Spegelbilden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag satt naken på sängen. Mitt blöta hår kylde mitt huvud och dropparna på min kropp rann sakta ner mot det tjocka täcket. Den sköna tystnaden låg tung i lägenheten. Alla hade gått och lagt sig för länge sedan men jag var uppe som vanligt. Mina ögon vilade jag långt ut genom fönstret med de vita karmarna. Marsnatten var kolsvart men ändå gav den mig någon sorts lugn. Ett lugn som inte funnits i mig själv på väldigt länge…
Staffliet stod lutad mot den blekgröna väggen. På pallen låg den slitna pelleten med oljefärgerna nerkladdade i klumpar, och bredvid de tjocka penslarna. Jag har bestämt mig, det ska vara vekligt. Jag ska vara verklig. Ingen censur, inte som jag vill att det ska vara utan som det är. Jag tvingade mig själv att titta i helkroppsspegeln med den guldkantade ramen. Vad har jag gjort?


Allt startade med att jag i början av gymnasiet hamnade i en dålig klass. Alla kände redan varandra och hade tydligen bestämt sig för att jag inte skulle bli en del av deras grupp. Jag har aldrig varit personen som haft svårt med kompisar men det här slog mig hårt. Även om jag hade kvar mina gamla kompisar så kände jag mig ensam. Jag försökte mitt bästa för att de inte skulle få påverka mig. Men att ha det här samtidigt som jag skulle förstå vem jag verkligen var gjorde att jag istället tappade bort mig själv på vägen.
Matsalar har alltid gett mig kalla kårar. Det har känts som om alla suttit och stirrat på mig. Som om de granskat hur mycket jag ätit och äcklats av mig om jag ätit mer än någon annan. Jag jämförde mig med allt och alla. Omklädningsrummet i skolan var ett ställe som jag hatade. Det gav ett tillfälle för alla andra att analysera mig. Att låta dem bestämma vad de skulle tycka var skrämmande. Jag hade ingen som helst inflytande över dem, deras åsikter gick för mig inte att kontrollera. Därför i min värld, där allt var uttänkt och planerat, att någon annan hade makten gav mig ångest. Om jag ens var på idrottslektionerna så blev det oftast att jag gick efteråt. Det blev för jobbigt. För att kunna släppa min oro slutade det oftast med att jag tryckte fingrarna i halsen och spydde upp det jag ätit. Det var som om en lättnad kom över mig, som att jag åter fick kontrollen.
Hungersmärtor plågade mig varje dag, varje minut som gick. För att kunna somna låg jag i fosterställning för att försöka dämpa dem. Skolan blev svårare att sköta, smärtorna hindrade mig för att kunna sova ordentligt och bristen på energin gjorde att jag inte orkade allt. Samtidigt som jag gjorde allt för att verka perfekt, så perfekt att ingen skulle förstå, så var det det enda jag ville skulle hända.
Lögner var min vardag och jag blev ett proffs på det. Egentligen tyckte jag aldrig om det. Jag har alltid varit den ärliga personen, den pålitliga. Mina föräldrar litade på mig och jag älskade det. Ansvaret fick mig att känna mig viktig. Men en dag försvann det. Äntligen hade jag träffat en ny kompis, en som jag också visste var i min situation. Hon hade hållit på längre än jag själv och på ett sätt såg jag upp till henne. Hennes kropp var perfekt, smal, som jag ville att min skulle vara. Mina gamla kompisar tappade plötsligt betydelse för mig och vi umgicks aldrig mera. Isabelle var den enda kompisen jag behövde. Vi pratade bara om hur vi skulle undvika att dras till mat och delade med oss av tips och olika knep. Ett exempel på vad hon tipsade mig om var att dricka mycket vatten, kallt för att kroppen skulle tvingas värma upp det eller ljummet för att magen inte skulle kännas så tom.
Innan jag träffade henne hade jag inte några tankar alls på att använda bantningspiller. Men när hon tog upp ämnet kändes det som om det var det självklara valet. För att få den kroppen jag ville så skulle det ta evigheter att bara träna och inte äta något, jag ville se resultat fortare. Vi började kolla runt i hälsokostaffärer och hittade först äppelcidervinäger i tablettform. Det var det hon hade börjat med så jag testade det också. Jag gjorde som det stod på förpackningen och tog en innan varje måltid. De skulle skynda på min förbränning. Men det gick inte alls lika fort som jag ville så jag bestämde att prova det Isabelle använde, Zotrim, som hon visste funkade. Men den månaden hade jag inte kvar de pengar som det behövdes och det fanns ingen tanke på att vänta tills nästa. Jag ville ha dem på direkten! Det enda alternativet var att snatta dem. Förut hade det funnit tvivel men inte nu, ångesten för min kropp gick inte att stilla. Vi gick in i den lilla affären på hörnet där vi köpte de andra tabletterna ifrån. Vi kollade oss omkring och utan att jag hann med så låg den lilla plastburken i min ficka. Jag gav Isabelle signalblicken som vi hade kommit överens om och vi gick båda mot utgången. Innan vi passerat den började det tjuta och alla blickar i affären vändes mot oss. Innan någon av oss visste ordet så kände jag en stark hand på min axel. Isabelle tittade just då bakåt och mötte min skräckslagna blick. Men hon gjorde ingenting, bara vände sig om och började springa. Jag förstod att det var kört, jag hade åkt fast. Ensam.
När butikschefen ringde till mina föräldrar begrep jag vilket liv det skulle bli hemma. För dem skulle det komma som en total chock, de visste ju inget om vad som föregick med mig. Som jag förutspådde fick jag en stor utskällning om hur jag skämt ut mig själv inför butiken. Men det var som om att det ef...