Midsommarnatten!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var natten före midsommarafton och året var 1810. Det var den regnigaste sommaren på årtionden. Marissa kröp ihop under taket, hon hade inte hunnit hem innan regnet kom och nu regnade det så mycket att man inte ens såg handen framför sig när man gick. Plötsligt skars himlen av i en lång blixt och det small till. Nu visste Marissa att ovädret var precis ovanför henne, hon tittade sig oroligt omkring. Hon visste att hon var tvungen att springa hem men hon vågade inte. Till slut bestämde hon sig för att springa och eftersom hon kunde vägen utantill så gick det snabbt men hon var hela tiden skräckslagen.

I flera hundra år hade det berättats en myt om att natten före midsommar så kom alltid den ensamme riddaren ridande på sin svarta häst och alla som visade sig ute den natten när riddaren kom till byn försvann eller blev stumma och blinda. Marissa sprang så snabbt hon kunde men när hon såg sitt hus gjorde hon misstaget, hon stannade upp och började gå istället för att fortsätta springa. När det bara var ett tiotal meter kvar till huset så får hon ett hårt slag i huvudet och hon faller medvetslös ner i leran. Personen som slagit henne i huvudet bär upp henne och lägger henne framför sadeln till sin häst och rider sedan iväg.
Marissa försöker öppna ögonen men det går inte, hon kan inte röra sig heller. Hon försöker skrika men det går inte. Plötsligt känner hon att en kall hand läggs på hennes panna och en bakom hennes huvud. Efter ytterligare en stund så kan hon öppna ögonen men de första sekunderna så ser hon enbart suddigt men snart börjar det klarna upp. Hon ser inte personen som håller hennes huvud mellan sina händer på grund av att personen har en lång svart kappa med huvan väl uppfälld. Marissa bryr sig inte särskilt mycket om personen men hon blir ju rädd och försöker ta sig ur dess grepp. Hon ser sig omkring efter en utgång och upptäcker att de är i en grotta. Nu börjar känseln komma tillbaka till hennes kropp och hon känner att hon fryser som bara den och hon börjar skaka. Personen märker det och går iväg och hämtar en filt en bit ifrån henne. När personen lägger på henne filten så råkar huvan blåsa av. Marissa ser en ung man med ett långt ärr över ansiktet. Hon blir inte rädd tvärtom hon känner medkänsla med honom, hon ser att han har flera småsår och ett stort jack vid buken. Mannen blir rädd ser det ut som och han drar snabbt upp huvan igen. Marissa viskar tyst:
-Du behöver inte vara rädd..
Mannen suckar och vänder sig mot henne.
-Du kommer aldrig att kunna hjälpa mig..
-Kanske inte men låt mig i alla fall försöka.
Marissa kryper fram till mannen och frågar försiktigt:
-Har du någon skål eller liknande och lite vatten?
-Mmm vänta lite….

