Hjältarna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hjältarna! (EPISODE II)

Det var en kall dag i september då Conrad Zlaktaren satt och latade sig inuti trädet. Stammen var en utmärkt isolering, det hade han alltid tyckt, och den var så bred att det var som en hel lägenhet där inne!
Kovo, Conrads högra hand, fick dessutom plats med al sin avancerade datorutrustning.
Det var verkligen super att ha sitt högkvarter i ett träd!
Och det var just det Conrad och hans två vänner var; Super-hjältar..
”Jag har din pizza här, Zlaktare!” ropade Kovo ifrån trappan som ledde upp till det stora runda rummet längst upp i stammen där de alltid brukade vara.
”Äntligen, pizza!” sa Conrad belåtet och inväntade sin kära kollega med kartongen.
Kovo dök upp i trappmynningen och log glatt. Han lade kartongen på soffbordet framför Conrad.
Conrad sträckte sig efter pizzakartongen, lyfte upp den och drog den till sig. Han slog upp locket. Ängslig och motvilligt plockade han upp en liten skrynklig brunvit papperslapp som låg på pizzan.
”Lord Louis” suckade han bedrövat.
”Vart?!” skrek Kovo förskräckt och tittade runtomkring sig och hoppade upp på läderfåtöljen bredvid soffan där Conrad satt och höll armarna om kroppen som beskydd.
Conrad tittade snett. ”Läs!” befallde han och skickade över lappen till Kovo.
Skriften var otydlig och ohyggligt svårläst, Kovo läste skärrat upp;

Bered dig på att förlora alla dina krafter Conrad Zlaktare.
Din stål-biceps blir ett minne blott och jag, LORD LOUIS
och mina aliens gör krafterna till ett dunderelixtir. Och dricker det!
Vänliga hälsningar, er alltid förträffliga ärkefiende,
Lord Louis.

”NEJ! Detta är oacceptabelt” skrek Conrad vredesfullt.
”Sannerligen” sa Kovo oroat och tittade strängt på lappen.
”Var är Tamara när man behöver henne?!” knorrade Conrad som höll på att tuppa av i sin frustration. ”Vi behöver rådslå. I alla fall om vi vill ha kvar mina biceps av stål i vårat hjälteteam.”
”Vi måste bege oss till Louis stora svarta fästning, hursomhelst” sa Kovo.
”Och gå rakt in i fällan? Mina biceps ska ingenstans!” sade Conrad bestämt.
Kovo tittade förargat på honom och rusade över till sin gigantiska datoskärm och började skriva på tangenterna i en rasande fart. Conrad kom över till datorn.
”Vi måste dit, Zlaktare.. Annars fångar Louis dig när du är som mest sårbar! Och då har du ingen chans att klara dig! Kolla på procenten bara!” han pekade på skärmen.
”Rätt coola odds det där!” sa Tamara plötsligt och bara dök upp ur ingenstans!
”Milda Matilda!” sa Kovo chockat och tog sig för bröstet ”gör aldrig sådär igen!”
”Hallå? Borde vi inte ge oss iväg mot Sankta Råttans slott?” sa Conrad sinnesrubbad av bekymmer.
Sankta Råttans slott var en borg svart som kol och förfallen, men otrolig uthållig! Det strömmade alltid ut böljande rök de gigantiska skorstenarna som satt på de fyra olika tornen i borgens vardera hörn.
”Det är minst 100 mil dit! Vi hinner inte ens halvvägs innan Louis upptäcker våran supersmarta hemlighetsexpedition! Och båten är ju alldeles fördärvad. Den har varit på lagning flera veckor hos Kovos farfar.. utan förändring.”
”Du din..! Han har faktiskt haft med en liten framgång med gamla Ursula.” sa Kovo trotsande och försvarade sin farfar. Conrad blängde spydigt.
”Det må vara så, Kovo.. Men vi är inte fördömda än!” sa Tamara och fick in i sin hemliga garderob. Hon skramlade omkring där inne och kom sedan tillbaka med en lila kista med skimrande guld-lås och glittrande tofsar i kanterna.
”Jag fick denna av min mormors mor..” sa Tamara stolt i sina fina minnen. ”Den har gått i flera generationer i familjen Tand, det vill säga ända sedan vår mormors mormor knyckte den av en rik fiskhandlare hon playade..”
Det där var väl inte särskilt snällt!” sade Kovo, chockad över ett sådant knyckeri Tamaras släkting begått.
”Äh, det var väl inget! Lyssna på vad jag har att säga då!” sa Tamara smått irriterad av att ha blivit avbruten på det där viset. ”Man måste lova att inte utnyttja denna prylen som kistan innehåller, det kan få fruktansvärda följder! Man får endast använda den på liv och död!” sa Tamara uppmanande och lyfte sedan på locket. De alla tre blev bländade av ett ljusgult ljus och miljontals små stjärnor! Synen blev klarare och på golvet låg en vit, rätt sliten och smutsig, IKEA-matta.
