Bör Turkiet komma med i EU?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Turkiet, som är ett muslimskt land, har efter revolutionen 1923 vänt sig från den muslimska världen och närmat sig Europa och USA mer och mer. Atatürk, som utförde revolutionen, var mycket västvänligt och införde en europeisk modell för lag och rätt, utbildning, skriftspråk och till viss del kultur. Atatürk lät även religionen splittras från staten och förbjöd vissa muslimska grupper att utöva sin religion. Han förbjöd t.o.m. vissa traditionella plagg för att det kunde symbolisera det gamla, Det Osmanska Riket, t.ex. fesen som var en traditionell huvudbonad för männen i det Osmanska Riket.

Turkiet har alltså ända sedan 1924, då man bildade den moderna republiken Turkiet, alltid försökt bli européer. Man hade efter första världskriget förlorat det mesta av sitt land till västländerna, men när man räddat Anatolien och området där nuvarande Turkiet ligger, så försökte man komma in och bli ett med västvärlden.

Konflikter har dock aldrig varit långt borta i detta land. Uppror i Diyarbakir, uppror i Tunceli, Krig mot Cypern där man också har ockuperat efteråt, förtryck av kurder och andra minoriteter, gränstvister med Grekland och anspråk på öar i Egeiska havet, gränstvister, vattenförsörjningsproblem och andra problem med Syrien, problem med Iran som man menar stödjer fundamentalistiska terrororganisationer, gränstvister och historiska problem med Armeniern, etniska problem med Bulgarien, etc. etc. etc. Problemen är djupa och mycket svåra att lösa. Inte nog med alla dessa problem har Turkiet dessutom ett flertal gånger råkat ut för militärkupper och man har fortfarande dödsstraff och tortyr i landet. Tortyren är förvisso avskaffad och förbjuden, men det officiella och det inofficiella skiljer sig tyvärr ofta åt i Turkiet. Detta gäller inte bara tortyren emellertid.

Sedan 1980-talets slut har Turkiet velat komma med i EU. Man kan nog emellertid förstå att ett land i Turkiets inte godtas som medlem. När man dessutom tänker på att Turkiet aldrig varit särskilt god vän till Europas länder, historiskt sett, inser man att Turkiets begäran om EU-medlemskap är ganska orimlig. Turkiet, eller rättare sagt Osmanska Riket, har flera gånger krigat mot Europas länder och varit ända fram till Wiens stadsmurar. Dessutom är ju landet muslimskt medan EU:s länder är kristet.

Den 17 augusti 1999 inträffade en stor jordbävning i västra Turkiet. Det var en stor katastrof för landet och orsakade minst 15.000 människor livet. Dessutom förstördes massor av infrastruktur, industri och bostäder. De ekonomiska förlusterna angavs med miljardtals amerikanska dollar. Den exakta siffran är inte känt.

Efter jordbävningen strömmade utlandsstöd in i landet. Hjälpen kom både i form av räddningspersonal, livsmedel, medicin och uppbyggnadsstöd. EU, USA, Japan och massor av andra länder hjälpte Turkiet direkt efter jordbävningen. För att hjälpa Turkiet ytterligare beslöt man i Finlands huvudstad Helsingfors under EU:s ministerrådsmöte där, att inleda förhandlingar med Turkiet om dess inträde i EU. Man hade alltså godkänt Turkiets ansökan om medlemskap i unionen.

Det kvarstår dock stora problem att rätta till innan Turkiet får bli fullvärdig medlem av EU. Grekland som hittills varit största motståndaren till att Turkiet skulle få komma med i EU, drog tillbaka sitt veto i den frågan och öppnade vägen för Turkiets medlemskap.

EU har dock ställt stora krav på Turkiet för att kunna få förhandla om riktig EU-medlemskap. Man har t.ex. krävt att Turkiet går till förhandlingsbordet för att lösa Cypernkonflikten, man krävde att problemen i den Egeiska övärlden skulle lösas i Haag-domstolen, Man krävde att Turkiet skulle avskaffa dödsstraff, skärpa kontrollen över rättsväsendet för att hindra tortyr och orättvisa domar, att lösa kurdfrågan och tillåta kurderna få tala sitt språk utan hinder både privat och i media och dylikt. Alla dessa problem är mycket känsliga för Turkiet. Speciellt frågan om Cypern, den Egeiska övärlden och kurdfrågan är extra ömtåliga frågor för Turkiet.