Mannen ställer sig upp och går bort till en väska som står lite längre bort och hämtar en slags urkarvad träskål. Han går sedan iväg ännu lite längre bort och sätter sig på huk och hämtar vatten ur en bäck som rinner genom grottan. Han kommer tillbaka och sätter sig ner i skräddarställning. Marissa ställer sig upp och går fram till mannen, hon knäpper upp manteln, tar av den, hon viker omsorgsfullt ihop den. Sedan knäpper hon upp skjortan och drar försiktigt av den och viker ihop den lika omsorgsfullt. Hon river loss en bit tyg från sin klänning och använder den till att badda hans sår.
-Vänta lite här jag ska bara springa och hämta en grej.
-Du springer ingenstans. Vad är det du ska ha?
-Några örter.
Marissa berättar vilka örter hon ska ha och hjälper sedan mannen upp.
-Jag kommer snart.
Hon nickar och sätter sig för att vänta. Snart kommer han tillbaka med dem örterna hon ville ha.
-Tack.
-Det är ok du hjälper ju mig.
Hon ler och börjar försiktigt krossa örterna mellan två stenar. Snart är hon klar och kan börja badda såren igen men nu med örterna.
-Det kommer svida till nu när jag börjar badda det stora såret. Ok?
-Mm.
Hon baddar först försiktigt med vatten och sedan tar hon örterna, Mannen ryter till och Marissa hoppar skrämt bakåt.
-Förlåt men det sved ju..
-Ja det var ju det jag sa.
Hon fortsätter badda och frågar sedan tyst:
-Vad är ditt namn?
-Alexander. Ditt?
-Marissa. Är det du som är den så kallade ensamma ryttaren?
-Ja, det kan man väl säga.
Han rycker till och marissa backar lite.
-Så nu är jag klar.
-Tack.
-Men du, kan du inte berätta vad som har hänt? Frågar Marissa medan hon hämtar Alexanders mantel.
-Jo det ska jag göra.
Sedan berättar Alexander vad som hänt, att han en gång varit kung över byn men att det kommit en trollkvinna som förbannat honom på grund av att han vägrat ta henne till fru.
-Allt det här hände för flera hundra år sedan, jag blev förbannad när jag var ungefär 23. Nu kommer jag alltid stanna och jag kommer alltid att se ut såhär.
-Men.. går det inte att bryta? Man brukar ju säga att man kan bryta förbannelser.
-Nej eller det finns ett sätt men det kommer aldrig att gå och det kommer nog aldrig att inträffa..
-Vad berätta.
Han berättar att det enda som kan få honom ”levande” igen är en kyss med äkta kärlek och om det nu inte skulle vara äkta kärlek så dör han. Marissa flämtar till och kryper fram till honom.
-Men finns det ingen som älskar er?
-Nej och det har det aldrig gjort heller.
-Men.. men.
En mörk blick från honom får Marissa att tystna, han reser sig upp och tar på sig skjortan och gör sig klar för avfärd verkar det som.
-Ta med dig allt det nödvändigaste.
-Men var ska vi?
-Det har du inte med att göra.
Han tittar på henne med den där mörka blicken men samtidigt tänker han: * varför är jag så dumdristig. Jag gillar ju henne, varför kan jag inte ge henne en chans*.
Han tittade i smyg på henne men direkt när hon vände sig om så tittade han åt ett annat håll. Han visste att hon visste att han tittade på henne.
-Kom nu vi måste iväg innan solnedgången.
Först nu märker Marissa att man kan se ut genom ett litet hål och hon ser den blodröda solen gå sakta neråt och färga himmelen i alla möjliga färger allt från orange till rosaaktigt. Hon står så en stund innan hon vänder sig om mot Alexander.
-Jag är klar.
-Bra då rider vi.
Alexander hoppar upp på den svarta hästen och hjälper sedan Marissa upp bakom honom, hon tar ett fast grepp runt hans midja och de rider ut från grottan. När de kommer ut från grottan befinner de sig på en hög platå. Marissa njuter av solnedgången och det gör Alexander också, det är första gången på många år han njuter av något. De ger sig av från platån och när de kommit ner från berget befinner de sig på en stor grön äng med knähögt gräs och blommor som svajar lugnt i den varma vinden. Alexander styr Dimido, som hans häst heter, säkert över ängen och undviker alla hål och de flesta ojämnheterna. När vi kommit över ängen så kommer vi ut på en landsväg och där sätter Alexander Dimido i galopp. Det går snabbt fram och Marissas långa hår fladdrar i vinden. Efter en stund så stannar de och Alexander hjälper Marissa ner, Alexander hoppar ner efter henne. Marissa tittar sig omkring och upptäcker att de kommit till en glänta i skogen, nu har det blivit alldeles kolsvart ute. Alexander ställer ner sin packning och börjar rota i sin väska, till slut så får han fram ett elddon och han tar fram en lång kniv.
-Kan du hämta ved?
Marissa såg mot kniven och elddonen, hon nickar sedan.
-Visst men bara om jag får kniven.
-Mm jag tänkte faktiskt ge dig den.
Han räcker kniven till Marissa, hon tar emot den och nickar mot honom. Hon går mot en av stigarna och försvinner in i mörkret. Under tiden hon är borta så ställer Alexander i ordning packningen och gör en sovplats av sin väska och några filtar. När Marissa kommer tillbaka så gör de upp en brasa och Alexander tar fram lite torkat kött ur sin väska. Han bryter köttet på hälften och räcker ena hälften till Marissa och börjar sedan äta, när de ätit upp så gäspar Marissa. Alexander ser det och mumlar tyst:
-Du kan sova där borta..
Han pekar mot sovplatsen. Marissa ställer sig upp och går fram till honom, hon sätter sig på huk och lägger sin kind mot hans och viskar:
-Tack.. för att du visade mig någonting som jag trodde var omöjligt.
Hon kysser honom lätt på kinden och går sedan fram till sovplatsen och lägger sig ner. Alexander lyssnar till varje rörelse som hon gör och han lägger märke till att hennes andning blir långsammare och långsammare. När han är säker på att hon sover släcker han elden och går fram till henne, han lägger sig ner bredvid henne och tar sin mantel som filt till de båda. Han somnar och sover tungt.

