Blå Frost

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1

[ TELEFON RINGER ]

”Jim Åhman”
”God dag, polisassistent Åhman. Ursäkta att jag ringer, men jag måste verkligen träffa dig. Vi har en del att prata om.”
”Vem är det jag talar med?”
”Patrik Nygren, kommer du ihåg mig? Du var en av kriminalarna som jobbade med mitt fall för åtta år sedan.”
”Hur skulle jag kunna glömma? Du blir frigiven när som helst nu, om jag inte misstar mig. Vad vill du mig?”
”Jo, du vet. Fängelset har förändrat mig. Jag ser annorlunda på livet nu. Jag har insett att brottet var ett stort misstag. Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk, jag hade tagit tabletter. Men gjort är gjort, och jag skulle bara vilja reda ut ett par saker angående fallet.”
”Jag ska se vad jag kan göra.”

[ 3 DAGAR SENARE ]

Det var höst. Gryningens första solstrålar sökte sig runt mellan molnen och kikade fram lite här och där. Natten hade varit kylig och stormen hade härjat. Men nu rådde lugnet och frosten låg som ett tunt hölje av glas över det lilla samhället Sorsele. Om man fortsatte titta skulle man snart se hur de varma ljuskäglorna blev fler och fler och frosten skulle snart transformeras, som på ett magiskt sätt, till små glasaktiga droppar som sedan skulle avdunsta och ännu en gång bli en del av naturens kretslopp. Men ingen skulle märka det. Invånarna i Sorsele var alldeles för upptagna med sina egna bekymmer för att stanna upp och se alla dessa mirakel som skedde runt omkring dem.
En av dem som hade mest bekymmer var nog Anders Bokvist. Han var en ensamstående man i 35-års åldern. Han var en av de bästa kriminaldetektiverna i Sorsele. Kanske till och med bland top fem i hela västerbotten. Han arbetade jämt och ständigt. Det var sällan man såg honom i vardagliga sammanhang.

Just denna morgon körde han i sin gamla Volvo på väg till jobbet, när han helt oväntat fick en signal på polisradion.
”Anders, var är du?” Det var polisintendent Daniel Bergström som anropade honom. Han lät stressad.
”Jag är på väg.”
”Till stationen? Du måste vända, vi behöver dig i Forsnäs. Det kan röra sig om mord. Har du hört om polisman Åhmans försvinnande? Det kan vara honom vi söker. Hämta upp Sara Evans och skynda er dit!”
”Visst!”
Anders gjorde en U-sväng och tog av vid Malmvägen. Sara stod redan utanför hyreshuset med ett halvätet äpple i handen. Men hon såg nyvaken ut, det här var egentligen hennes lediga dag.
”Hoppas det är viktigt, jag var tvungen att be barnvakten komma extra idag, det kommer att kosta mig en förmögenhet!” Sara satte på sig bilbältet och fortsatte tugga på sitt äpple när Anders inte svarade.

Sara Evans var något yngre än Anders, men hon var redan lyckligt gift med en amerikan och hade två pojkar på tre och fem år.
Sara och Anders hade arbetat med många fall tillsammans. Hur olika de än var, lyckades de alltid kompensera varandra, väga upp varandras svagheter.
Anders sneglade på Sara där hon satt på passagerarsidan. Hennes rödbruna tjocka hår hängde i stora lockar över axlarna. Det var ovanligt att se henne i utsläppt hår, men Anders tyckte att hon var vacker. Han hade alltid tyckt det. Han visste att hon var gift, men skulle han binda sig, skulle det vara med någon som henne. Absolut inte Sara, men någon med hennes energi, någon med hennes personlighetsdrag.

