Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag gick som vanligt hem från skolan. Min skola ligger ungefär en kilometer hemifrån. Vanligtvis brukar jag cykla hem men min cykel gick sönder häromdagen. I dag fick jag problem i skolan när jag kallade en tjej i min klass för ” jävla hora”. Hon tjallade till läraren, som ringde hem till mina föräldrar och sedan till polisen. Det var faktiskt hon som började. Hon kallade mig för ”jävla bög” när jag råkade skjuta bollen på hennes rygg. Hon grät krokodiltårar och gick till vår mentor. Hon trodde som vanligt inte på mig. Inte ens min pappa trodde på mig.
Jag tog fram min PSP (Playstation Portable) och började spela Tekken. Jag var nästan hemma, så jag stannade. Framför vår grind stod en man i en stor rock med en huva. Hans kläder och skor var kolsvarta. Mannen såg ganska skrämmande ut så jag gick till andra sidan trottoaren. Han var säkert en luffare som skulle tigga pengar.
- Maximilian! ropade mannen till mig.
Jag blev förvånad när han ropade ”Maximilian”. Maximilian var mitt fullständiga namn men alla mina kompisar och lärare kallar mig för Max. Jag ignorerade honom och fortsatte gå.
- Pojkvasker! Titta på mig när jag talar med dig, sa mannen med en mörk röst.
Jag stannade och kollade på honom. Jag kunde inte se hans ansikte eftersom hans huva täckte den.
- Du liknar din far, Maximilian, sa mannen.
- Vad vet du om Göran? frågade jag.
- Nej, Max. Din far heter Darxius!
- Vad snackar du om? Min farsa heter Göran Lundberg. Jag vet inte hur du känner till mitt namn men du har tagit fel person. Jag vet inte vem den där Dakkius är och jag vill inte veta heller.
- Maximilian. Jag har inte tid att förklara. Kom nu vi har inte mycket tid kvar. Den Onde håller på att ta över Arkaldia. Den utvalde, du Maximilian måste rädda vårt rike!
- Vad snackar du om gubbe? Stick härifrån innan jag ringer polisen!
- Beckomberga ligger långt härifrån. Där kan du berätta dina drömmar och mardrömmar. Jag ringer polisen om du inte lämnar mig nu!
När jag höll på att gå därifrån ropade han:
- Maximilian du ger mig inget val.
Mannen tog fram en liten blå boll som börjar lysa Den blev större och större.
- Vad håller du på med! skrek jag.
- Jag är ledsen Maximilian. Jag lovar dig att jag ska förklara allt.
Jag skulle just springa därifrån men då small den blåa bollen som hade blivit lika stor som mig. Allting blir blått sedan blev det svart. Jag tänkte på morsan och farsan. Vet de vad den här mannen gör med mig? Känner de igen den här mannen? Vad ska han göra med mig? Jag hade så många frågor jag ville ha svar på. Men just nu kunde jag varken röra på mig eller prata. Jag kunde inte göra någonting. En sak var säker. Den här mannen var galen och han försökte få mig att tro på hans nonsens. Jag hoppas mina föräldrar kontaktar polisen så polisen fångar honom.
Jag vaknade i ett rum som liknade det jag har sett i filmer. Allt såg så gammalt ut. Det såg ut som rummet hade kommit från 1600-talet. Jag låg i en säng med en varm filt över mig. Jag hade huvudvärk. Jag tror jag fick smärtan från mannen med huvan. Han hade gjort något konstigt med en boll. Han hade gjort så att den blev större och större. Var det en dröm eller kunde han verkligen använda magi som i filmer. Jag skakade på mitt huvud. Jag tittar för mycket på science fiction filmer. Jag tog fram mobilen för att ringa polisen. Jag vet inte varför men mobilen hade inget nät. Jag stängde av mobilen och sedan stoppade jag tillbaka den i fickan. Jag gick upp ur sängen och började gå mot dörren. Just när jag skulle öppna dörren öppnades någon den utifrån. Det var en tjej som öppnade dörren. Hon har blont hår och blåa ögon. Hon såg inte ut att vara äldre än mig.
- Mår du bra? frågade hon.
- Jag blev bättre när jag såg dig, svarade jag.
Hon ignorerade mig och fortsatte:
- Rukaro har något viktigt att säga till dig.
- Nej! Nu ska du lyssna på mig. Vad fan tror ni att jag är? Jag är inget jävla djur ni har hittat på gatan. Tror ni att ni kan behandla mig hur ni vill?
- Du har en vass tunga din nonchalanta unge, sa tjejen med en arg ton.
- Det är lugnt, Sophia. sa en man som kom gående längs korridoren Du kan gå nu, sa en man som kom gående längs korridoren.
Jag kände igen hans röst. Det var den galna mannen som hämtade hit mig. Han måste veta hur jag kommer hem.
- Maximilian! Ta och lugna ner dig nu! Du ska få dina svar. Allt har sin tid. Följ med mig ut så ska jag berätta för dig hur det ligger till.
- Varför tog du mig hit?
- Det ska jag förklara.
- Det är bäst för dig det.
Vi gick ut ur byggnaden. Nu när vi var utanför byggnaden såg jag att jag var i ett slott. Det kändes ganska häftigt. Slott har jag bara sett på filmer. Nu hade jag varit i ett slott. Vi gick djupt in i skogen. När vi kom fram till ett tempel stannade vi.
- Maximilian. Det här är Ljusets tempel. Det är vårt heligaste tempel. Där inne ligger Frost. Frost är det legendariska svärdet Harano använde. Endast den utvalde kan dra ut den ur stenen, sade Rukaro.
