En novell med en dikt.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är vackrast när det skymmer


Det är vackrast när det skymmer…
Så stod det på pappret. Jaha… och sen då? Eva tänkte så det knakade. Vad ska jag skriva egentligen? Hon lyfte på huvudet, bort från pappret, och tittade på de andra i klassrummet. Deras pennors skrapande lät som springande elefanter på en väg täckt av skorpor. Pennornas lätta skrapande höll på att göra henne galen i det tysta klassrummet. Blyerts och bläck stod henne upp i halsen och ett kalt A 4 papper stirrade elakt på henne där det låg på bänken.
Klassrummet hon satt i var ruskigt kvavt och det fanns ingen luftkonditionering över huvud taget. I ljuset som lyckades leta sig fram genom gardinerna såg man allas skuggor tydligt mot golvet. Allas näsor såg abnormt stora och långa ut i skuggan, deras hår stod åt alla håll och de var alla svarta. Hm… tänkte hon. Här sitter jag och är svart i synen. Hon fnissade till så att några vände sig om och tittade illvilligt på henne, såg att hennes papper var tomt och vände sig snabbt om igen. Så skadeglada att de inte kunde dölja det va? Så genomskinligt att hon bara ville stänga ögonen för evigt och slippa se på dem. Sluta höra hur deras hjärnor kastade idéerna på pappret. Deras förbaskade grå hjärnceller som tydligen fungerade utmärkt – klockan -… hon vände sig om och tittade efter vad de sylvassa visarna pekade på. Den långa på 8: an och den korta på 4: an. Hon stirrade på klockan ett tag till. Hon hade kommit in i det här klassrummet för en halvtimme sen. Och vad hade hon gjort? Nä, just det; inget. Jo, irriterat sig på andras koncentrationsförmåga. En förmåga som hon inte hade. Hon hade en irritationsförmåga. Det är ju alltid nåt, tänkte Eva och stirrade frustrerat ner i pappret igen. Eleverna hade fått en rubrik att jobba med. Sen skulle de jobba från den och antingen skriva en dikt eller en novell med den rubriken. För Eva gick det långsamt. Trögt som torkat klister sipprade orden fram. Någon nös i klassrummet. Den här gången var det inte jag som störde den fridfulla ordningen tänkte hon nästan triumferande och tittade vem det var som nysit, någon längre fram var det, någon som hon inte såg. Hon hörde någon sucka irriterat. Vadå? Kom igen! Är det här en begravning? Tystanden gjorde henne nästan arg. Varför skulle hon sitta här i en tystnad full med damm som skulle kunna kväva en döing? Eva måste ut. Men hon måste först skriva något mer på pappret. Rubriken var ju redan klar. Det är vackrast när det skymmer löd den. Jag skriver en dikt sen drar jag, tänkte hon, den behöver inte vara lång hade läraren sagt. Okej… Tänk solnedgång Eva, peppade hon sig själv med. Aha… det är bra, du ser en framför dig. Hon visualiserade sig en. Beskriv den… få ner den på pappret bara och sen kan du gå.

Det är vackrast när det skymmer.
Det är när världen långsamt somnar in efter en hård dags slit. När måsarna lämnar havet och haven lämnar oss. Havet blir mörkt och svart och tillsammans med himlen förenas de i en dans. Solen lägger sig i en rosa bård över horisonten som om en sista hälsning, innan avfärd. Ett dis lägger sig som en fis.

Nej men så kan jag ju inte skriva! Det stod still igen. Eva suddade ut det sista ur dikten och kliade sig i huvudet med pennan. Okej, ta det lugnt nu, tänker hon. När hon lyfte på huvudet såg hon att det hade gått folk medan hon skrev. ”Det finns ingen anledning att bli stressade, säger läraren. Ni har god tid på er.”
Det är fullt med ord i Evas huvud. Ord som inte får plats, som måste uttryckas svart på vitt. Hon fortsätter där hon avslutade. Dis… ska det vara så svårt att komma på något annat än ”fis” som rimmar på ”dis”? Jag tar ett annat ord… hon knaprade på pennan och började skriva.

