Somliga har gud på sin sida.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi var på väg i mot stengrottan där min faders far skulle begravas. Han var en gammal man och en betydelsefull sådan. Han hade gjort mycket för våran by och betraktades som hövding. Alla ifrån byn följde med till stengrottan som låg på en kulle och hade utsikt åt fyra olika håll. Våra förfäder hade bestämt sig för att bygga den där så de döda skulle kunna hålla utsikt för inkräktare. Min man hade importerat brons ifrån fjärran, med dem hade han smidigt riktiga konstverk. Han hade gjort vapen och andra vackra föremål till graven. Vi skänkte en hjort till farfadern som symboliserade livlighet och liv efter döden, och en björntand som visade makt och styrka. Även de andra nödvändigheterna som behövs för livet efter döden. För detta liv var bara en övning inför nästa liv. Efter som hans makt ibland byn var stor, skulle han begravas i stengrottan. Där vi bara begravde de allra viktigaste byborna. Vi hade med oss många gåvor för att kunna hjälpa honom då han kom till nästa värld. Min man en lång kjortel som hölls samman kring midjan av ett yllebälte och slutade i tjocka toffsar. Han hade även en mössa, en rundskuren kappa och smala yllestycken. Vi hade alla valt våra dyrbaraste kläder och utanpå min dräkt som bestod av ett tygstycke med ärmar, hade jag mina värdefullaste smycken, som jag hade ärvt i generationer. De andra hade även dem på sig sina vackraste smycken, då de flesta hade ärvt i generationer.
När vi kom fram till stengrottan öppnade några bybor stendörren. Sakta gav den vika och med vinden kom en stark doft av ammoniak av de avlägsna kropparna. Det berodde på att vi inte öppnade stengrottan vidare ofta utan att bara de mest betydelsefulla människorna fick begravas där inne. Vi började med att offra våra gåvor, och med en ritual som vi ger de döda. Igenom tillbedjelsen till gud kommer de att få ett bättre nästa liv. Vi alla sjöng även en visa och min man höll ett tal till sin kära fader. Alla var mycket tagna över hans hastiga bortgång men han var en mycket gammal man och hade många på sin sida. Den sorliga nyheten hade spridit sig till byborna bredvid och alla talade om ”Mannen som var oövervinnelig men inte mot gud själv”. Det var både sant och falskt, han hade aldrig skadats i alla dom jakter och krig han hade utsatts för, men det var nog inte gud som tog honom. Han sade redan dagen innan att han var glad över det liv han hade levet och han tyckte att det var nog nu. Han var en viljestark människa och fick ofta som han ville, även i frågan om hans eget liv.

Dagen därpå tog jag med det ny jagade köttet som bestod av oxe, ner till byn. Där såg jag ungdomarna stå och trampa till leran. Leran används för att bygga det nya huset i byn, det gamla huset hade börjat lukta betänkligt. Jag mindes tillbaka då vi alla ungdomar stod i en cirkel med axlarna på varandra och trampade. Då det alltid var någon som halkade och skratten lät högljutt till alla i byn. Det var ett av de tillfällena vi alla längtade till på året och vi försökte alltid sjunga visan för skördetrampning av Hirs, men då blev vi genast befallda av de äldre. ”Visan fick endast sjungas vi skördetrampningen och absolut inte användas vid fel tillfälle.”
Jag fortsatte ner mot lergroparna som just blivit tända. I några av lergroparna skulle vi laga maten, vi lindade in köttet i gröna växter som sedan kletas över med lera. Djurköttet skall mätta hela byn. Då stenarna var tillräckligt varma, lade vi ner de varma stenarna och köttet i groparna. Där skulle köttet värmas till kvällningen då husväggarna var klara. Sen reste vi oss upp och gick i mot huset, för att hjälpa till med leran. Där hade alla bybor stora som små samlats för att hjälpa åt. Alla hjälptes åt med att t.ex. färdigfläta väggarna med kvistar och grenar, medan andra arbetade med att färdigställa den mjuka rundningen vid ena gaveln. Vi hade låtit stammen stå uppe hela vintern, igenom det kunde vi se vad som min man och de andra männen behövde förstärka.
