Maten är min fiende

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Maten är min fiende
--------------------------------------------------------------
Detta är en berättelse om en tjej, en rätt ung tjej som är som alla andra, eller ”nej” hon är inte som alla andra, hon är som några andra, hon har en sjukdom som hindrar henne från att vara som alla andra. Som hindrar henne från att tänka som alla andra och uppfatta samma saker som alla andra. Tjejen som heter Karolina ska nu berätta om då hon fick sin diagnos.
---------------------------------------------------------------------

Jag stod framför spegeln och drog borsten genom det långa svart håret. Jag var långt borta i mina egna tankar när det äntligen knakade till på dörren och mamma ropade:
- Jag går nu!
Jag andades ut och la ner borsten jämte spegeln. Äntligen tänkte jag. Jag tittade mej i spegeln en extra gång innan jag gick ut. Du och jag spegel bild ska snart vara kvitta varandra säger jag lite tyst och ler för mej själv medan jag går ut från badrummet och in i köket. Väll inne plockar jag fram en talrik och häller en skvätt fil där i och rör om. Sedan tar jag och sätter in talriken i diskmatskinen och tar filpaketet och håller ut en skvätt i diskhorn. Alltid lika skönt känns det när man matar diskhon i ställer för sej själv. Jag lämnar köket igen och går in på mitt rum. Med snabba steg går jag fram mot sängen och böjer mej ner och drar ut vågen som jag alltid har där under. Försiktigt ställer jag mej på den blundar jag hårt och efter ett tag vågar jag öppna ögonen igen.
Jippi! Äntligen! Nu har jag lyckats gå ner 1/5 kilo till, det är ju 2 och 1/5 kilo på en vecka. Inte tillräkligt så klart, jag är inte nere i min dröm vikt än. Men om jag fortsäter så här så kommer jag vara nere i den om hmmm… jag räknade snabbt ut i huvudet att det bara skulle vara 3 veckor kvar tills den dagen. Hur ska jag lyckas vänta tills den dagen?
Jag sköt under vågen under sängen igen. Den hade jag där bara för att min mamma inte skulle vet att jag vägde mej hela tiden. Hon har redan börjat klaga på att jag äter för lite, men detta är ju bara början. Om 2 år och 3 månader och 12 dagar fyller jag 18 och då har jag lovat mej själv att jag inte ska äta mer än att jag kan klara av att hålla vikten och se smal ut.

När jag stod på gatan och väntade på att min kompis Marita och hennes bror Dennis skulle komma kände jag att jag började bli väldigt yr, allt snurrade och jag kunde knappt stå på mina ben. Plötsligt blev allt svart. Jag hörde en röst som jag tror var Maritas, sedan kommer jag absolut inte ihåg mera.
När jag vaknade upp var det först jag såg en person som hängde över mej. Hon sa något jag inte kunde utskilja. Sedan fick jag syn på någon annan jag kände igen men som jag för tillfället inte kunde säga vet det var, hon såg ut som ett spöke i ansiktet. Tillslut förstod jag att personen som hängde över mej var en sjuksköterska och hon som stod och såg ut som ett spöke var ju min mamma. Jag hade alltså hamnat på ett sjukhus nu.

- hur känner du dej? Frågade nu sjuksköterskan.
- Jag vet inte. Bra tror jag. Viskar jag nästan fram.
- Du säger alltid att du mår bra Karolina! Nu säger du vad du känner. Utbrister min mamma plötsligt.
- Ja… nej men jag är jätte trött, får jag sova en stund då? Undrade jag hoppfullt.
- NEJ! Det får du inte göra, vi ska ha koll på dej och jag ska ringa till läkaren och se till att han kommer upp och kollar till dej. Du får inte heller dricka eller äta något nu för risken att du kanske mår illa då. Säger hon mycket bestäm till mej.
- Och ring bara på knappen om det är något, lägger hon till innan hon försvinner ut genom dörren.
Jag suckar tungt, båda av glädje över att jag inte FÅR äta och av sorg eller vad man säger för att jag inte fick sova. Mamma tittar allvarlig på mej, sedan säger hon:
- vad hände gumman? Varför svimmade du?
- Jag vet inte…. Svara jag hjälp lös. Efter den frågan säger min mamma inget mer, hon tittar bara på mej då och då, och efter 20 minuter går hon ut och frågar var läkaren är, då passar jag på att somna fast än att jag inte får det.

