Dagen D

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dagen D

Inledning:
Jag har valt att skriva om Dagen D för att jag tycker att det verkar intressant när de steg i land i Omaha och Utah. Jag har sett filmen ”Rädda menige Ryan” och jag tycker att den var mycket bra. Så jag skulle vilja få reda på lite mer om Dagen D.

Frågeställning:
Min fråga, som jag hoppas få svar på efter denna uppsats, är hur landstigningarna kunde bli så lyckade som dom blev?
Dagen D
Förberedelser:

Den 6 juni 1944 var dagen då de allierade trupperna invaderade nordfrankrike under det andra världskriget. Invasionen hade kodbeteckningen Operation Overlord och började med landsättning av allierade trupper från Kanada, Storbritannien, USA och Frankrike i Normandies kustområde i norra Frankrike. Landsättningarna började tidigt på morgonen tisdagen den 6 juni 1944 och denna dag är numera känd som D-dagen. Omkring 156 000 man samt 1 700 motorfordon och massor av övrig utrustning landsattes från luften och från havet på fem olika strandavsnitt: Gold, Juno, Sword, Utah och Omaha. Verksamheten fortsatte under de följande veckorna och strider framför allt på marken och i luften, för att i första hand etablera, senare att utvidga och slutligen bryta sig ut från brohuvudet i Normandie. Det är helt klart ett av dom mest kända slagen under hela andra världskriget. I invasionen användes ungefär 3 000 landsättningsfartyg. Dessutom deltog ca 3 000 fartyg och ungefär 13 000 flygplan och 822 av dom hade fallskärmssoldater. De allierades sammanlagda förluster under dagen räknades till 11 000 man, medan de tyska förlusterna var mellan 4 000 och 9 000 man.

Det förberedande planeringsarbetet hade på allvar startat i januari 1943. Dom valde mellan två platser att anfalla, Calais och kusten i Normandie. Calais-området var utan tvekan bästa landstigningsplatsen och det var en ganska kort väg till Tyskland. Det var den mest sannolika landstigningsplatsen för den försvarande makten vilket ledde till att det var den bäst försvarade delen av Atlantvallen eller Festung Europa. Trots att Calais-området ligger närmast England så erbjuder Normandie en relativ närhet till ett större antal sydengelska hamnstäder än vad Calais gör. Normandie utsågs som det bästa alternativet. Det plötsliga anfallet som gjordes mot Dieppe 1942 hade lämnat bittra minnen efter sig och erfarenheten var att det var inte fördelaktigt att inrikta sig på att erövra en hamn i inledningsskedet.

För att övertyga den tyska försvarsledningen om att invasionen verkligen skulle äga rum i Calais-området igångsattes en utomordentlig omfattande avledningsmanöver. Den gick under beteckningen Operation Fortitude. Den helt fiktiva Första amerikansk armégruppen skapades med ej existerande personal, utrustning och förläggning, men med en mycket omfattande radiotrafik. Patton var enligt manuskriptet utsedd till befälhavare över förbandet. Tyskarna hade naturligtvis ett stort intresse av att få reda på så mycket som möjligt i förväg och dom hade ett omfattande nätverk av spioner i England. Men olyckligtvis för tyskarna så hade samtliga spioner ertappats och satt fängslade. Dessa spioner användes sedan för att skicka noggrant bearbetad information och uppgifter som ytterligare bekräftade att Calais var det sannolika anfallsmålet.

I november 1943 hade Adolf Hitler fastslagit att hotet av en invasion i Frankrike inte längre kunde förbises. Han utsåg generalfältmarkskalk Erwin Rommel till kustförsvarsinspektör och därefter även till befälhavare över tyska Armégrupp B; de markstridskrafter som skulle försvara norra Frankrike. Rommel var övertygad om att det enda sättet att slå tillbaka en invasion var att vidta motattacker direkt på stränderna med stöd av pansartrupper. Därför begärde han att få förlägga en någorlunda stor avdelning stridsvagnar så nära kusten som möjligt så att motanfall kunde genomföras direkt. Hitler hade inte samma uppfattning och delade de sex pansardivisionerna så att tre lades direkt under Rommel och tre placerades på långt avstånd från stränderna. Dessa fick inte sättas in utan Hitlers direkta medgivande.

Som en del av Atlantvallen hade tyskarna förstärkt försvaret närmast stränderna. Anläggningarna försvarades av fyra divisioner. Men enbart en av dom divisioner kan ses som ett fullvärdigt förband. Den 21: a pansardivisionen försvarade Caen och 12. SS-Panzer-Division Hitlerjugend var förlagd i sydost. Alla soldaterna i 12:e SS hade alla rekryterats direkt från Hitlerjugend vid 16 års ålder år 1943. Utöver detta hade försvararna översvämmat delar av markområden innanför Utah Beach för att försvåra eller omöjliggöra anfall med fallskärm- och glidflygningstrupper.



Slaget:

Den brittiska 6: e luftburna divisionen var det första förbandet som gick till anfall. Klockan var då tio minuter efter midnatt. Deras anfallsmål var ett antal broar över floderna på den östra sidan om landstigningsområdet Sword. Bland dessa finns bland annat den bro som till historien som Pegasus Bridge. Ett annat mål var kustbatteriet vid Merville. Efter landningen förstördes kanonerna och broarna hölls tills fallskärmstruppen blev avlöst senare under landstigninsdagen.


