Linas öde

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur mycket Foundation jag än smetade på, hur mycket jag än framhävde mina ögon, så slutade ändå inte denna miserabla ansiktsbild uppta spegelbilden. En halvtimme kvar. Blott en halvtimme, fylld av desperata ansiktsingrepp, sedan skulle jag vara färdig.

– Hej, du är klar va? Det gick inte att ta miste på Linas förhoppningsfulla leende.
– Mmm..Men jag ser förfärlig ut, måste jag verkligen?
– Klart du måste, Anna. Vi kommer ha hur kul som helst, hela dansgolvet kommer formligen sukta efter oss, det vet du.
– Nej, det vet jag inte! Om du hade varit totalt brännskadad i halva ansiktet kanske inte du heller skulle tyckta det var så jävla kul att göra bort dig på årets fest, eller?!

Plötsligt hade nervositeten övergått till en obeskrivlig aggression, jag försökte kontrollera mig, men det var knappt. När jag till slut lyckats lugna ner mig kom med ens samvetet krypande. Det var väl inte Linas fel att branden brutit ut några månader tidigare, det var ju inte hon som bidragit till att min ena ansiktshalva numera liknade ett fält utav kratrar.
– Förlåt, det var inte så jag menade. Jag vågar bara inte tro att du har rätt, sade jag med aningen förstånd i rösten.
- Ta det lugnt bara, det kommer ordna sig.
Jag kände mig plötsligt lite bättre till mods, Linas ord hade ofta en lugnande effekt på mitt humör.

Väl framme vid lokalen var det om möjligt ännu fler människor än vad jag väntat mig. Jag kände hur nervositeten åter kom krypande samtidigt som jag till min förfäran upptäckte några sinande svettpärlor som letade sig ner längs armvecket. Bättre blev det inte då Lina funnit sig bland något gäng där jag varken kände någon eller där någon kände igen mig. Jag ursäktade mig för att smita in på den intilliggande toaletten, där fick jag åtminstone vara ifred. Bilden i spegeln sade allt; En osäker flicka som aldrig skulle lyckas inom någonting. Jag minns inte hur länge jag stod därinne, minuter blev till timmar och jag minns att jag innerligt hoppades att festen skulle närma sig slutet då jag kom ut. Så var dock inte fallet, inte heller stod Lina och de andra kvar, vilket om möjligt gjorde mig ännu sämre till mods. Först slog mig tanken att jag kunde utnyttja läget och lämna festen, men sedan bestämde jag mig för att leta upp Lina först, det var nog bäst trots allt. Jag trängde mig fram på dansgolvet, och tog emot den ena knuffen efter den andra. Efter att ha letat i vad som kändes som en evighet, gav jag upp hoppet. Den enda vän jag hade kvar måste ha övergett mig även hon, med gråten i halsen lämnade jag lokalen för att i tysthet vandra hem. Jag hann inte långt förrän jag hörde ett gällt skrik spira fram genom luften.
Det var inte alls långt ifrån mig. Först tvekade jag på om jag skulle gå dit eller inte, men sedan insåg jag att det var säkrast att se vem och varifrån det kom åtminstone. Återigen hördes ett skrik och den här gången hörde jag att det kom inifrån skogen, jag bestämde mig för att se vad det var som föregick. Jag närmade mig den dunkla och smått skrämmande skogsdungen, samtidigt som rädslan höll på att ta överhand. Redan på håll kunde jag se att det var en flicka som låg där, nerblodad och alldeles ensam. Jag sprang fram till henne och såg att det inte var vilken flicka som helst, det var Lina!
– LIIIINA!! Paniken greppade mig fullständigt, kunde inte förmå mig att säga någonting mer. Jag visste inte vad jag skulle göra, kunde inte tänka klart, stod bara där och stirrade på henne. Efter vad som kändes som en evighet fick jag tillbaka tankekontrollen, greppade min mobil och slog förtvivlat numret 112. Det var med skakad röst jag förklarade situationen, jag visste ju knappt vad som hade hänt. Jag lindade för hennes största sår med mina egna kläder, samtidigt som jag hjälplöst försökte känna den obefintliga andningen. Hon hade alldeles nyss skrikit, men nu lyckades jag inte få någon kontakt med henne överhuvudtaget, det handlade verkligen om sekunder! När jag gjort allt jag kunnat föll jag ner på knä bredvid henne, lät mina tårar falla över hennes nakna hud. Trots att hon inte kunde uppfatta vad jag sade, lät jag orden strös över henne likt en strömmande flod. Jag berättade allt jag förut inte vågat säga, hur mycket hon betydde för mig, att hon var den enda jag kunde lita på och hur mycket jag älskade denna underbara människa! Det kändes hemskt att se henne så där, min bästa vän liggandes döende och övergiven i natten, men jag kunde ändå inte slita blicken från henne. Det gjorde så ont, så ont, och det var med en lättnad jag hörde hur ambulanssirenerna kom allt närmare. Efter bara några sekunder var vi på väg, det kändes så obehagligt att själv sitta i en sådan där bil som man så många gånger med fasa sett svischa förbi.

Väl framme vid akuten fick jag sitta i ett väntrum och vänta medan de försökte återuppväcka Lina i ett rum längre bort i korridoren. Varje sekund kändes som ett år och det var med darrande kropp jag satt där och väntade. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv, jag var så rädd att förlora Lina. Det enda jag ville var att en doktor skulle komma fram till mig och med lugnande röst säga: ”Hon mår bra nu.” Jag ville höra hur det var med henne, men ändå inte. För tänk om det inte alls var bra, tänk om hon aldrig mer skulle vakna upp? Usch, jag vågade inte ens tänka tanken.

När det hade gått ett bra tag så närmade sig en äldre läkare mig där jag satt, jag förstod att hon skulle komma med beskedet och spände mig i hela kroppen samtidigt som jag tappert försökte hålla igång andningen. Hon lät inte dröja på svaret utan sade direkt när hon kom fram till mig;
- Jag är ledsen, vi kan inte rädda din vän. Hon är död nu.
Plötsligt släppte allt, tårarna forsade ner och jag kastade mig ner på golvet och bara grät, grät och grät. Läkaren lade en hand på min axel och skulle troligen säga mig någonting, men jag slog bort den, snäste åt honom att lämna mig ifred. Han gick medan jag låg kvar där på golvet, skakandes och snyftandes i vad som kändes som helvetet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, livslusten rann ur mig likt sanden ur ett timglas. Plötsligt kom även samvetet krypandes, om jag inte varit så självisk, smitit in på toaletten och lämnat Lina därute så hade hon kanske inte drabbats av detta förfärliga öde. På sätt och vis var det mitt fel att hon var död, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv efter det här! Hur skulle jag nu kunna leva vidare, när jag bidragit till att den enda människan jag verkligen älskade förlorade sitt liv? Nä...