Vintern hade just passerat och värmen började komma tillbacka. Det var skönt för denna vinter hade varit en av de kallaste, och ingen jakt hade kunnat utföras. Snön hade piskat hårt och många av byns husdjur hade avlidit av kylan, även några små barn hade dött. Min egen lilla dotter Bejla, hade nästan inte klarat av sin fjärde vinter. Hon hade nästan frusit ihjäl då min man Magne och hon varit ute för att hämta brons från fjärran. De hade varit ute med våran häst, då ett ruskigt oväder hade mött dom. Magne märkte att Bejla inte klarade kylan och dödade hästen för att lägga Bejla mellan hästens inre. Igenom det skulle hon kunnat överleva med värmen hästen gav. De var ute i timmar och vi alla oroade oss mycket hemma i byn var de hade tagit vägen. Men igenom värmen hästen hade gett min lilla Bejla klarade hon sig ifrån den nya världen. Hon hade fått sitt namn från gudinnan Bejla som var tjänarinna hos Frej och bevakade mäldens fördelning. Hon var vår lilla gud och vi dyrkade henne mycket. Jag och min man hade även tre barn till, Vile, Asynja och Bestla. Alla mirakel i våra ögon, de skulle föra byn vidare och utveckla den. Mitt största mirakel var Vile han var äldst ibland barnen och skulle strax s gifta sig med en vacker ung dam. Till våren hade vi planerat, då skulle gifta sig med våra vänners vackra dotter Embla, ifrån byn bredvid.
Då våren hade anländigt på riktigt, skulle Vile och Embla förenas på ett andligt plan. Vi var nere vid viken och alla i båda byarna hade samlats för att bevittna föreningen. Några ifrån den andra byn ristade in deras förening på det andliga planet, där min och min mans förening också hölls och var inristad, även Magnes farföräldrar var inristade. De skrev med knackstenar fyllda med ockra, och min man klippte av Emblas långa hår som hon hade sparat till denna dag. Vi alla offrade till Frigg som var äktenskapets och moderskapets gudinna. Hon skulle ge dem ett lyckligt och troget liv. Efter ceremonin firade vi med mat och dryck åt alla. Det var en lyckad ceremoni och alla var glada. Men då, när allt var som fridfullast. Alldeles plötsligt hördes något förskräckligt, ett barna skrik, starkare en något jag någonsin hört. Det skar igenom huset, glädjen, lugnet och rakt in i våra hjärtan. Vi alla frös till, och jag tror mitt hjärta stannade för ett ögonblick. Gymer vad den första som lyckades komma ur förbannelsen och han sprang ut på gården fortare än han trodde sina ben kunde bära honom. När han kommer ut på gården möter han en förskräcklig syn, han ser en liten flickas ansikte ryckas bort. Blodet forsar ut över gården, skriket har försvunnit och flickans rörelser har dött ut. En varg hade sett barnet leka och såg köttet. Gymer förstod att det var ute med barnet, men vargen var fortfarande levande. Han försökte skrika men synen av hans brorsdotter, gjorde att han inte kunde få fram ett litet ljud. Men nu började vi andra vakna till och min man kommer utrusande. Han ser snabbt vad som har hänt och springer tillbacka till oss där inne. Han viskar i mitt öra att inte låta flickans mamma få denna syn i sitt medvetande. Jag förstår att jag inte skall låta henne gå ur huset, jag springer fram till henne. Men vad skall jag säga, samtidigt hör jag ett varga kvid. Mina ord räckte inte till och jag såg i hennes ögon att hon förstod i min blick. Hon föll sakta ner på jordgolvet och brast i gråt. Alla kvinnor rusade fram till henne för att trösta. Den tidigare glädjefulla atmosfären växlade snabbt till en mörk tung dimma. Det tidigare äktenskapsglädjen försvann och en sorg och förskräckelse uppstod. Ingen av oss visste vad vi skulle göra då plötsligt modern slet sig ur våra tröstande famnar och sprang ut på gården. Medan vi andra försökte förstå vad som nyss hade hänt, hörde vi moderns röst. Från reaktionen av den upp styckade dottern, hon skrek och slogs, hysteriskt utan ände. Vi alla tänkte att nu kommer Hel och hämtar henne, Hel som var dödsrikets gudinna. Modern hade redan veckan tidigare blivit av med sin man som dött i en jakt. Han hade hotat en örns revir och kunde inte försvara sig mot dess krafter, han hade försvunnit igenom Gnipahål och Gjöll älven, nu var även deras ända dotter på väg där igenom. Hon skrek och gormade, ingen eller inget kunde tystna henne…
Förens Hel tog hennes själ.
”Vissa liv har ju Tor redan bestämt, oavsett rättvisheten. Men Tor hade nog min familj i sin högra hand, för vi levde vidare i våran by.”

Källförteckningar.
Israelsson, Isse. 1990, ”Mat på forntida vis”, Lund.
Detta var en faktabok som jag hämtade alla matlig fakta ifrån.
www.brin.se/main.htm, 22/oktober 2006.
Detta var en faktasida om bronsåldern i Norrköping, där hittade jag fakta om hällristningarna, begravningen och klädstilen. Detta var min huvudkälla.
www.algon...