- Hur vet du att jag är den utvalde? Tänk om ni har valt fel? Jag är absolut inte stark. Jag har blivit mobbad i skolan eftersom jag var så klen och svag, sa jag.
- Den utvalde väljs inte efter fysisk styrka. Kraften ligger i hjärtat. Endast Darxius son kan dra upp svärdet och besegra honom.
- Men vad bra! Min far heter Göra…
- Nej, det gör han inte, avbröt Rukaro mig. Profetian sade att du Maximilian son till Darxius ska rädda vårt rike.
- Hur kan du känna till min far? frågade jag.
- Jag tränade upp din far, sa Rukaro.
- Var du hans fotbollstränare? frågade jag.
- Driv inte med mig, unge! sa Rukaro med en arg ton. Jag lärde din far att fäktas och att använda magi.
- Kan du använda magi? frågade jag med ett skratt.
- Det finns många saker du inte känner till, Maximilian, sa Rukaro.
- Du kan kalla mig Max. Jag gillar inte när folk säger hela namnet.
- Okej, Max. Är du redo att dra ut svärdet?
Jag ville säga nej men då skulle gubben inte hjälpa mig att komma hem. Jag tittade på templet han kallade Ljusets tempel. Det liknade mer en gravgård än ett heligt tempel. Jag suckade och började gå in.
- Lycka till, Max. För det kommer du att behöva, sa mannen.
- Ja visst, mumlade jag.
Templet hade en trappa som gick ner. Det var mörkt där nere så jag tog en fackla från väggen. Jag gick ner med facklan i handen. Trappan var mycket mindre än vad det såg ut att vara. När trappan tog slut såg jag svärdet Harano.
Vad spelar det för roll om jag har det här svärdet eller ett annat? tänkte jag. Vem bryr sig,
Jag gick fram till svärdet och granskade det. Det såg mycket finare ut när man var nära det. Jag grep tag i svärdet och försökte lyfta upp det. Jag tog i allt vad jag hade men den gick inte upp.
Jag sparkade på svärdet men det stod kvar som om inget hade hänt. Jag grep tag i svärdet igen. Den här gången koncentrerade jag mig bara på svärdet. Jag blundade och glömde allting annat. Då började jag känna en kraft strömma inuti mig. Jag tog i allt vad jag hade och denna gång lyckades jag dra upp svärdet. Jag kände mig ganska stark nu när jag hade svärdet i min hand. Svärdet var mycket lättare än vad det såg ut att vara. Jag kände en kraft jag inte hade förut. Svärdet lärde mig all magi som fanns. Fråga mig inte hur. Jag höll upp svärdet och koncentrerade mig. Jag ville få ljus så jag kunde se vägen. Plötsligt börja svärdet lysa. Jag höll svärdet med båda händerna och gick upp för trapporna. När jag var uppe sa jag:
- Släck Frost.
Då blev den vanlig igen. Utanför templet såg jag Rukaro. Han hade väntat på mig.
- Bra jobbat, Max, sa han.
- Okej. Var är Darxius? frågade jag honom.
- Här är jag! svarade en man bakom Rukaro.
Hans mörka röst skrämde mig. Han hade långt svart hår och ljusblåa ögon. Hans näsa var för liten för ansiktet och kinderna trycktes inåt. Han hade på sig en svart rustning och en svart hjälm. Han såg ut som en hårdrockare från MTV.
- Maximilian, min son, ge mig svärdet så vi kan ta över Arkaldia tillsammans! sa han.
- Stick och brinn! sa jag med en nervös röst.
Han drog ut sitt svärd och högg i Rukaros mage. Han högg igen sen drog han ut den och gick mot mig
- Jag gav dig ett val din dåre, men du sumpade den. Det är dags för dig att dö! sa Darxius och flinade mot mig.
- Jag ska döda dig! skrek jag och sprang mot honom.
Han rörde inte på sig. Jag svängde allt vad jag hade och slog mot honom med svärdet. Han parerade den lätt och gjorde en motattack. Jag försökte undvika hans svärd men den träffade mitt bröst. Jag tappade andan men jag lyckades stå kvar på benen. Jag gick bort från honom för att vila lite. Det var inte rätt tillfälle att vila men all min kraft var som bortspolad.
- Stor i orden men lite på Jorden, sa han. Du förtjänar inte att vara den utvalde. Jag ska ta ditt liv här och nu!
Han började gå mot mig. Jag var för trött för att röra mig. Jag tänkte på kraften jag fick när jag var i templet. Jag försökte koncentrera mig och få hjälp av svärdet. Men såret i mitt bröst gjorde mig yr. Jag var rädd att jag skulle dö nu. Jag var bara 15 år och jag var döende. Jag blev arg. Hade jag kommit hit för att dö? Jag kände kraften från svärdet. Svärdet började lysa och jag fick nya krafter.
- Tro inte att ett lysande svärd kan stoppa mig, sa Darxius
- Jag vet det och här kommer beviset, sa jag.
Jag började springa mot honom och högg mot honom allt vad jag kunde. Han skrattade och drog upp sitt svärd. Mitt svärd klöv hans svärd och fortsatte mot honom. Han försökte akta sig men det var försent.
- Nej! skrek Darxius innan svärdet separerade hans huvud från hans kropp.
Jag gick ner på knä och kollade på liket. Var jag en mördare? Nej det kan jag inte vara. Det här var rättvisans straff. Jag, Den utvalde, var vald för att göra det här. Jag gick bort från honom och gick till Rukaro. Jag tänkte precis begrava honom men då hörde jag hans andetag. Jag sträckte fram svärdet mot hans sår och blundade. Jag önskade hans sår skulle läkas så att han kunde hjälpa mig till min värld. Svärdet började lysa och hans sår läktes. Han gick upp på benen och tittade på m...