Bröder av skuggor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon stirrade på de två fotona och kunde inte tro det.
Hade han hållit undan dem för henne under så här lång tid.
Han pratade vidare om fotot han höll i handen, sneglade då och då på de två fotona men fortsatte låtsas om inget.

Hur kunde han ha dolt dem under så här lång tid? Utan att ha visat dom, utan att ens ha låtsat om dom.

Klumpen växte i halsen och hon stirrade på de två ansiktena som log emot henne.
"Här är min första bil..."
"När togs de här bilderna?"
Isande tystnad.
Hon stirrade på bilderna och han grävde vidare i lådan bland gamla foton.


Vrålen av supportrar var öronbedövande.
Skrik, klappande händer, tjutande tutor och en tryckande lukt av svett, korv och vinnarinstinkt fyllde ishallen.
De två pojkögonen strålade mot henne och hon sprang uppför två bänkrader och satte sig ner med ett triumferat flin.
De talade inte samma språk. Fyra kanske fem år skillde de två åt, men de båda var sammansvetsade genom en lek vars språk utgjordes av ett skratt som fick det att rycka i de gravt koncentrerade supportrarnas mungipor.
Hon viftade med mössan framför hans ansikte, men han vände ryggen till och fäste blicken ner på isplanen. Väl medveten om att hans lillasyster snart skulle ge upp och sätta sig bredvid honom igen.


Hon stirrade på fotot hon höll i vänsterhanden. Hon kände mer än väl igen de glittrande, bruna ögonen.

De log lika strålande där som de hade gjort då.

Hur hade dem det?
Vad jobbade de med?
Ovetskapen gjorde henne vansinnig....

Hon blängde på mannen som rotade vidare i sin fotolåda.
Hur kunde han se så oberörd ut?
Brydde han sig inte det mesta?
Men skammen fick henne att ta tillbaka sina ilskna tankar.
Klart han brydde sig, han kunde bara inte leva med skammen.
Vilken människa kan bemöta sina misstag med rak rygg och vara helt stolt över dem?

Hon sänkte blicken, han bar på en smärta som hon nästan aldrig vågat tala om. Hon stod inte ut med att se honom rycka till var gång hon nämnde deras namn.

Hon fick leva vidare med frågetecken och vänja sig vid tanken på att kanske aldrig få dem utslätade.

Hon sneglade på mannen igen, han såg ut som om han blivit ung på nytt. Vad en gammal fotolåda med svartvita minnen kunde göra med en man när han väl bestämt sig för att röja på locket och försiktigt kika tillbaka på sitt liv.
Hon såg än en gång på de två fotona och gömde dem sedan under tröjan.
Sa att hon behövde gå på toa.


Det var natt, men hon var klarvaken ändå.
Varsamt lyfte hon på huvudkudden och stirrade på de två fotona.

"Bröder, kommer jag någonsin få veta hur ni har det? Tänker ni ens på mig? Hatar ni mig och pappa?"

Hon torkade bort tårarna som rann nerför kinderna.
Hon var rädd att de skulle förbli de minnen hon så kärleksfullt bevarat i sitt undermedvetna.

Flera gånger hade de dykt upp i hennes drömmar, men då var de fortfarande de åttaåriga bröder som hon mött för tretton år sen.

Vad hade det blivit av dem nu? Hur såg de ut?

"Snälla! Låt mig bli en del av era liv!"

Ögonen glittrade milt emot henne.

"Varför släppte han er bara? Varför gav han upp?"

Inom sig visste hon att historien med hennes bröder var ett av de största ärr som fanns i hennes pappas redan svårt sargade själ. Hans två förlorade söner var en av hans största plågoandar. En av de stora nederlag som slet i hans själ och växte sakta men säkert fram i takt med hans åldrande.

Hur kan en förälder bara släppa sina barn?

Hon vände på fotot och läste på datumet. Räknade ut i sitt stilla att fotona togs vid deras konfirmation.

Hade han fler foton gömda?

Hon öppnade byrålådan och gömde fotona längst bak i albumet.
"Ni får förbli min hemlighet."

Fingrarna vandrade varsamt över fotografierna och vördnadsfullt stängde hon albumet.

"Jag ska inte skada pappa mer med era namn. Ni får förbli mina bröder skapta av dåtidens skuggor."

Hon beslöt sig, den natten, för att hennes två bröder fick förbli namn för henne. Namn som då och då hoppade fram men som hon lika snabbt försökte dölja, så som hon hade gjort med de två fotona i albumet.
Hon valde att dölja sina sorger i skrivandet.

Hitta på historier om sina bröder och därmed förvandla dem till hjältar.
Men när historierna väl var färdigskrivna föll hjältarnas mantel och svärd och kvar återstod det svarta tomrum som frågetecknena gång på gång lämnar efter sig.

Men så en dag satt hon och skrev som vanligt då hon upptäckte att hon fått ett mail.

"Är du rätt Lisa"

Hon kände igen namnet från avsändaren men tyckte att det verkade alldeles för...