”Vilken ful matta. Vad är den till för?” sa Kovo och rynkade sin näsa.
”Den luktar rutten katt!” sa Conrad och fnittrade med sin basiga röst.
”Åh håll näbben Connie! Den är magisk och våran enda chans.. Hoppa på!” skrek Tamara och satte sig i fören och tog ett fast grepp om de fransiga kanterna. Conrad och Kovo tittade tveksamt på mattan och satte sig bakom.
Tamara började väsa en förtrollad ramsa till mattan.
”Tag dig fram i luften matta! Lyssna på din mästare-Tand! Flyg oss upp i atomsfären nu. Lyssna på Tanden!”
Och knappt innan hon sagt det sista ordet så ryckte mattan till och susade iväg så fort att Conrads kraftiga kinder tryckets bakåt av gravitationen.
”Wooow.. Detta är fantastiskt!” suckade Conrad och log. Hela landet var under dem och deras magiska matta, de var högt upp i luften.
”Makalöst” flämtade Kovo och höll hårt i den stora sportbagen med deras dräkter i. En flock måsar flög upp bredvid dem. Conrad fnissade och Kovo försökte fånga en, men Tamara höll som vanligt fokus.
”Vi ska ner!” skrek hon och tryckte i mattans kantar så att de dök ned mot marken med en läskig fart. Mattan tvärstannade och parkerade svävandes en halvmeter över marken.
Hjältarna skuttade av, framför dem reste sig Sankta Råttans lott som ett högt och skrämmande kolsvart berg.
En svärm med fladdermöss ven ut från södra tornet.
”Oh nej.. Vampyrer!” viskade Kovo skrämt.
”ÅÅÅÅÅÅÅH! Ta dig samman!!!” skrek Tamara så starkt att Kovo föll omkull.
”Vreden!” skrek Conrad och det såg ut som att han växte en smula. ”Prisa mina stålbiceps!” mumlade han kraftfullt ”Jag är Zlaktaren!”
”Tamara Tand här!” sa Tamara följande.
Kovo satt på marken och petade i gruset med en pinne.
”KOVO!” skrek Zlaktaren och Tamara i mun.
”Oh juste. Och jag, Eld-Kovo ska ge Lord Louis vad han förtjänar!”
”Och hans alien-team för den delen med!” sa Zlaktaren och spände sina muskler.
”Hur kommer vi in? Falluckan på borgen är alldeles för stark för Zlaktaren att bryta igenom!” sa Kovo.
”Äh, dummer, den har ju kod! Du kan ju bryta in i databasen.” förklarade Tamara och puttade Kovo i riktning mot kod-lådan.
Kovo tryckte på några knappar och ut for ett tangentbord och en liten, liten skärm. Kovo skrev så att fingrarna blev glödheta. En liten stund senare hade han knäckt koden, 15.1.96, något som stod på Lord Louis favorittavla. Ett högt ljud av trä och kedjor som ringlade hördes och porten föll ned med en fet smäll.
”In med er“ viskade Zlaktaren.
”På vår väg, Zlaktare!” sa Eld-Kovo viskande.
Det var bara två vakt-aliens innanför porten, Zlaktaren tassade fram och gjorde sömngreppet på dem, de föll ihop och kusten var klar för hjältarna.
”Nu överraskar vi Louis medans vi har chansen!” sa Tamara spänt och ledde dem mot västra trappan. Det låg stekta ägg slängda i trappan.
”Usch, varför ligger det ägg här?” frågade Eld-Kovo fjantigt.
”Det kan du berätta för mig” sa en alien slime-igt och kom ned i trappan med tre andra aliens. De var gröna och de hade hemska miner och påsydda armar. De kunde inte dö som vanligt folk, bara somna i koma tills Lord Louis sytt på deras kroppsdelar och återupplevat dem.
”Du kanske kommer ihåg mig ifrån april?” sade alien först i led hämndlystet till Tamara. ”Du bet av mitt ben din slemboll!”
”Och jag skulle göra om det på en sekund!” röt hon tillbaka.
”Till attack!” ropade Zlaktaren. Tamara satte tänderna hårt i alien, den samma som hon bitit utanför Tanjas fängelsecell. Alien skrek av smärtan och föll ihop i trappan och låg som en livlös slemmig tub medan det gröna blodet flöt ut till en äcklig pöl där armen vart några sekunder tidigare.
”Eld-Kovo, bränn de andra!” befallde Zlaktaren.
”Ska bli, Zlaktare! Förbered er på att bli grillade era smutsiga aliens!”
De föll som brända dominobrickor i stentrappan.
”Nu konfronterar vi Louis medan vi har chansen!” uppmanade Tamara. De sprang tillsammans hand i hand på ett led ända tills trappan tog slut och de var på tornets högsta punkt.