Ca 15 minuter senare var de framme i Forsnäs. De svängde vänster vid korsningen och körde ungefär tre kilometer innan de var på plats.
Gården var stor och det syntes att den fortfarande var i bruk. Bollar med ensilage låg fortfarande utspridda på fälten, trots att det var sent på hösten. Bakom det stora huset skymtade också en stor lagård.
Anders och Sara klev sakta ur bilen. Anders bar på ett anteckningsblock och Sara hade en kamera runt halsen. De gick mot dörren på den stora verandan, men innan de hann knacka drogs dörren upp från insidan och en robust man stod i dörröppningen.
”Vad bra att ni kunde komma så fort! Mitt namn är Johan Pålsson, det är jag som äger gården.”
”God dag, jag heter Anders Bokvist och det här är Sara Evans. Vi är kriminaldetektiver, hur kan vi hjälpa dig?”
”Som ni vet var det en hemsk storm i natt, grenar bröts loss från träden bakom huset och landade på lagårdstaket. Så imorse skulle jag röja bort lite och det var då jag fann det.”
”Fann vad?” Frågade Evans.
”Ehh.. jag såg en svart sko och en pistol.. Och sedan såg jag det som skrämde mig rejält. Det går inte att beskriva ni måste se med egna ögon.”
Anders antecknade i blocket han höll i.
”Har du hört något?” frågade han.
”Nej, jag har varit bortrest några dagar, så det måste ha hänt då…”
”Du har väl inte rört något av det?” Det var Sara som frågade.
”Nej, jag vågade inte ifall det är bevismaterial.”
”Kan du visa oss var du hittade sakerna?”
”Ja visst! Nu på en gång?”
”Låt oss bara hämta mer utrustning först.”

Johan Pålsson ledde dem ut ur huset. Bokvist kunde se att stormen verkligen hade gjort stor skada här. Stora grenar låg utspridda på bakgården och flera låg, som bonden sagt, på lagårdstaket.
”Det var skon jag såg först.” Bonden gjorde en gest mot den. ”Jag behöver bara stövlar, så jag visste att den inte kan ha varit min.”
Sara gick fram och fotade skon med kameran hon hade runt halsen. Sedan plockade hon upp den. Det var en svart, blank känga med emblemet SFP på ena sidan. Sara kände genast igen den. SFP var kortform för Sorsele Fred Polis. Hon höll upp den för Anders och han noterade igen. Sedan gick hon vidare till pistolen. Hon kunde se att den hade tillhört en polisman, det var ett tjänstevapen.
”Vad var det andra du ville visa oss?” Frågade Sara.
”Kom med här.” Bonden tecknade åt dem att följa efter honom. Bara en liten bit in i skogen, mellan två tallar, stannade bonden. Han pekade mot en stubbe på marken.
”Jag antar att det är blod.” Sade bonden.
Stubben på marken var helt täckt med något brunrött, men det var även någonting annat där. Anders tittade närmare, men ryckte till när han såg vad det var.

Mitt på stubben låg tre blekvita stumpar som verkade vara avskurna människofingrar. De verkade som att blodet hunnit stelna runt dem innan stormen kom, så de hade inte blåst från stubben.
Runt det ena fingret var det tydligt att det hade suttit en ring. Ringen låg på marken bredvid stubben. Anders tog upp den och läste inskriptionen: ’Jim & Mona 8/3 –89’. Han var gift.
När han tittade runt stubben fann han också att bakom den låg en stor nål med en grov, blodig trådstump fortfarande kvar i nålsögat. Anders hade aldrig haft så märkliga bevismaterial i hela hans tid som kriminalare.

Sara var tvungen att hålla sig för munnen när hon fotograferade.
”Han blev helt klart torterad, det är ett som är säkert.” Anders gick iväg för att försöka hitta mer bevismaterial. Sara fotograferade runt i skogen.

Något vitt och tillskrynklat skymtade på marken. Anders plockade upp det. Det var ett kvitto. Bokstäverna hade smetats ihop lite grann, men han kunde urskilja lite vad som stod.
Längst upp på den lilla pappersbiten stod med stora bokstäver: Sibylla. Under det stod med mindre text något som verkade ha varit en måltid för tre personer på restaurang Sibylla i Sorsele.
Datumet visade tisdag 14 september, alltså tre dagar tidigare.
Anders hörde Sara ropa bakom honom. Han stoppade prydligt ner kvittot i västan för bevismaterial och vände mot skogen till Sara.
Han fann henne på platsen där de tidigare sett blodet.
”Har du hittat något?” Frågade han, men hon behövde inte svara. Anders kunde se med egna ögon se den stora blodpölen på marken. Blodet var förstås inte färskt, men det var ingen tvekan om vad det var. Eftersom det inte hade regnat något i samband med stormen, hade inte blodet sköljts bort.
Sara plockade fram en tops och en liten påse och böjde sig ner över pölen.
”Jag tar in lite av det här för analys.”
Anders tittade sig omkring. Det fanns torkade blodfläckar överallt. Anders tänkte för sig själv: Någon som tappat så mycket blod kan inte överleva länge. Mängden blod avslöjade död.

