Massajerna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Jag har valt att göra ett fördjupningsarbete om massajerna. Mitt mål i livet är att göra en resa till Afrika och leva tätt inpå det folk som har vilddjuren som grannar. Jag är intresserad av hur andra som är människor precis som vi kan leva så otroligt olikt det sättet vi lever på. Därför valde jag att arbeta om massajerna.
Jag vet i stortsätt ingenting om detta afrikanska folkslag. Därför tycker jag att detta ska bli väldigt intressant. Jag har aldrig tidigare gjort ett arbete om något folkslag, så detta kommer att bli annorlunda. Jag ser framemot att få lära mig mycket om dem.
Jag vill ta reda på under vilka förhållande de lever. Jag vill veta vad de lever på, vad man äter och dricker. Det vore roligt att få lära sig om deras olika ceremonier. Jag vet att massajerna ofta klär sig i rött och har en massa smycken på sig. Jag undrar vad alla dessa utsmyckningar symboliserar. Jag ska ta reda på hur kvinnan har det ställt och vilken roll hon har i familjen. Jag vill veta hur barnen lever och om de går i skolan. Om de gör det så vill jag veta hur skolorna fungerar.
Förhoppningsvis får jag lära mig mycket, mycket mer.




Massajfolket
En av de mest kända folkgrupperna i Afrika är massajerna. De är kända som herdar och krigare. Massajerna är en grupp människor som inte kan se några fördelar eller intresse i de senaste 100 åren; fred i stället för krig och pengar i stället för boskap. Men det går åt rätt håll, eller beroende på hur man nu vill se det. Nuförtiden lever de fredligt men självklart alltid med sin stav, och även ibland ett spjut i beredskap för att kunna försvara sig. Man ser aldrig en massajkrigare utan sin stav.
De lever i ett område som kallas Massajland. Området sträcker sig från södra Kenya till norra Tanzania, de lever på en area på ungefär 160 000 km². Naturen är varierande från år till år. Vissa år kan det vara torrt som öken medan det andra år är nästan vattendräkt och då kan man skryta med en fantastiskt blomstrande natur. Området är väldigt flackt.
Det finns en del massajer som absolut inte låter sig räknas, därför är det svårt att få fram någon exakt siffra på folkmängden. Men en ungefärlig siffra är mellan 250 000 och 300 000.
Massajerna lever i ett väldigt märkbart klassamhälle. De äldstes råd som fattar alla viktiga beslut sitter högst. Här är den äldste ”ordförande”, han är hövding i byn. Under de äldste i rangskalan kommer massajkrigarna. I det slutna massajska samhället räknas förmögenhet fortfarande i antal kreatur, sedan i antal hustrur och barn och därefter i andra husdjur. Pengar betyder inte mycket, liksom kvinnan. Det är männen som tar alla viktiga beslut och som styr. Kvinnan fungerar som en barnafödande och hårt arbetande serviceenhet. De är först upp på morgonen. Sedan har de en lång dag fylld av arbete framför sig. De flesta massajer går i säng tidigt, redan vid åttatiden.
Massajerna pratar maa som är deras eget språk.


Historia
Massajernas historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det är svårt att fastställa exakt men forskare pratar om allt mellan 2000 till 4000 år.
Förr levde massajfolket som nomader men idag är de allra flesta helt bofasta. Forskarna är inte helt överens om var massajerna kommer ifrån från början. Själva hävdar de att de kommer ifrån Kairo i Egypten. Enligt legenden så drabbades massajerna av en fruktansvärd torka för omkring 400 år sedan och blev tvungna att söka sig uppåt bergen för att överleva. Det sägs att man byggde en stor stege och när halva befolkningen och boskapen tagit sig upp så brast stegen. De som kom upp bildade dagens massajer. De som överlevde fallet bildade andra små folkgrupper. Efter detta gjorde massajerna en snabb utbredning. De fanns i nästan hela Tanzania och Kenya för ca 200 år sedan. Starka krigare och förmåga att klara av mycket stränga förhållande var goda egenskaper som var nyckeln till den snabba utbredningen.
Från början var dock inte massajerna ett enat folk utan levde i små grupper som krigade mot varandra vilket ledde till utrotning. Det enda grupperna hade gemensamt var språket, maa. Inte förrän på mitten av 1800-talet kunde massajerna enas till ett folk.

