Havet? Aldrig

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Waris är 14 år och bor i Somalia, i den södra delen. Var någonstans vet hon inte eftersom hon och hennes familj är nomader. Men för tillfället bor de på en stepp i närheten av ett stort berg. Tillsammans med hennes 3 bröder och hennes två yngre systrar delar hon en hydda. I familjens andra hydda bor hennes mamma och pappa. Sheila är Waris storasyster och bästa vän, hon har nyligen blivigt bortgift till en äldre man från en annan nomad grupp. Sheila och Malbo stannar bara ett par dagar tillsammans med Waris och hennes familj, sedan ska de återvända till Malbos nomad klan.
Waris går inte i skolan, men en av de äldre männen lär Waris att läsa, skriva om islam och om hur den politiska situationen är i Somalia. Men han är gammal och vet inte så mycket, egentligen vet inte Waris heller någonting om sitt land. Fast det är ingen som bryr sig om vad Waris vet och inte vet hon är ju flicka så det spelar ingen roll. I Somalia räknas kvinnors åsikt som ingen åsikt alls. Men som tur är bryr sig inte Waris om politik, hon vet att hon inte kan påverka så hon är bara glad att hon kan läsa och skriva. Här är de sista sidorna ur Waris dagbok.

Kära dagbok!

Inatt var jag och Sheila uppe på det höga berget, Sheila smög in i vår hydda, hon väckte mig och drog med mig ut. Jag förstod ingenting men jag vara så glad att se henne igen så det spelade ingen roll. Vi gick barfota genom sanden och när vi kom fram till berget började vi att klättra, det gjorde otroligt ont i fötterna. Men det var värt det. När vi klättrat en bra bit upp på berget satte vi oss och tittade, ett dussin stjärnor var utströdda över himlavalvet. Vi var ensamma i universum. Ur sin väska plockade Sheila fram två bitar bröd och ett par frukter som jag aldrig sett förr, det var det underbaraste jag någonsin smakat. Jag frågade henne vad det var och hur hon fått tag på det, hon svarade att hon inte visste vad frukterna hette, men hon hade hittat dem i Malbos förråd. Jag frågade och hon sa att det var bra att var gift och att hon var lycklig att pappa hade hittat en rik man åt henne. Men jag såg i hennes ögon att hon inte talade sanning.
Vi såg solen gå upp, och det var då vi började leta, vi spanade i flera timmar. Inte ens från det höga berget kunde vi se, ja har fortfarande tid på mig, men det var Sheilas sista chans att någonsin få se havet. Men inte ens nu kunde vi finna det.



Kära dagbok!

Idag är Sheila och Malbo borta, min pappa och Malbo var mycket arga när vi kom tillbaka från berget. Jag hade missat många av mina sysslor så vi hade inget vatten till frukosten. Jag måste gå jättelångt varje morgon för att hämta vatten. Jag och min bror går upp tidigast i familjen, han mjölkar fåren och jag hämtar vatten.
Idag var jag tvungen att springa till brunnen för att jag skulle hinna till frukosten, det var sent på morgonen och solen hade hunnit stiga högt på himlen. Jag kunde känna hur svetten letade sig ned över mitt ansikte och hur den brinnande sanden svedde mina bara fötter. På vägen tillbaka kunde jag inte springa med det tunga vattnet, jag gick långsamt och sprickorna som jag fått när vi klättrade letade sig hela tiden djupare och djupare in i mina fötter. Jag blev tvungen att slösa med vårt dyrbara vatten. Jag var tvungen, det var inte min avsikt, men mina fötter brann och jag hade inget annat att svalka dem med.

Kära Dagbok!

Idag har jag fått låna ett par sandaler, mamma blev förskräck när hon såg mina fötter. Pappa blev vansinnig när han insåg att jag slösat vårt dyrbara vatten till att svalka mina fötter. Han sa att det var på egen risk jag hade smitit ut med Sheila. Eftersom jag inte kan gå långa sträckor, fick jag stanna hemma idag när pappa och min bror gick in till en by och bytte vår getmjölk mot ris och ett par frukter.
Mamma sa att jag inte behövde göra mina sysslor idag, men villkoret var att jag höll mig ur vägen och inte skrämde några av djuren. Jag gick ut på en kort promenad, det var skönt att ha sandaler, jag har inte fått skor sedan jag vad 7 år.
Jag och Sheila brukade gå på upptäcktsfärder, tillsammans. Jag saknar henne mycket, men på stigar går man aldrig ensam, fötterna har sällskap med alla steg som har vandrat stigen fram innan mig.
Man måsta vara försiktig när man är ute själv, pappa säger alltig att jag inte får gå utanför vårat område utan att säga till någon eftersom jag kan attackeras. Det kommer inte vara någon som bryr sig om vem jag är eller vilken sida jag står på. Förut var jag inte rädd för kriget, när Sheila var här var allt bra. Jag var glad, skrattade och pratade, jag sjöng och berättade historier. Mina svarta ögon var glada och min mun log ofta. Nu är jag nästan tyst, mina ögon är fortfarande svarta men jag skrattar inte och jag säger inte det jag vill. Det känns inte bra faktiskt. Jag är rädd för kriget och känner mig osäker utan Sheila.

Kära Dagbok!

Mina fötter har svullnat upp och det gör jätte ont. De djupa sprickorna har inte läkt och det sipprar var och blod ur dem hela tiden. Det gör så ont! Jag har ont i benen också, det känns som att våra får har sprungit rakt över mina ben. Min bruna hud är nästan gul, min lillebror Said är här och tar hand om mig, han ger mig vatten och pratar med mig. Det känns bra att ha någon som är här hos mig. Det har vart så ensamt sedan Sheila lämnade tillsammans med Malbo.

Kära Dagbok!

Idag mår jag inte bra, jag har legat bland skuggorna i hyddan hela dagen. Vi måste snart flytta vidare, det finns inte mycket kvar för djuren att beta på. Men mamma tro inte att jag orkar med att flytta idag, så vi stannar. Det tycker pappa är bra, han har tagit med mina systrar ut i öknen.
Mamma är också borta och letar efter en örtekvinna, hon verkade orolig när hon såg på mig förut. Det känns som att det är något som hon inte berättar för mig.

Kära Dagb...