Vilse i sina egna teorier vandrade han vidare in i skogen, ledsagad av blodpölarna. Helt plötsligt hade skogen glesnat och Anders stod nu och tittade på en liten stuga. Alldeles bredvid stod en stor brunn med något brunrött runt kanterna.
Anders hjärta ville stanna. Han behövde inte se, han visste. Luften kändes plötsligt kyligare, det var alltid samma sak när han fann ett lik. Luften liksom dog med personen.
Han tog fram walkie-talkien ur bröstfickan och slog på den.
”Evans, ring någon som kan hämta liket, och kalla in förstärkning.”



2

Den tysta skogen hade inom en timme förvandlats till en brottsplats. Ett mord hade ägt rum och flera tjänstemän inom mord- och våldsroteln blev inkallade till fallet. Det var en stor brottsplats och skogen kunde undanhålla många hemligheter.
Anders blev satt att undersöka själva brunnen. När han tittade ner i det mörka djupet såg han en människokropp dingla över kanten. Jim Åhman hade blivit hängd, alla tecken tydde på det. Ena änden av ett rep var bundet runt halsen, den andra änden var knuten runt brunnkanten.
Två tummar och vänster ringfinger var avskurna, troligen innan döden eftersom blodet hade runnit längs armarna. Han bar endast en känga och poliskostymen var sönderriven på flera ställen. Den var även jordig, som om han hade släpats efter marken. Anders lade också märke till att munnen var hopsydd med en grov tråd. Det hade blödigt kraftigt, så det tydde på att det hade hänt medans han var vid liv.
Det var en hemsk syn, Anders fick anstränga sig för att inte kräkas.

Sara Evans fotograferade den smala trappan till bron på stugan. Bonden Johan hade berättat att det var en gammal jaktstuga sin hade stått övergiven i flera decennier.
Det syntes inte heller ha pågått någon aktivitet den senaste tiden. Stora när av spindelväv som hängde över dörröppningen talade om att dörren inte använts på länge.
De enda spår som fanns var leriga skoavtryck på bron. Sara var säker på att ingen av tjänstemännen hade varit näta stugan och ingen av dem skulle vara så oförnuftig att förstöra potentiellt bevismaterial.
Nä, spåren måste komma från förövaren. Spåren gick till till en stor byrå som stod till vänster om dörren. När Sara undersökte fingeravtryck, hittade hon bara ett som var i tillräckligt bra skick för att kunna användas i utredningen.
Byrån hade tre lådor. Sara drog långsamt ut den översta. Den innehöll bara jaktfällor för småvilt. I den mittersta lådan fanns ungefär samma sorts fällor, men i bottenlådan hittade hon flera olika sorters tjocka rep. Flera av dem liknade det som Jim Åhman hade blivit hängd med. Det kan alltså vara mördarens fingeravtryck.

Ungefär en halvtimme senare var kroppen hämtad till obduktion. Anders hade konstaterat att det inte fanns fler spår i brunnen, så han körde till Sorsele för att tala med offrets fru.

Nattens frost hade nu sedan länge omvandlats till små droppar som hängde från bladen och det var fuktigt i luften.
Det var Jims fru Mona Åhman som hade anmält honom försvunnen. Hon hade redan informerats om makens död, och var villig att hjälpa till i utredningen så mycket hon kunde.