- Jaja! Du lyssnar visst inte på när du får order om att inte sova.
Jag ryker till och möter 2 stora ögon som tillhör en man i vit rock. Jag låter ögonen vandra nerifrån och upp på han, jag fastnar på hans namnskylt ”leg. Barnläkare Johan sten” står det på den.
- ja du nu ska jag undersöka dej lite, vill du att mamma är kvar här inne eller ska hon gå ut, eller nej föresten du kan följa med Rebecka ut. Han nickar menande åt mamma mot sjuksköterskan som står i ena hörnet av rummet. Mamma följer tvekande med henne ut och sköterskan som tydligen heter Rebecka stänger dörren efter dom.
- Jag har redan mina mistankar om varför det blev så här, men har du någon aning? Något som du vet kanske kan ha med det att göra?
- Ehh.. nej, det vet jag inte.
Johan tar fram sitt stetoskop och beordrar mej att sätt mej upp i sängen. Jag gör lydig som han säger och han lyssnar på ryggen och på hjärtat. Sedan tar han pulsen på mej. Han suckar rätt djupt och tittar sen på mej och säger:
- ja, som jag trodde var ditt blodtryck för lågt, 1 rätt till mej en så länge.
- Orkar du resa på dej? Frågar han sen mej.
- Ja, det gör jag.
- Bra! Vänta lite ska bara hämta en grej först. Han går ut från rummet för att hämta något men kommer ändå in igen tomhänt. Han hjälper mej att resa mej upp och när jag bevisar för han att jag klarar av att stå själv på marken går han ut genom dörren och kommer sedan in rullande med en våg.
- Jag tänkte att du kanske helt plötsligt inte kanske klarade av att resa dej om du såg vad det var jag hämtade. Jag drog ett djupt andetag och gick sedan fram till vågen och ställde mej. När siffrorna kom fram, suckar han bara och skakar på huvudet. Jag själv blir förvånad för vikten är nu inte samma som den var i morse, nu är den ett 1/5 kilo lägre till.

- Utan att jag vet hur lång du är, kan jag genast veta att din BMI är alldeles för låg, vi ska prata med din mamma, sedan ska jag ringa till Psyket och så får dom komma upp och prata med dej, för jag kan säga det rakt ut att jag kommer säga till dom att jag tycker att dom ska ta in dej. Din vikt är på tok för låg för att jag vill släppa hem dej. Du har inte ätit något på ett tag nu va?
- VA! Psyket! Du skojar? och jag äter väll när jag själv känner att jag behöver det och för den andra saken så är min vikt inte alls för låg.
- Jaha så du tycker det, det spelar ingen roll vad du säger. Nu går jag och ringer och du ska äta något här nu innan du får prata med personalen på psyket.
- Men sjuksköterskan sa ju att jag inte fick ät eller dricka något. Svarar jag uppkäftigt.
- Jasså! Men vet du det bryr jag mej inte om, det var innan jag hade undersökt dej och det är inga tvivel på att du svimmade för att du är undernärd.
Med dom orden vände han sej om och gick ut genom dörren.
Det kände som en hel evighet innan det hördes någon i dörren igen. Men denna gången var det sjuksköterska som kom in med ett talrik med fil på och ett äpple.
- Nu har jag faktiskt varit snäll mot dej. Läkaren tyckte du skulle ha yoghurt, men jag sa att tvinga i dej normal portioner och normal mat får dom göra på psyket i så fall. Du behöver bara äta halva äpplet och du blir inte av med mej fören jag har sett att du ätit upp.

