Bokrecension: Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En självbiografi som inte liknar någon annan får vi följa en ung flickas liv på olika behandlingshem och sjukhus med vaga och varierande diagnoser av psykisk sjukdom. Det börjar redan som liten. Berny var alltid rädd. Hon var rädd för att sin pappa skulle ha druckit, för att bli besatt av djävulen, för att vara bland folk, för att vara ensam, för att sova, för att äta. Hon hade många fobier, hon hade t.ex. spindel fobi.
Hon har i tidig ålder hittat föräldrarnas medicin och bar skåp. Snabbt lär hon sig att missbruka droger, alkohol, mediciner och sex. Det finns inte ett tillfälle hon försummar sig själv genom att skada sig. I högstadiet är Berny en tickande bomb men trots upprepade överdoser, självmordsförsök och utredningar på PBU och soss, får hon ingen nämnvärd hjälp. Tvångsmässigt dras hon till den slutgiltiga lösningen: rakbladen och lindringen genom dem. Hon blir kvitt demoner genom att skära sig hon känner sig ren. Men Berny är inte ensam hon har sin änglafamilj; Ranvi, Jesper, Aurora, Karin och Kristinah. Alla har de sina diagnoser; de skär sig, svälter sig och missbrukar; är anorektiska, deprimerade, vitsminkade och svartklädda, men de älskar varandra, lever för varandra och har en dröm om en annan, vackrare värld. De ska ta sig igenom smärtan tillsammans och bygga upp den rosaglittrande muren som dom alla har drömt om.


Jag tror Bernys avsikt med boken är den allra bästa. Hon vill visa hur jävligt det är att ha ett självdestruktivt beteende men tyvärr får den rakt motsatt effekt på så många. Det har blivit en grej i sig att klä sig som Berny och färga håret svart-blont, ha änglakompisar och vända alla andra ryggen. Innan jag läste boken hade jag undrat var alla självutnämnda Vingklippta änglar, borderlinewannabes och Zebraflickor kom ifrån, och varifrån kom modet med tyllkjolar och tiaror? Svaret fick jag här och det var inte kul att inse. Jag blev faktiskt anti till boken, orättvist mot den, men så var det. Sedan sansades min syn på den en aning. Den är en rättfram skildring av helvete.
Det är synd för dem som verkligen mår skit som Berny, för indirekt har den här boken gjort att många har svårt att ta dem som verkligen skriker på hjälp på allvar.

Den är okej som litteratur betraktad, men det där superpoetiska som en del ser i den, det måste man nog ha en lite väl romantiserad syn på depressioner och psykisk sjukdom för att se. Det är inte vackert eller poetiskt, det är hemskt, fult och jobbigt. Ingen som vet vad det innebär vill ha det så. Ingen vill leva utanför samhället och sitta med änglakompisar och skära armarna så man får ärr för livet, som sitter kvar när man blivit vuxen och önskar bort dem.
Många g...