Anders knackade på dörren till huset. När den öppnades fick han rysningar längs ryggraden. Sorgen låg i luften, det var nästan bedövande.
Mona hade mörka ringar under ögonen, det syntes att hon hade gråtit.
”God dag frun, jag är kriminalare Bokvist och jag reder ut fallet med din man…” Mona avbröt honom tvärt:
”Välkommen, kom in för all del.” Hon försökte dölja sorgen.
De satte sig ner vid ett litet, runt ekbord i ett välstädat vardagsrum.
”Jag förstår att det kan vara svårt för dig att prata om det, det tar ett tag att bearbeta sorgen.”
”Jag är bara glad att kunna hjälpa till. Ju fortare ni får fast den som gjorde det, desto fortare kan vi alla gå vidare med våra liv.” Mona strök bort en tår från kinden och ansträngde fram ett leende.
”Klokt sagt, vad har du att berätta om dagen Jim försvann?” Frågade Anders och han kunde se att Mona ryckte till lite när hon hörde makens namn. Anders kunde inte känna den smärta hon kände, men han kunde förstå.
Mona tog ett djupt andetag:
”För tre dagar sedan, alltså i tisdags, fick… Jim… ett samtal från någon. När jag frågade vem, sa han bara att han inte skulle stanna hemma för middag, han skulle ut med två vänner. Så vid halv sjutiden kom en av dem och hämtade honom.”
”Vet du vem det var som hämtade honom?” Anders skrev upp allt hon sade.
”En gammal kollega som är pensionerad nu. Steven Luinard, han bor i Storuman.”
”Märkte du något misstänkt innan eller vid tiden han lämnade huset?”
Mona tänkte efter ett tag.
”Det enda jag kommer att tänka på just nu är att han hade polisuniformen på sig, det brukar han annars inte ha när han går ut med vänner.”
”Tack så mycket, du har varit till stor hjälp.” Anders ställde sig upp. ”Om du kommer på något mer så kan du bara kontakta oss och vi kommer att göra vad vi kan för att hålla dig underrättad.” Han gav Mona sitt visitkort och stegade ut ur huset.

Sara hittade inga fler ledtrådar så hon tog skjuts till Sorsele med en av tjänstemännen och lämnade in bevisen för undersökning.
Vid labbet sprang hon nästan in i Anders. Han verkade inte alls ha bråttom, men han såg att hon var stressad.
”Lugna dig Sara, sätt dig ner.” De satte sig på en korridorbänk. ”Vad har du kommit fram till? Hur gick det vid stugan?”
Sara tog några djupa andetag innan hon svarade:
”Det fanns inga tecken på aktivitet i stugan, men det stod en byrå på bron. Jag fann också ett fingeravtryck och ett lerigt skoavtryck som jag tagit till labbet. Hur gick det hos änkan?”
”Hon påstod att någon okänd ringt till Jim samma dag som han försvann och han skulle träffas med honom och en gammal pensionerad kollega senare på dagen. Just nu är han den enda misstänkta vi har.”
”Bonden då, kan inte han ha gjort det?”
”Jag har kollat upp honom, han har ett starkt alibi, han hälsade på en faster i Vilhelmina vid tillfället.”
”Okej, var skulle de träffas, Jim och de andra männen?”
”De åt middag på Sibylla vid sjutiden. Jag hittade ett kvitto i skogen som bekräftar att de var där.”
En kvinnlig polis stannade framför dem i korridoren.
”Luinard är redo för förhör nu, Bokvist.”
Anders ställde sig upp.
”Ursäkta Evans, vi hörs.” Han följde den kvinnliga polisen längs korridoren.

Det var kallt och mörkt i förhörsrummet. På ena sidan av ett smalt bord satt Steven Luinard och bredvid honom en advokat. Luinard skruvade obekvämt på sig. Han tog en klunk vatten innan han sa något:
”Du får ursäkta mig, jag är inte van att sitta på den här sidan av rummet. Jag är ju polis som du säkert vet.”
”Före detta polis.” Rättade Anders honom.
”Ja… före detta polis.”
Anders bläddrade i några papper.
”Du hämtade upp Jim Åhman vid hans hus cirka halv sju i tisdags, stämmer det?”
”Ja, det stämmer, vi skulle äta middag på Sibylla.”
”Var det bara ni två?”
”Nej. Anledningen till att vi träffades var att en frigiven brottsling, Patrik Nygren, ville tala om fallet, som både jag och Jim varit med och utrett. Han sa att han ville reda ut saker och ting.”
”En frigiven brottsling? Blev ni inte misstänksamma?”
”Jo, jag sa åt Jim att han inte borde göra det, och han var lite orolig själv, men han ville göra ett försök. Han lovade att i alla fall ha sin polisutrustning på sig, ifall det skulle spåra ur.”
”Hur gick själva mötet?”
”Som sagt hämtade jag Jim vid halv sju och vi träffade Nygren på restaurangen. Han ville veta vad som egentligen hade hänt. Han hade tagit mycket droger när han begick brottet och minns inte så mycket.”
Luinard såg lite orolig ut, men fortsatte i lugn takt.
”Sedan pratade vi om småviltsjakt, som vi alla är intresserade av. Nygren sa att en vän till honom ägde en jaktstuga utanför Sorsele. Han undrade om vi ville följa med honom och titta på den.”
”Tackade ni ja?”
”Jag var tvungen att fara hem för att mata katten, men Jims oro var som bortblåst, så han följde med. Om jag bara hade åkt med honom…”
”Jag tror vi är färdiga här.” Anders reste sig upp och gick ut.