Jag vet inte hur lång tid det tog för mej att äta upp allt, men just när sköterskan tog brickan och gick ut med den kom mamma in och 2 andra nya personer.
- Hej! Vi är från den psykiatriskamottagningen, och jag heter Irene och är över läkare där och detta är min kolega Iris som är psykolog, vi jobbar mycket med barn med ätstörningar och vad vi har fått uppfattning av läkaren här så vill han att vi gör en psykiatrisk bedömning på dej.
Jag fick följa med läkaren ut från mitt rum jag låg på och istället så gick vi ut från sjukhuset och in till en annan byggnad ca. 50 meter därifrån. hon öppnade dörren för mej till ett rum som var rätt litet, inte jätte litet men inte heller stort, väggarna var vita och gråa och det stod bokhyllor där inne med böcker i. Jag fick slå mej ner i en fåtölj och sedan började förhöret.
- ja, jag förstår om du tycker det här är obehaglig, men snälla försök svara på så många frågor du kan. Jag har fåt din vikt av läkaren som undersökte dej och din längd sa din mamma var 1,54 cm, så ditt BMI ligger på 16, alltså alldeles på tok för lågt. Anser du dej själv som underviktig?
- Ehh. Nej det är jag inte.
- Jo Karolina det är du. Vill du beskriva för mej hur du uppfattar dej? eller vill du börja med att svara på ett frågeformulär?
- Frågeformulär! Svara jag snabbt.

Men när jag får det i handen ångrar jag mej lite, dom här ville inte jag svara på. Det stod saker som ”brukar du att laga mat men inte ät den sen?” ”funderar du på att banta ibland?” ”tycker du om dej själv” ”använder du laxeringsmedel?” och många fler frågor och på alla frågor skulle man kryssa i en ruta om det var alltid, ofta, ibland, sällan, aldrig eller vet inte. När jag vet klar fick jag ett nytt papper. Det var bilder på gubbar som var numrerade från 1-10, 1:an föreställde en smal person och 2:an var lite större och så höll det på tills nummer 10. Jag skulle skriva vilken jag kände mej som och om det fanns fler som jag kände mej som och vilken jag skulle vilja vara. Jag skrev nummer 10 på hur man kände sej och så skrev jag inget på den andra, men på den som var så man ville se ut skrev jag en 4:a.
När jag hade svarat på alla formulär så gick hon över till att förhöra mej, efter en lång stund knackade det på dörren och den andra personen som mamma hade följt med som var psykolog tittade in.

- vi tänkte avrunda om ni är klara snart? sa hon.
- Ja jag tänkte just säga till Karolina att vi skulle runda av och att vi skulle hämta er så får vi se vad ni har kommit fram till och vad JAG har kommit fram till och lite vad Karolina säger. Svarade Irene. Jag slängde en blick mot Irene, vadå vad DU har kommit fram till! Det viktigaste är väll att jag mår bra nu, sedan skiter jag i allt vad du tycker. Efter en kort stund kom mamma och psykologen in till vårt rum. Mamma slog sej ner jämte mej i den andra fåtöljen medan psykologen tog en stol och satte sej vid bordet.
- Ja! Vi kan gå rakt på sak, att Olivia känner att hon klarar inte av att få Karolina att äta, dom gånger hon försökt har hon antagligen bara sagt nej och gått där ifrån och varit helt omöjlig att få tillbaka till köket, andra gånger han kört med att hon redan har ätit hos en kompis eller något sånt. säger hon och nickar menande från mamma till mej.
Jag ser hur mamma får tårar i ögonen och jag känner mej dålig och dum för att jag ljugit så många gånger för henne. Men jag måste ju. Rösten säger det till mej, jag är inte värd att äta när jag ska bli smal, då måste jag ju säga saker som inte är sant för att inte äta.
- Nej jag förstår att du inte har det så lätt när det gäller att få henne att äta efter vad att ha hört Karolina själv säga. Nickar Irene. Vadå svår tänkte jag? Jag är inte svår att få äta. Jag äter ju inte för att jag inte vill, den dagen jag vill äta lovar jag att det inte kommer vara svårt för henne. Men om det är svårt för henne att få mej att äta, hur svårt tror dom då inte det är för mej.