Den första Special service brigaden med fyra kommandoförband, förstärkta med två franska trupper, landsteg vin Ouistrehamn i uppdrag att inte ett befäst blockhus och kasinot i staden, samt två kustbatterier som kunde beskjuta stranden. Kasinot intogs av fransmännen medan blockhuset visade si alltför starkt och motstod beskjutning men PIAT, som var ett pansarvärnsvapen som kunde slunga iväg granater som vägde drygt ett kg en sträcka på 100 meter. Dom brittiska kommandoförbanden nådde fram till båda batterierna och fann ett kanontorn som saknade personal och kanonerna var borttransporterade. Förbandet anslöt sig därför till det 6:e luftburna.

De brittiska och kanadensiska trupperna kom iland på Sword och Juno med mycket lätta förluster. Tyvärr misslyckades de med att göra den planerade framryckningen och de hade bara avancerat 8 km. Staden Caen var därför fortfarande i tyskarnas händer vid D-dagens slut.

För de trupper som landsattes på Gold blev svårigheterna och förlusterna större. Detta berodde delvis på att de simmande Sherman-stridsvagnarna blev försenade och delvis på att tyskarna hade kraftigt befäst en liten by vid stranden. De brittiska truppstyrkorna klarade av svårigheterna och avancerade ända till de yttre delarna av staden Bayeux, vilket var närmare det planerade målet än något annat förband.

Marinsoldaterna som landsattes längst västerut på Gold-avsnittet hade uppgiften att snabbt ta sig inåt land och sedan förflytta sig västerut för att kunna attackera hamnen Port en Bessin från ryggen. Den lilla hamnen var väl skyddad av kalkklippor och dess speciella betydelse för de allierade var att de där skulle ansluta Pluto-bränsleledningarna (Pipe Line Under The Ocean).

På Omaha Beach utsattes den amerikanska 1: a infanteridivisionen för landstigningens största prövningar. Nästan inga av deras simmande stridsvagnar nådde stranden utan sjönk i den hårda sjögången. Deras motståndare stridsställningar låg dessutom ovanpå branta klippor med god sikt och med ett bra skjutfält över stranden. Divisionen förlorade mer än 4 000 man, men trots det lyckades de överlevande omorganisera sig och pressa sig inåt land.

Utah var en betydande motsats till den blodiga kampen på Omaha. Endast 197 av de 23 000 landsatta förlorades och trupperna kunde arbeta sig inåt land och de lyckades får kontakt med delar av de luftlandsatta enheterna.

De tyskarna försvararna som var placerade vid strandområdena presterade ett rätt så svagt motstånd. Delar av dom var dåligt övade och saknade transportmöjligheter och viktigt utrustning och dom hade dessutom varit utsatta för intensiva bombanfall under en hel vecka. Det stora undantaget var den 352:a infanteridivisionen, som försvarade Omaha. Deras hårdnackade försvar var en viktig orsak till de kraftiga förlustsiffrorna för de allierade. De tyska befälhavarna tog flera timmar på sig för att försäkra sig om att det de såg var en landstigning av en stor styrka och inte bara en serie av räder för att dra uppmärksamheten från något annat mål. Deras möjligheter till kommunikation med de andra förbanden förvärrades av att ett flertal av de ledande tyska befälhavarna saknades. Den oavsiktliga stora spridningen av de amerikanska fallskärmstrupperna ökade också förvirringen, eftersom de fick rapporter om allierade luftlandsättningar från alla möjliga delar av norra Normandie.



Trots alla problem genomförde den 21: a pansardivisionen en kraftfull motattack mot området mellan Juno och Sword och de lyckades nästan nå fram till havet. Ett starkt och koncentrerat motstånd från allierade pansarvärnsavdelningar och den egna rädslan för att bli avskurna från övriga tyska trupper tvingade stridsvagnsförbandet att dra sig tillbaka innan dagens slut. Vissa rapporter tyder också på att synen av våg efter våg av luftlandsättningar gjorde sådant intryck att de beslutade att vända.

Väl iland ansåg Montgomery att Caen var avgörande för framgången. Staden var därför målet för tre olika attacker från den 7 juni till den 1 juli. Den sönderbombade staden omringades slutligen den 7 juli. För att skapa ett avgörande genombrott som skulle leda ut i mera öppen terräng och möjliggöra en snabbare marsch mot Paris så satte Montgomery igång en stor offensiv från Caen-området med alla de tre brittiska pansardivisionerna som fanns till hands. Denna operation kallades Operation Goodwood. Även om den i början var rätt så framgångsrik stoppades den slutligen upp på grund av beslutsamt motstånd från den 21: a pansardivisionen, den 130:e pansardivisionen Panzer-Lehr och 12. SS-Panzer-Division Hitlerjugend. Dom hjälptes av ingenjörstrupper som användes som infanteri.

Landskapet utanför Utah- och Omaha-avsnitten bestod av ett så kallt bocage-landskap, det vill säga områden som består av gamla täta jordbankar och häckar som var upp till tre meter tjocka och på 100 till 150 meters avstånd från varandra. Dessa var praktiskt taget ogenomträngliga för sikt, soldater och stridsvagnar. Det amerikanska infanteriet tog sig mycket långsamt fram och led av stora förluster i sitt avancemang mo Cherbourg. Det ledde till att de allierade åte...