kunde nu se någonting längre fram på vägen. Mannen med pistolen såg inte detta då han stod med ryggen mot det främre fönstret. Han tittade oroligt på polisbilarna som förföljde oss.
Vi kom allt närmare det som var längre fram på vägen, och jag kunde se att det var ytterligare en polisbil. Men den verkade ha sina syrener avstängda. Precis när vi ilade förbi den, i vår oerhört höga fart, kunde man höra en stor smäll och känna hur bussen krängde till. Enligt ljudet och bussens nu mer ryckiga framfart tog jag det beslutet att vi måste ha kört över en av polisens spikmattor.
– Helvete, sa den okände mannen. Han började oroligt titta sig omkring. Bussen tappade drastiskt sin fart och jag antog att vi snart skulle stå helt stilla. Mannen med pistolen fäste sin blick på mig.
– Du där! Sa han bestämt och pekade på mig. Kom hit! Mitt hjärta hoppade till och jag stannade mitt i ett andetag. Livrädd greppade mina händer sätets tyg. Jag kunde svära på alla i bussen kunde höra mitt hjärta dunka.
Mannen blev så rasande när jag inte reste mig upp att han på bara några få stora kliv var framme vid mig. Han tog ett stadigt tag i min krage och ryckte kraftigt till. Jag for upp på benen. Det var förvånande att jag klarade att stå upp över huvud taget, fast mina ben nog inte skulle ha klarat av tyngden om inte mannen hållit mig uppe i kragen. Jag kände nu röklukten så starkt att jag blev yr.
Bussen stod nu helt stilla. Mannen började dra mig framåt mot utgången. Dörrarna öppnades och vi gick ut i regnet. Han höll nu istället ett fast grepp om mina armar som han låst bakom ryggen på mig.
Några meter ifrån bussen bromsade polisbilarna in framför oss. Flera poliser kom utrusande och ställde sig beredda att skjuta. Jag kände hur mannen tryckte in pistolen i tinningen på mig. Det var nästan så att jag kände metallsmak i munnen.
– Släpp vapnen! Annars dör flickan, skrek mannen och tryckte in pistolen djupare in. Jag knep nu ihop mina ögon och bad till gud att jag skulle få fortsätta att leva. En tår rann nerför min kind och flera följde därefter.
– Lägg ner pistolen, sa en av poliserna lugnt. Det behöver inte bli värre än vad det redan är.
Det blev tyst. Jag öppnade ögonen igen och såg, trots alla tårar, att poliserna fortfarande höll sina vapen riktade mot oss.
– Vad heter du? Frågade mannen mig då.
Först blev jag stum, av förvåning. Men svarade sedan, med gråten i halsen, att jag hette Marie.
– Du behöver inte vara rädd Marie, sa han då samtidigt som jag hörde en av polis-bildörrarna öppnas. Jag kände nu hur greppet lossnade och pistolen inte längre trycktes mot mitt huvud. Förvånad vände jag mitt ansikte mot honom och såg att han log. Jag förstod ingenting förens min bästa kompis Emma kom springande i full fart mot mig. Hon log också.
– Grattis på 20-års dagen! Skrek hon, och allting gick genast upp för mig. Jag stod fortfarande helt stum i mörkret och var rätt så blöt vid det här laget. Hon kom fram till mig och gav mig en stor kram. Jag kramade henne tillbaka.
Nu såg jag flera personer komma ut ur polisbilarna och började gå emot mig. Alla skrek grattis och tillochmed poliserna började skratta.
– Gud! Du får inte skrämma mig så fattar du väl, sa jag till Emma fortfarande med gråten i halsen. Jag trodde ju att jag skulle dö...