- Ja och nu väger hon ju så lite att hon faktiskt behöver akut hjälp att över vinna sjukdomen. Fyllde hon sedan i.
- SJUKDOM! Skrek jag nästan ut
- Ja Karolina, du har anorexi nervosa. Jag vet att du säkert inte tror på mej nu, och bara tycker jag är dum som säger något sånt, men den diagnosen kan jag lätt sätta på dej efter att ha pratat med dej och efter att ha läst igenom vad läkaren skrivit om undersökningen han gjorde. Jag skulle behöva prata lite själv med min kolega, skulle ni kunna sätta er i vänt rummet så länge? Undrade hon sedan.
- Ja! Det kan vi göra, svarade mamma då.
- Hittar ni ut själva? Undrade Iris som var psykologen.
- Ja det gör vi. mamma reste sej upp och jag följde efter henne när vi kom till dörren säger Iris till oss:
- Vi kommer och hämtar er sen.

När vi kommer ut i väntrummet vänder jag mej mot mamma, jag möter hennes ögon och sedan vänder jag mej om igen och går ut mot utgången med snabba kliv. Jag ser i ögonvrån hur mamma reser sej snabbt upp för att följe efter. Jag börjar springa när jag kommer ut genom dörren. Jag vänder mej om för att se om hon är efter mej, men jag slutar inte springa. När jag vänder huvudet framåt är det redan för sent. PANG! jag gnuggar mej i pannan och ser på kvinnan jag just sprungit ihop med.
- förlåt! stakar jag mej fram
- det gör inget, svarar kvinnan och tittar på mej, men varför så bråttom? Frågor hon sedan. Jag tittar mot dörren till psykavdelning och sedan vänder jag tillbaka blicken mot kvinnan, kvinnan har redan sett att jag tittat dit och nickar mot mej.
- Jasså, på det visset, jag tror jag vet. Men du ska veta, vi är inte så farliga som vi ser ut. följ med mej in om du vill?
- Ehh.. tack antar jag? Är jag inte till besvär då?
- Nej inte alls! Det är mitt jobb att ta hand om er barn. Hon drar ner dragkedjan till jackan och visar upp sin leg bricka som är fäst i hennes kläder. Jag nickar förstående åt henne efter att ha läst vad det står, kurator står det och så sitter det ett litet klistermärke där med en nyckelpigga, namnet är knappt jag ser, det ser ut som det står Viola tycker jag. Hon räcker fram sin hand mot mej och hjälper mej upp från marken. Jag går tätt bakom henne hela tiden tills vi kommer till dörren, då rycker jag till i hennes arm och säger till henne:
- Min mamma är här inne! Kan jag få vara med dej istället för henne just nu.
- Ja det går bra. Jag kan följa med dej till den du ska träffa så du hittar sen om du vill.
- Tack, det skulle vara jätte snällt. Hon ler mot mej när jag säger det och äntligen känner jag mej lugn sen först gången jag kom in hit.



