Bokrecension: vingklippt ängel av berny pålsson

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst boken Vingklippt ängel som är en självbiografi av Berny Pålsson. Under hela sitt liv har Berny känt sig udda och konstig. Redan som liten gjorde hon saker som bekymrade hennes omgivning. Hon brukade till exempel sticka nålar i sina dockor och sedan begrava dom. Socialen vart tidigt inkopplade och dom har gjort flera utredningar om Bernys beteende, men utan resultat. Vid samma tid som Berny började höra röster i huvudet startade också hennes självdestruktiva beteende. Hon skar och skar och skar men även om blodet forsade fram så slutade inte demonerna skrika. Hon började även knarka och dricka flera gånger i veckan för att försöka få bort demonerna men ingenting hjälpte. Hon skickades in och ut från olika behandlingshem men många av dom passade inte för Berny så hon sjönk bara längre och längre ner i sina depressioner.

Berny bor i en nutida förort till Stockholm där hon bor med sina föräldrar då hon inte är på behandlingshem. Det senaste behandlingshemmet hon var på låg lite avskilt ifrån samhället och dom hade en liten park där man fick gå omkring om man ville, men Berny tyckte att världen utanför behandlingshemmet var skrämmande, så ända gången hon var ute var när hon skulle röka på rökgården som var ansluten till huset. Själva huset har två våningar och alla som är där på behandling får ett eget rum med toalett. För många skulle ett behandlingshem för psykisktsjuka vara skrämmande men efter många år på olika behandlingshem tycker Berny bara att människorna där är riktiga människor och inga robotar som lever enligt samhällets ideal. Om man går över gränsen på behandlingshemmet och till exempel försöker begå självmord eller är våldsam mot andra på behandlingshemmet får man skarpare tillsyn och förbud att vistas utanför rummet. I vissa fall om personen i fråga inte har någon kontakt med omvärlden och bara sparkar och slår omkring spänns dom ofta fast så att dom kan lugna ner sig.

Bernys mor har depressioner och hennes far har problem med alkoholen så deras familj är väldigt splittrad. Den ända som hon verkligen står nära i familjen är sin lillebror. Hennes andra syskon antingen ignorerar henne eller vet inte riktigt hur dom ska bete sig mot henne. Det som får Berny att orka leva är hennes underbara änglar som precis som hon inte är en robot utan människor med sina egna fel och brister. Den underbaraste av alla änglar är Ranvi. Hennes älskade Ranvi som delar hennes kärlek till blodet och inte blir äcklad av dom
färska sår som täcker hennes armar och ben. Men Berny har ändå vid fyra tillfällen slutat kämpa, men överlevt ändå och hon finner någon som visar att livet kan vara vackert.

Berny skriver på ett väldigt poetiskt sätt så det blir nästan som att läsa en lång dikt. Det märks också att hon har skrivit boken med mycket kärlek, för att läsa varje mening är som att få en stor varm kram även fast det är hemskt det som man läser. Jag kan nästan säkert säga att det bara finns några få som kan skriva med sådan värme och kärlek för något som bara gör dom ont.

Berny skrev nog boken för att hon ville nå ut till alla ”robotar” och vissa en annan sida av livet som inte är fullt så perfekt även fast den egentligen är det. Hon har rätt i det, vi måste försöka få upp ögonen för dom som inte mår bra och samtidigt förstå vad som gör att dom orkar leva. Dom små saker i livet som ändå gör så mycket. Boken visar också att livet är olika för alla och att alla inte har samma villkor, men en sak är i alla fall samma och det är att alla kan bli vad dom vill bara man kämpar för det. Det kommer att komma uppförsbacke då och då men det hör livet till.

Enligt min mening är den här boken helt fantastisk och jag måste nog säga att det är den bästa bok jag läst. Den är så underbar och vacker att det är en skam att inte läsa den. Egentligen vill man bara gråta igenom hela boken men någonstans finns också ett litet leende som bara blir större och större ju längre man läse...