3

En timma senare åt Anders Bokvist och Sara Evans lunch tillsammans i cafeterian.
”Har du hittat något nytt?” Frågade Sara.
”Jag kollade upp Patrik Nygren. För åtta år sedan blev han fälld för grov våldtäkt och försök till mord. Offret var en kvinna vid 20 års ålder, hon hade överlevt, men hade svåra fysiska och psykiska skador. Hennes vänstra ringfinger hade blivit avskuret. På fingret satt en förlovningsring.”
”Det verkar som att han ville låtsas om att hon inte var förlovad, inte var någon.”
”Det är inte allt. Läpparna var hopsydda, precis som offret i det här fallet.”
”Han ville inte att någon skulle höra.”
”Men vem skulle ha hört honom, mördaren måste tydligen ha vetat att bonden inte var hemma.” Det blev en kort paus. ”Hur går det med brottsplatsen, är bevisen undersökta?”
”Inte allt, men en praktikant fann bilspår på en väg bakom stugan. De var färska. Även röd färg hade blivit avskrapad på en tall. Men vi har tur, däcken som matchade hjulspåren säljs bara av Saab. Vi söker alltså en röd Saab.”
”Förövaren har säkert dumpat bilen, den kan innehålla viktiga bevis.”
”Jag ska söka i databasen efter alla inom länet som äger någon.” Hon reste sig upp.
”Och jag har en misstänkt att förhöra.”

Synen som mötte Anders i förhörsrummet var inte vad han hade väntat sig. Vid första anblicken trodde han att det var två advokater som satt mitt emot honom. Båda var väldigt välvårdade och bar kostym. Om han inte hade sett handbojorna kring den enas handleder, hade han nog inte kunnat gissa vem av dem som var brottslingen.
”Hoppas det kan gå fort, min klient har sitt jobb att sköta.” Sade advokaten barskt.
”Vi har alla vårt jobb att sköta. Din klient är starkt misstänkt i en mordutredning och det är mitt jobb att förhöra honom. Bra att ni kunde ta er tid.” Anders försökte låta artig. Patrik Nygren verkade vara inne på samma spår.
”Jag gör allt vad som krävs för att visa mig oskyldig till vad än det är ni anklagar mig för. Jag har just spenderat åtta år i fängelse, jag vill helst inte tillbaka.”
”Men visst är det sant att ni träffades med Jim Åhman och Steven Luinard för tre dagar sedan?”
”Ja… Är det det här handlar om?”
”Jag är rädd så… Berätta allt du minns av kvällen.”
”Jag var redan på Sibylla när Åhman och Luinard kom. Det var ett givande möte, jag fick svar på mina frågor om fallet. Jag var inte riktigt klok på den tiden. Fängelset har förändrat mig mycket, till det positiva.” Nygren talade helt lugnt, han verkade säker på sin sak.
”Talade ni om något annat?”
”Luinard berättade att han hade fått ärva en liten jaktstuga i Forsnäs. Han ville att vi skulle följa honom dit.”
”Gjorde ni det?”
”Jag ville aldrig blanda mig in så mycket i deras privatliv, det var ju trots allt dem som burade in mig. Jag hade fått vad jag kom för, så nej, jag följd...