När vi kommer in genom dörren och mamma får syn på oss reser hon sej upp för att gå fram mot mej men då tar kvinnan ett stort steg mot henne och säger till henne:
- Hej! Jag sprang på din dotter där ute, men jag tar hand om henne tills ni ska in, vem ska ni träffa? Mamma kommer sej först inte för att svara, hon stirrar förvånat på den självsäkra kvinnan. Kvinnan ger henne ett menande blick och mamma rycker till och rodnar lite och säger:
- Åh! Ursäkt. Vi är här för förstå gången vi träffar överläkaren Irene och psykologen Iris.
- Jasså, ja det vet jag vilka det är, dom kommer och hämtar dej här sen så följer jag med tjejen här sen till dom när det är dags.
- Karolina. Säger mamma menade mot henne att jag heter.
- Tack! Men jag kan prata själv, hör jag mej själv plötsligt säga. Kvinnan som följde med mej vänder sej mot mej och frågar:
- ska vi gå?
- Ja! svarar jag då. Kvinnan går före mej in genom några dörrar längre bort. Hon viker av vid fler korridorer innan hon kommer fram till en dörr som hon öppnar, vid sidan av dörren sitter det en skylt där det står kurator Viola. Där inne är det mycket finnare än i det andra rummet jag satt innan i, i detta är väggarna täckta av barnteckningar och det står blommor vid fönstrena och det ligger en duk på bordet det finns 2 fåtöljer och 1 soffa med gossedjur i.

- Så dej ner! Säger hon till mej och nickar mot fåtöljerna och soffan. Jag väljer att sätta mej i soffan jämte alla mjukisdjur.
- Jag har ju inte ens presenterat mej ju, jag heter Viola Karmamark, och du är då Karolina?
- Ja, svarade jag bara.
- Du ser så liten och hjälplös ut, din mamma sa att det var första gången ni var här, känns det jobbigt?
- Ja, jag svimmade och vaknade upp på sjukhuset och sedan hamnade jag här.
- Ja det kan jag förstå då att det känns tufft. Hon ler lite mot mej och jag besvarar leendet, allt känns tryggt och vi har en liten lugn pratstund tills dom ringer till henne och säger att jag skulle tillbaka. Viola följer med hele väggen tillbaka till rummet som hon lovat och lämnar mej inte fören jag sagt att det är okej, jag fick lust att ge henne en kram men vågade inte riktigt göra det. Jag känner mej genast ensam och övergiven när jag sätter mej i fåtöljen vid bordet och dörren stängs. Det känns som en oändlig tystnad tills dom äntligen säger något.

- Ja, nu har vi kommit överens så som att bara din mamma har en rätt att protestera mot vad vi tänker föreslå för dej. Vi tänkte så att antagligen får det bli dagvård för dej ,men helst ser vi att vi lägger in dej på den slutna vården.
- Och det inne bär? Undrar jag förskräckt.
- Om det blir dagvård får du åka fram och tillbaka till sjukhuset varje dag och äta alla mål här förutom middag som du äter hemma, du får åka taxi hit varje gång men du måste själv vara med på det och skriva under papper som inte går att bryta. Blir det där i mot den slutna vården får du bo på vårdavdelningen på psyket och inte komma hem fören du äter ordentligt och har gått upp tillräkligt i vikt. Säger hon då.
- Jag tänker inte gå med på något av dom! Svara jag tvärt
- Då blir det den slutna vården om din mamma gå med på det?
- Ja det gör jag. Bli inte arg på mej Karolina men jag vill bara ditt bästa.
- Så att låsa in mej på ett psyke är RÄTT? Skriker jag åt henne då.
- Lugna ner dej nu, du har ingen rätt att bestämma om en sådan här grej, om ett tag när du mår bättre kommer du att tacka oss. Säger psykologen.
- Jag kommer aldrig tacka er för att ni stänger in mej och tvingar mej att bli fett, jag hade kontrollen, jag kunde, men nu tänker ni hindra mej. Ni är idioter!