När han vaknar nästa morgon upptäcker han att Marissa är borta, han hoppar upp och ser sig omkring.
-Marissa, var är du??
Han ropar efter henne och utan att bry sig om sin packning börjar han springa och leta efter henne. När han har sprungit en bit så stannar han upp, var det inte hennes röst han hört lite längre åt höger. Han går mot rösten och plötsligt står han mitt ute i en stor glänta och mitt i gläntan så ligger det en spegelblank sjö, i sjön ligger Marissa och badar. Hon rodnar och börjar genast simma in mot stranden.
-Förlåt det var inte meningen att gå ifrån dig sådär men jag vaknade och kunde inte somna om. Jag hittade den här gläntan och tyckte jag förtjänade ett bad.
Nu var hon nästan vid strandkanten.
-Nej, eller jag menar du behöver inte gå upp vi har ganska gott om tid och du har rätt du förtjänar ett bad.
-Kom ner hit till strandkanten, jag måste kolla på ditt sår.
-Eh, nej det är ok.
-Jo kom ner hit nu.
Motvilligt går han ner till strandkanten och tar av sig sin skjorta. Marissa drar till sig hans skjorta och går upp en bit på stranden men fortfarande så att hon har vatten upp till knän. Hon börjar med att kolla småsåren och sedan tar hon av bandaget hon lagt runt hans buk och ser att det har börjat läka fint. Hon lägger bandaget åt sidan och ser upp på honom, hon slänger bort hans skjorta och innan han hinner reagera så drar hon med honom ner i vattnet. Han blir jätteförvånad och blir först arg men han börjar skratta efter en liten stund, Marissa skrattar också och simmar upp till hans sida. Nu är de båda på så djupt vatten att ingen av dem når botten och de simmar runt och håller varandras händer. De skrattar och ler, efter en stund så simmar de in till strandkanten och Alexander går upp ur vattnet, han vänder sig om och tittar frågande på Marissa som ligger i vattnet och ser upp på honom.
-Varför kommer du inte upp?
-Jag har inga kläder…
-Var har du dem då?
-En liten bit här ifrån.
-Eftersom du inte kan förklara bättre så får du springa och hämta dom själv.
Han ler och tittar mot den rodnande Marissa.
-Ok bara du tittar bort.
Han blir så förvånad av svaret att hans leende försvinner.
-Ähum.. ja visst jag ska inte titta.
-Bra..
Alexander tittar bort och Marissa springer upp mot sina kläder, han tittar mot henne i smyg, det var länge sen han hade sett en kvinnas kropp utan kläder.
-Sluta tjuv kika Alexander.
Han blir lika förvånad den här gången och känner sig ertappad. Han slutar inte titta och ser hur hon med försiktighet drar på sig klänningen och hur hon lägger det långa blonda håret över axeln när hon ska knäppa knappen högst upp, när hon inte lyckas så går han fram till henne och viskar försiktigt:
-Låt mig..
Hon slutar försöka och låter hans hand smeka hennes rygg och sedan knäppa knappen, hon ryser till av beröringen.
-Ähh ska vi fortsätta?
Hon vänder sig om och upptäcker att han står väldigt när henne nu. Hon tittar upp i hans ansikte och ser in i hans blanka, sorgsna ögon.
-Varför sörjer du så?
Frågar hon och smeker försiktigt hans kind.
-Jag vet inte jag antar väl att jag sörjer för att jag inte träffade dig innan jag blev förban….
Hon lägger ett finger på hans läppar och kysser honom sedan på båda kinderna.
-Jag är inte redo ännu men snart ska du bli levande igen, jag lovar på mitt liv.
Han ser på henne och omfamnar henne sedan. Han släpper henne och mumlar sedan:
-Vi måste tyvärr iväg…
Marissa nickar och de går hand i hand tillbaka till den andra gläntan. De packar snabbt ihop sina saker och rider sedan iväg på Dimido. När de ridit en dag och en halv natt så bestämmer Alexander att de ska ta en paus och sova lite, speciellt Marissa hon var helt utmattad efter dagens ritt, hon behövde verkligen sova. Han gör i ordningen en likadan sovplats som förra natten och Marissa somnar nästan omedelbart när hon lägger sig ner. När Marissa somnat så går Alexander och hämtar vatten till Dimido och fyller på deras vattenflaskor. Dimido dricker upp nästan allt och frustar sedan mot Alexander.
-Jaja du ska få lite havre, men nu är det inte så mycket kvar så vi måste spara lite.
Han tar fram en näve havre ur en säck och häller ut näven på marken, Dimido ställer sig direkt och äter och Alexander kan gå och lägga sig bredvid Marissa.