”Där nere är den smutsiga ödlemannen.” suckade Zlaktaren och tittade ett mindre torn i mitten av borgen, men utan trappa till sig (det fanns en, men den var i underjorden och det visste bara Lord Louis om!) ”Må han dö av ålder.” förbannade han och tog ett fast grepp om linbanan som gick i mellan tornen med sina feta nävar. ”Klamra er fast go’ vänner” log han emot Tamara och Eld-Kovo som hoppade på och höll sig fast i Zlaktarens kroppsfetter. ”Nu tar vi Louis en gång för alla!”
”För kärleken!” ropade Eld-Kovo.
”För vänskapen..” följde Tamara på.
”För muskler!” morrade Zlaktaren och tog ett slutgiltigt skutt utifrån tornet.
De tre hjältarna tjöt medan linbanan for genom luften med hisnande fart.
”Mamma” pep Eld-Kovo.
Zlaktaren släppte precis i tid för att landa på den håra stenytan på taket i mitten av borgen. En fallucka fanns i mitten av ’golvet’ som de öppnade och hoppade ned i. Det var längre till golvet än Tamara trott, som hoppat först. När hon landade var det kanske 3 meter upp till hålet där luckan fällts upp. Eld-Kovo och Zlaktaren anslöt sig till henne och de märkte att de hamnat mitt i rummet. Det var stekhett, ja som en dödlig ugn! Ett skrivbord var i den norra änden av rummet och en bakvänd stol. Helt plötsligt började stolen rotera, det var någon som satt i den!
”God afton” sa Lord Louis. Han såg gammal och sliten ut, hans ödleskinn var slitet. Zlaktaren hytte med näven. Louis drog fram en fjärrkontroll ur byxan och tryckte på den rosa knappen i mitten.
Ett skramlande ljud ifrån det högra taket hördes, något släpptes löst och pang! Pang! De var fångade i en bur.
”Är ni förstjusta i min specialdesignade bur?” Lord Louis hånlog. ”Nå, buss på! Försök förstöra gallren, min starka f.d vän!”
Kovo stod och mumlade eggat bakom Zlaktaren.
”Undan!!!” skrek Tamara och kastade sig över Zlaktaren. Kovo skrek i vrede och eld lika het som solen sprutade ut ur hans välformade näsborrar. När röken skingrat sig stod Louis kvar på samma ställe, men hans vita frack var sönderbränd. Han log elakt igen.
”Inte ens den hetaste eld kan förgöra detta unika material jag hittade i en grotta på Jupiter i somras. Ja, efter ni förstört mitt älskade rymdskepp flöt jag omkring i rymden en tid. Men nu är jag tillbaka för att beröva dig på alla dina krafter, Conrad Zlaktaren!”
”Det här kommer du att få ångra!” röt Zlaktaren ”Du kommer ångra att du mixtrade med en Zlaktares biceps!”
”Oh, nej. Där har du fel, Zlaktare. Det här kommer jag aldrig att ångra.” skrattade Lord Louis och drog fram en sorts griptång med gummihölje längst fram och två elektroner placerade. Han skickade den emot Zlaktarens arm där den placerade sig med ett litet ’ping’. Conrad tjöt i smärta och Tamara började till och med gråta i åsynen på Conrad och hans muskler som tynade bort. När Louis kraftknyckare släppte taget om Conrad var han bara som en liten pinne.
”Nu, Zlaktare har jag dina krafter på flaska!” sa Lord Louis och satte flaskan med blått och slemmigt innehåll på sitt skrivbord. ”Jag ska bara förstärka det en smula innan jag dricker det – och förintar er!”
”NEEEEJ!” pep Zlaktaren hjälplöst. Hans krafter var borta på alla sätt och vis.
”Kovo! Vad ska vi göra?” sa Tamara förtvivlat.
Louis tryckte å en knapp i sidan av hans skrivbord, och skivan ovanpå vände på sig och upp kom ett experimentbord med en massa puttrande flaskor, slangar och rykande drycker!
”Milda makter” flämtade Kovo ”Vi är dödsdömda.. Kanske vi borde tittat närmre på de där oddsen ändå” ångrade han sig.
”ÅÅÅH, snattran Kovo!” röt Tamara ”Vi kan inte ge upp än.. Det måste finnas en lösning, det vet jag!”
Louis satte Conrads krafter på en puttrande platta borta vid experimentbordet. Han hällde i en stark väldigt rinnig turkost lysande vätska. En liten knall hördes. Louis fick glädjetårar.
”Äntligen segrar jag.. Efter så många år! Lord Louis rockar fett!”
”Skulle inte tro det..!” sade en farlig röst. Ur skuggan kom ingen mindre än Tanja Tand fram! ”Ge mig elixiret, Louis!”
”Aldrig!” sade Louis upprört och snappade tag i flaskan från den heta plattan. Den var het som lava! ”Den bränns! Den bränner mig!” skrek han och tappade den med en rykande ödlehand.
”Fånga den, syster!” skrek Tamara från buren. Tanja kastade sig fram och fångade den med framtänderna. Hon lämnade över flaskan till Kovo, han kunde inte bränna sig. Han tålde den varmaste värme!
”Här har du, Zlaktare!” log Eld-Kovo och lämnade över flaskan til...