Alla mina protester hjälper inte, jag fortsatte att skrika och ha mej men dom lyssnade inte ett dugg på mej. Det var bara att vara så snäll att följa med dom till den slutna vården. Första intrycket jag fick när jag kom in dit var rädsla, jag såg två tjejer som satt i varsin soffa och var helt lik bleka, båda tittade lite nyfiket på mej. Läkaren lämnade mej till en av vårdarna som dom kallades för där, hon presenterade sej som Daniella och hon skulle tydligen ha hand om mej. Hon visade mej till ett litet rum som tydligen skulle vara mitt under tiden jag var här. Inne i rummet fanns inte mycket, en säng, en bokhylla, en anslagstavla, ett litet bord och om man öppnade en dörr som såg ut som en garderob var det ett litet handfat där inne. Vårdaren tittade på mej sen sa hon:
- ja här ska du bo tills du har blivit bättre.
- Jag är redan bra. Svarade jag och slängde en arg blick på henne. Hon låssades som om hon inte hade hört mej och sa istället,
- Du får gärna ha med dej egna saker och sätta upp här, men vi ska kolla igenom allt så att du inte får med dej något vasst som du kan skada dej med.
- Kan jag få vara själv nu?
- Ja, jag kommer snart in och hämtar dej för det är mat om ett stund och DU ska äta då med.

Har folk blivit dumma här eller? Varför stänger dom in mej på ett sånt här ställe? Jag satte mej på sängen och granskade allt i rummet, det liknade ett fängelse, inte ens fönstrena gick och öppna. Jag lutade mej tillbaka i sängen och försökte planera hur jag lättast kunde komma undan med att äta så lite som möjligt. Jag kunde redan gissa att det skulle vara nästan omöjligt eftersom Daniella hade förklarat att dom hade hård koll och man var tvungen att sitta i dagrummet i 45 minuter innan man fick gå i väg, detta bara föra att man inte skulle gå och kräkas eller träna. Jag hade bara varit här en kort stund och jag vantrivdes redan.

Jag satt hela tiden på mitt rum tills Daniella kom och hämtade mej, hon fick nästan dra mej ut när hon sa att det var DERAS normal portioner som räknades och inte hennes. Väl vid bordet där dom skulle äta satt redan 4 tjejer, jag satte mej vid en stol längst in i hörnet och försökte göra mej så osynligjag bara kunde. Jag tittade lite försiktigt på dom andra tjejerna, den enda hade svart hår och var jätte smal, även fast det är sjukt smalt så blev jag nästan avundsjuk, den andra tjejen var brunnet och hade jätte mycket smink på sej, även hon var väldigt smal men inte lika mycket som den första, den tredje var troligen normal viktig och var helt svartkläd med en tatuering på armen och den 4 såg ut att vara lika gammal som jag, hon var rätt söt men även hon rätt liten. Skulle jag behöva vara den som var tjockast här? Skulle jag vara den som alla skulle gå runt och kalla tjockis? Jag visste helt klart att detta skulle bli ett helvete. Sedan kände jag matoset med, det luktade onyttigt och äckligt, det lyktade som sån mat jag inte får äta. Vårdarna kom fram med varsin talrik till oss och ställde vid oss, men när jag såg var det var fick jag nästa panik, köttbullar och potatis med någon onyttig sås på.
- allt ska ätas upp! Säger Daniella till mej när hon ger mej min talrik. Jag bara stirrar på henne. Ska jag äta upp allt det där? Det är ingen normal portion, det är en portion för en jätte. Om jag vart tvungen att äta något av det skulle det som mest vara en av gurkbitarna, inte mer för då blir det för mycket.

Dom fick säga till mej många gånger innan jag ens började peta i maten och innan jag började äta den hade redan en av dom andra tjejerna redan ätit upp och lämnat bordet. Vårdarna skrev upp tiden det tog för en att äta och det hade visst tagit 2 timmar för mej.
Efter maten fick jag sitta i dagrummet med några av dom andra tjejerna. En av tjejerna vände sej mot mej och sa sen till mej:
- hej jag är Emilia, har du med anorexi eller?
- Jag heter Karolina, men jag har inte… eller jag vet inte.. läkaren idag påstog att jag hade det.
- Åh! Jasså du har nyss fåt diagnosen? Jag mins när dom sa till mej första gången att jag var sjuk, jag trodde inte på dom, men med tiden började jag förstå att jag var sjuk. Fast jag bryr mej inte om vad dom säger till mej att jag ska göra, alltså äta och sånt. Emilia log mot mej och vi satt och pratade nästan hela tiden med varandra tills vi fick lov att gå där ifrån, då böjde hon sej fram mot mitt öra och viskade:
- Nu ska jag gå och göra sitt upp, efter denna måltiden lär man behöva det, jag har räknat ut att den innehåller cirka 420 kcal dom portionerna som dom lägger upp, men det beror ju på vilken mat det är. Hon reste sej upp och gick iväg till sitt rum, jag följde henne hela tiden med blicken tills ja inte kunde se henne längre. Jag tittade mej runt i rummet, det var ingen annan där så jag vågade mej fram till den ena bokhyllan som stod där och titta igen om det fanns någon rolig eller intressant bok.

