Grymt i början

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag står och tittar förbi skolgården jag ser dem när de sitter, snackar och skrattar. Jag vet att det inte behöver betyda något men ändå så vill jag bara lägga mig ner, lägga mig ner och dö. Jag Orkar inte höra hur de håller på, men ändå hoppas jag att de kommer fram till mig. Jag vet att jag inte bara borde stå här och önskar, utan att jag själv borde ta första steget men ändå står jag bara här och tittar på när de skrattar och ler. När jag istället skulle kunna vara med mina vänner. Jag orkar inte med mina känslor längre. Jag orkar inte vara kär längre.

Tiden går och jag står kvar, de har börjat dra sig därifrån. Han tar hennes hand och hjälper henne upp, sedan går de därifrån. Jag vill bara springa efter men ändå står jag kvar. Jag vill se det sista som jag kan se av honom när jag står här borta. Jag vill inte missa en sekund utav han för han var så gullig.


Jag började dra mig därifrån. Lektionen börjar om ungefär fem minuter. Jag hade ingen lust att dra men jag var tvungen. När jag kom in i klassrummet frågade mina kompisar vart jag hade varit under lunchrasten och varför jag inte hade varit med dem.
– Jo rå, Jag åkte hem för att äta mat och hämta mina böcker, sa jag.
Jag visste att jag ljög men jag kunde inte berätta att jag hade stått hela rasten och stirrat på honom istället för att äta mat. Jag kunde inte berätta att jag har känslor för honom varje natt, varje dag, varje kväll. De skulle inte förstå.

Vi får antal ansökningar under lektionen som vi ska fylla i. Jag läser igenom de sedan kollar jag ut genom fönstret för att få ett hopp om att kunna få syn på honom. Jag kan inte jobba och jag såg glåmig ut, inte nu när han har snackat med henne under hela dan. Jag kan inte tänka på något annat än det som jag har sett idag. Hur mycket de skrattade tillsammans och hur kul de verkade ha. Jag önskar bara att jag vore hon. Hon träffade ju honom idag och snackade med honom. Jag själv har ju bara sätt honom och vill gärna se honom igen.



Jag vaknar ur min dvala när läraren ”Anna” säger glatt att det är dags att sluta. När jag kommer ut från klassrummet ser jag han och hon igen. De ser så glada ut. Det är bara de två och de skrattar, troligen åt något roligt skämt. Men ändå blir jag arg för att det är de som har roligt ihop och inte jag och han. Jag går snabbt därifrån och ut genom dörren och går hem. Jag orkar inte stanna kvar i skolan längre och ja orkar inte vänta på min arbetskamrat Adam som har arabiska som hemspråk. För vi bor i samma höghus.



När jag är på väg hem så orkar jag inte hålla kvar gråten. Tårarna rinner nedför kinden och det gör så ont. Det har hänt som jag absolut minst ville. Att han skulle bli ihop med någon annan. Jag vet att det inte behöver vara så, men ändå blir jag sur. För att det var menat att bli vi, men ändå så blev det de. Nu vet jag inte längre vart jag ska ta vägen.


Jag sitter på en sten och gråter. Jag drar min hand över mitt öga för att torka bort tårarna och råkar av misstag kladda ut mascaran. Jag vill inte att någon ska se mig gråta.

Jag springer hem den sista biten. Jag springer upp för trapporna och Stoppar nyckeln i låset. Springer in i mitt rum. Sätter på musik och höjer volymen. Jag går och lägger mig på sängen. För att vila, för att få vara ifred och slippa allt som är runt omkring mig. Jag känner hur ögonen fylls med tårar och hur tårarna rinner ner från kinden. Jag orkar inte bry mig längre. Jag vet att jag aldrig kommer att få honom, han har henne och han hatar säkert mig. Det rinner ner fler tårar från ögonen och tårarna hamnar på kudden. Jag funderar på om jag ska ta modet och ringa honom och säga vad jag känner för honom, men mitt mod räcker inte så lång och jag vet inte vad jag ska säga.



Plötsligt känner jag hur det skakar i min ficka. Det är min mobil som skakar. Jag lyfter upp mobilen mot mitt öra och svara i telefonen. Det var han, han som jag är kär i. Men vad vill han ha och varför har han ringt. Jag vet inte vad jag ska säga men som tur är att jag behöver inte säga något för att det är han som ringer.
– Hej, ehmm det är Andy… jag vet inte vart jag ska börja, men det är så att jag har en del känslor för dig.
Va? Tänker jag. Är det inte han och hon? Jag känner mig förvirrad och vet inte vad jag ska göra. Ska jag säga något eller ska jag vara tyst. Nu kan jag inte vara blyg så jag frågar...