En slöja lägger sig över oss, oss sovande varelser och ting. Över oss som är värda vila och lugn. Tryggheten hos skymningen är den enda trygghet som är värd något, den enda sortens trygghet som vi kan lita helt och fullt på. Skymningen kommer alltid att finnas där. Även om vi somnar in i evigheten, så kommer hon fram, värmer och skyddar oss.


- Det tog ett sånt fett stopp för mig där inne!, säger Eva till sina kompisar när de går ut från klassrummet.
De andra tjejerna instämmer att, ja visst var det svårt och någon annan suckar av missnöje pga. sin prestation. Någon säger att det gick sådär när någon frågar, vilket på tonårsspråk betyder ”jag kommer att få bättre betyg än du”. Eva hade rest sig nästsist av alla eleverna och lagt sitt kladdiga papper på katedern och läraren hade lett mot henne när hon ögnat igenom dikten. Eva hade suttit länge och ändrat på den. Ord som flyttades, rim som ändrats till något annat och meningar som hon var tvungen att stryka helt och hållet. Eva undrar om läraren skulle se att hon strukit över ”fis” när hon läste igenom det noggrannare. Men hon struntade i vilket, hon var bara glad att hon var ute ur den kvava kistan till klassrum. Huvudet värkte, handen värkte för att hon tryckt en penna mot ett papper i en och en halv timme. Nacken var stel och magen kurrade ilsket efter påfyllning. Eva kände att stressen började sätta sig i axlarna med en molande smärta. De andra tjejerna pratade om någon tjej som tydligen hade löshår, men Eva varken brydde sig inte eller lyssnade längre. Hon var helt slut av ansträngningen, trots att hon inte ens var nöjd med orden som bara legat där på pappret som brända pepparkaksgubbar på en plåt. Meningslösa och klyschiga bara, helt hopplöst att kunna gilla dikten. Eva märkte inte att hon satt och självkritiserade sig själv. De var bara en inställning hon hade efter att ha benat och tänkt så länge. Vägen var ställt på automatik, vägen där mål var ”hem och ligga i sängen och sova”. När Eva såg på schemat att de bara hade en lektion kvar blev hon löjligt glad. Hon vände sig mot kompisarna som nu bytt samtalsämne och nu pratade om något helt annat än om en tjej med löshår. De hade börjat prata om någons tröja… En som alla tydligen ”skulle ha”. Eva smälte in och började prata på, glad och social. Ignorerade helt smärtan som satt långt ner i magen nu, struntade i att huvudet pulserade och att ögonen snart skulle börja rinna av överansträngningen. En lektion kvar nu, sa hon till sig själv. Det klarade hon.

De gick samlade till nästa lektion och alla droppade in i en klunga med tjattrande ungdomar i varje men Eva stannade kvar tittade in i klassrummet – vände på huvudet – såg dörren som ledde ut till det fria. Mot målet, mot hem. Hur hade hon skrivigt nu igen? I ”Den fullständiga dikten”: En slöja lägger sig över oss, oss sovande varelser och ting. Över oss vilda, vi som är värda vila och lugn.
Eva tittade in i rummet. Golv med imiterat trägolv, en ful plastmatta full med suddgummiskräp och damm och bänkar med slafsiga eller ihop torkade tuggummi under. En luftkonditionering som inte ens skulle kunna värma upp en hiss. Eva kände att en vind kom emot henne, ett fönster, var nog öppet, och lukten som kom emot henne var outhärdlig: Alkoholen från Whiteboard- pennorna, lukten från nytt papper och stanken av alla förväntningar på en. Eva stod utanför och stirrade in på allas skrattande ansikten. Hon kände smärtan i hela kroppen som hon haft så länge nu och vände på klacken och gick därifrån.
En slöja lägger sig över oss, oss sovande varelser och ting. Över oss vilda, vi som är värda vila och lugn, tänkte hon när hon gick mot utgången. Nu skulle Eva hem. Till sitt mål.




Den fullständiga dikten (Det är vackrast när det skymmer)

Det...