När jag stod där inne kom plötsligt en av vårdarna in:
- Du har telefon Karolina. Följe med mej. Jag följde lydigt efter henne in i ett rum där det fanns en telefon på ett bord och några stolar. Jag tog luren i handen tog ett djupt andetag innan jag sa:
- Hej det är Karolina!
- Åh.. Karolina.. fy… vad jag blev rädd.. men hur mår då.. varför hamnade du där.. din mamma ringde. Alla frågor svämmade över henne och det tog ett tag innan jag förstod att det var Marita.
- Ta det lugnt! jag hör ju knappt vad du säger. Jag fick berätta hela historien för henne och vi pratade ändå tills Daniella kom och sa till mej att det var kvällsmat, jag sa bara till henne att jag inte tänkte äta, men då sa Marita att det var bäst att vi la på och Daniella berättade att dom kunde avsluta samtalet från deras rum om det skulle vars så.

Som kvällsmat fick vi två smörgåsar att äta och 1 äpple, denna gången tog det inte lika lång tid för mej att äta det, men jag hade jätte mycket ångest efteråt och för först gången var jag glad över att jag faktiskt hade Daniella som min vårdare, för hon satt vid mej och pratade med mej och fick mej att hålla mej lugn trots att ångesten efter att ha ätit var hemsk. Det var jätte när att jag började gråta när vi satt där i min säng men jag lyckades hålla tillbacka mina tårar.

Men på natten var det nog ändå jobbigast, jag satt upp i sängen och bara stirrade ut i rummet när vårdaren kom in för att kolla till mej, fick en sömntablett och somnade efter en lång stund. Jag var jätte trött när dom väckte mej på morgonen, jag hade bara sovit i 1 och 1/5 timme då, så allt jag ville var att få sova en stund till, men det fick jag inte för att jag var tvungen att äta frukost.
Frukost som var så länge sedan jag åt. Det var svårt att få ner den. Den fastnade nästan i halsen och var svår att svälja ner, att veta att jag stoppar i mej fullt med kcal när jag tuggar på smörgåsen är hemskare än att äta upp en levande spindel. Efter 1 timme hade jag fått ner 2 smörgåsar och lite filmmjölk, hur mycket filmmjölk det var vet jag inte, men Emilia var noga med att berätta för mej efter frukosten att nu hade vi ätit runt 272 kcal.

Jag tröttnade snabbt på att höra hennes kommentarer hela tiden om hur mycket vi hade ätits efter som min ångest bara blev högre då, så jag sa till vårdarna och dom pratade med henne om det. Efter det sa hon inget till mej tills hon själv blev utskriven. Då kom hon fram till mej och sa:
- ja nu när dom äntligen släpper hem mej från detta sjuka stället ska jag sluta äta så fort jag kommer hem, nu ska jag gå ner i vikt igen. Du får ha det bra, hoppas att även du kommer från alla idioter här och kan bestämma över hur du ska äta.

Jag tittade bara efter henne när hon gick ut genom dörrarna på avdelningen. På denna tiden har jag i alla fall fått bättre tänkande sätt en hon. Hon hade tydligen varit här i 1/5 år, men det märktes ju inte. När jag kommer hem ska kämpa för att bli friskare och kunna äta som vanligt, ...