Alexander vaknar med ett ryck mitt i natten av en duns, han sätter sig halvt upp och tittar sig omkring efter ljudets källa. Lite längre bort ser han en varg stå lutad över hans packning, och han flinar lite när han ser att det är hans vän Grey. Han sätter sig upp och visslar lågt, vargen tittar genast upp mot honom och blir glad över att se honom. Natten flyter sedan på utan besvär efter att Alexander gett Grey lite torkat kött att tugga på.

Marissa vaknar före Alexander den här morgonen men istället för att gå upp ligger hon kvar och smeker hans hår och tänker på ifall det verkligen är sann kärlek som hon känner eller inte. Efter ett litet tag så vaknar Alexander och han vänder sig om mot henne.
-God morgon..
-God morgon, har natten varit till behag för herrn?
-Javisst allt har varit perfekt.
Han flinar lite åt deras ”språk”. Han tittar upp mot himmelen och konstaterar att gryningen knappt nått sitt slut. Han ställer sig upp och räcker handen till Marissa som tar den och han hjälper henne upp. De äter lite bröd och dricker lite vatten innan de sakta börjar plocka ihop de saker som de använt under natten och det var inte särskilt många. Snart är de uppe i sadeln och på väg mot ett nytt resmål. Under de långa ritterna hade Marissa god tid på sig att tänka och det var precis det hon gjorde. Hon funderade på ifall det var sann kärlek eller inte, ifall hon skulle ta chansen och kyssa honom men tänk vad hon riskerar i sådana fall, tänk om han dör.

Den här dagens ritt var lugnare än gårdagens och de tar ganska många pauser, hela tiden under pauserna och även ibland när de rider skrattar de och har roligt åt saker. När kvällningen kommer så har de hittat en perfekt lägerplats som är när belägen en sjö, de packar upp allt, gör i ordning och när de gjort det så går Marissa lite närmare sjön och klär av sig, sedan springer hon ner i vattnet med ett litet skrik för att det är så kallt. Alexander följer efter och snart simmar båda runt, skrattar och leker i vattnet. När de badat klart går de upp ur vattnet, Marissa tar Alexanders skjorta och har den på sig, Alexander tar sina byxor. De lägger sig ner på ängen och tittar upp på den stjärnklara himmelen, de ligger så en stund innan de ställer sig upp och går tillbaka till lägerplatsen, där byter Marissa om till sin klänning och Alexander tar tillbaka sin skjorta.
-Vill du äta lite? Frågar han.
-Ja gärna, ifall det finns något.
-Jadå…
Han tar fram lite frukter och räcker tre äpplen och ett päron till henne, hon tar glatt emot dem och de avnjuter en väldigt simpel måltid tillsammans. Efter måltiden så går båda två och lägger sig.

Mitt i natten vaknar Alexander av en enorm duns och han sätter sig käpprakt upp, han förstår att något inte är rätt och väcker Marissa utan ett ljud. De smyger fram till Dimido och hoppar upp, de struntar i all packning och rider så ljudlöst som möjligt iväg. När de kommit bort en bit så viskar Marissa frågande till Alexander:
-Vad är det som händer? Varför flyr vi?
-Jag vet ärligt talat inte men det kändes inte bra för oss att stanna där.
-Men all packning, mat och sådant då?
-Det gör inget vi får skaffa oss ny mat i nästa by..
-Ok.

De rider snabbt vidare och snart är de framme vid ett berg, hela tiden är det någon eller något som förföljer dem. De hoppar av och börjar försiktigt gå på den smala stigen som leder upp mot bergets topp, de går i rask takt. Marissa går först och leder Dimido, efter går Alexander, hela tiden uppmärksam på vad som händer bakom dem. Snart är dom upp på den högsta punkten och där är också stigen som smalast. De måste lämna kvar Dimido och gå vidare till fots, snart börjar det slutta brant neråt och Melissa håller på att halka ner flera gånger, hon får massor av skrap sår. Stigen blir bredare och de kan gå vanligt men inte bredvid varande men snart blir stigen smal igen och då händer det som absolut inte får hända, Marissa ramlar och halkar utanför kanten, Alexander får tag i henne men det är för smalt han kommer aldrig få up...