1974 anföll turkiska trupper med fallskärmssoldater, flygräder och flotta Cypern. Man menade att grekcyprioterna med Grekland i spättsen förtryckte turkcyprioterna. Man hade stora misstankar av att Grekland försökte införliva Cypern med det grekiska fastlandet och när dessutom en Greklandsstödd militärkupp genomfördes på ön gick turkiska trupper in i Cypern och invaderade en tredjedel av ön. Stora folkomflyttningar har genomförts på ön efter detta. Mer än 100.000 människor blev tvungna att flytta från sina hem. Turkarna flyttade till den norra delen av ön, medan grekerna till den södra.

Trots årtionden av förhandlingar har man inte löst någonting i Cypern. Turkiet utropade den turkcypriotiska delen av Cypern självständigt och oberoende av både den grekiska regimen och den turkiska, men republiken, Norra Cyperns Turkiska Republik har inte erkänts av något annat land än Turkiet och en flygbojkott gör att inga andra än turkiska flygplan kommer till norra Cypern.

Cypernkonflikten tillsammans med problemen i Egeiska havet, har lett till att det ständigt var ett krigshot mellan Turkiet och Grekland. När Turkiet sedan sökte om EU-medlemskap, stålsatte sig Grekland mot detta och lämnade in sitt veto.

Förutom problemen med Grekland som orsak till att Turkiet inte fått komma med i EU, är kurdfrågan också ett stort problem.
Kurderna som är den största minoriteten i landet beräknades för flera år sedan till över tio miljoner personer, men kurdernas problematiska ställning i landet gör att inga ordentliga beräkningar görs. Deras antal i Turkiet lär egentligen gå upp till minst 20 miljoner, men det finns även siffror på enbart ungefär hälften. Det är emellertid äntligen erkänt att det över huvudtaget existerat kurder i Turkiet. Det var under 1990-talets början man erkände att det fanns kurder i Turkiet. Innan dess talade man om bergsturkar och liknande.

Förföljelser och förtryck av kurderna har länge pågått i landet. Deras språk var förbjudet, även om det ändå talades utan att någon brydde sig om det, deras musik var förbjudet, det samma med detta, och de fick inte ha sina egna skolor eller ge ut skrifter på sitt eget språk.

Detta förtryck av kurder nådde sin kulmen efter militärkuppen 1980 då högerpolitiska, nationalistiska militärer tog över makten. I östra och sydöstra Turkiet, där kurderna till stor del lever, gjorde staten inga satsningar. Industri, sjukvård, utbildning och annan slags infrastruktur byggdes inte ut och folket lämnades i stor fattigdom och massvis med människor flyttade västerut.

1985 började PKK (Kurdistans Arbetarparti) med sitt väpnade motstånd mot den turkiska regimen. Man anföll det året en by i Diyarbakir, den största staden i Östra Turkiet, och dödade ett 20-tal människor, varav en del var kvinnor och barn.

Turkiets svar på terrorhandlingarna kom snabbt och var mycket grymt. Man utlyste undantagstillstånd i östra Turkiet och stor militär övervakning insattes. Det beräknas att minst 4.000 byar i östra Turkiet med kurdisk befolkning tömdes på folk, brändes och jämnades med marken av militären för att hindra ”terroristerna” att få hus och logi. Miljontals kurder flydde och lämnade sina ägodelar och mark, till storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir i västra Turkiet. Arbetslösheten är dock mycket stor bland denna grupp.

Att PKK började med väpnade aktioner ledde inte till att kurderna fick det särskilt mycket bättre. Tvärtom blev som sagt läget i öster ännu mera kaotisk och folk blev tvungna att flytta till fattigdom i väster, PKK lyckades dock dra uppmärksamheten till händelserna i Turkiet och fick en stor opinion i västvärlden, vilket ledde till påtryckningar på den turkiska regeringen som till slut erkände kurdernas existens inom Turkiets gränser.

Förtryck och förföljelser av kurder, men även av andra minoriteter, sker dock fortfarande i landet och inget annat språk än turkiska får brukas i statliga myndigheter.

En stor del av skulden på allt detta kan läggas på den turkiska armén. Trots att Turkiets ekonomiska situation är mycket dålig utgör försvarets utgifter en tredjedel av statsfinanserna. Militären har en mycket stor del i styrandet av landet och rädslan för militärkupper är jämt och ständigt överhängande, även om det till viss del har minskat något de senaste åren. Mycket p.g.a. detta, dvs. för att militären har för mycket att säga till om, är EU kritiska till Turkiets medlemskap.

Dessa ovanstående fenomen, tillsammans med dödsstraffet, brott mot mänskliga rättigheter såsom tortyr och oacceptabla fängelseförhållanden, historiska problem såsom förföljelsen av armenier under första världskriget, etc. är de viktigaste politiska anledningarna till att Turkiet hålls utanför EU. Turkiets ekonomi är också mycket dåligt och eftersom en mycket stor del av BNP utgörs av jordbruk klarar Turkiet inte av massor av ...