Boende
Massajerna lever i små byar. Byn är omgiven av breda, taggiga buskar. De fungerar som ett staket för att hålla lejon och hyenor borta. Innanför dem ligger hyddorna i en stor cirkel. På den öppna platsen i mitten av byn sover boskapen på natten för att skyddas från vilddjuren.
Husen kan vara både runda och fyrkantiga, det är olika från by till by. De har en eldstad i mitten. Några fönster finns det inte och alla har inte heller ens något hål i taket för röken. Då ligger den som en tjock dimma i huset. Husen som kallas manyattas har ett större rum som i regel rymmer cirka sex personer, moderns bädd är avskärmad. Sovplatserna är gjorda av en ram av grenar fyllda med väldoftande löv. Man ligger på mjuka djurskinn och tygstycken. Det finns även ett litet rum för de nyfödda djuren, småkalvarna och killingarna.
Husen är alla byggda av grenar, gräs, löv och kodynga. Eftersom det inte finns några fönster i husen så använder man sig ofta av fotogenlampor.


Boskapen
Massajerna lever inte längre som nomader men däremot när det är rejäl torka kan det vara svårare att hitta bete till boskapen. Då tvingas man till att flytta på sig för att djuren ska överleva. Massajernas boskap är något av det viktigaste de har, kor, får, getter, höns och åsnor. Allra mest betydelse har korna. De känner varenda ko och de namnger varenda en, de älskar dem som sina egna barn. Redan som små lär sig massajerna att sjunga för korna.
Det är männen som vallar boskapen på bete, detta lär sig pojkarna i väldigt ung ålder. För att skrämma bort vilddjuren så har både deras kor och får bjällror kring halsen. Massajerna försöker alltid prata högt, sjunga, vissla eller skrika när de kommer nära område där de vet att de vilda djuren håller till. De har dessutom alltid med sig sina spjut om det skulle hända något. Mest utsatta är djuren när de ska gå till vattnet för att dricka. Där finns det både krokodiler och flodhästar som kan ligga och lura.
Byns alla kor och får är märkta. I skinnet har de ett inbränt mönster som berättar att de tillhör just den byn. I öronen har de utskurna hack som talar om vem i byn som äger djuren.
Ibland kommer det köpmän till byn som säljer pärlor, majsmjöl, tyger och annat. För att kunna handla måste massajerna ha pengar. Därför säljer de ibland en ko eller några får. Oftast måste man då ta sig till en marknad i en stor by, det kan ta flera dagar eftersom det enda alternativet är vandring.


Mat
Utan sina djur skulle inte massajerna klara sig. Deras viktigaste föda är mjölk, kött och blod som de får av just djuren.
Till vardags äter man majsgröt och dricker te och mjölk. Man brukar säga att mjölken är massajernas basföda. Man dricker den antingen färsk eller i sur yoghurtform. Till fest eller andra större tillställningar så äter man kött. Men de äter aldrig kött från ett vilt djur.
Te eller chai som det heter på maa dricker man väldigt ofta, flera gånger om dagen. Om man kommer på besök till en massaj så bjuds man alltid på te.
De som behöver extra krafter brukar man ge blod att dricka. Det kan vara en kvinna som är gravid, en flicka som blivit omskuren eller någon som är sjuk. Man ger dem blod blandat med mjölk som man sedan värmer ordentligt. Detta blir en mycket näringsrik dryck. Blod innehåller mycket protein och är bra för immunförsvaret. Man tappar blodet ur en stark och frisk ko. Även krigarna dricker ibland blod. De tappar då blodet från en riktigt stark och stridslysten tjur, de tro sig få styrka av djuret.
Ingen massajkrigare äter någonsin något som en kvinna har tagit i eller sett på. Inga massajkvinnor får vara med när de äter, bara när de dricker te. Däremot kan de äta tillsammans med vita kvinnor. Först äter männen, sen kvinnorna och sist barnen. Kvinnor och barn får äta utomhus så att männen ostört kan äta i hyddan. Man får inte äta med sin vänstra hand.
Man har inga spisar som kräver ström utan allt lagas över öppen eld.


Barnen
Barnen betyder allra mest för massajerna. Utan barn räknas man som fattig, hur många kor man än har. Och barn finns det gott om i de flesta byar. Detta beror till mesta del på den annorlunda syn man har på äktenskap. Det är vanligt att männen har flera fruar, och varje fru har flera barn.
Väldigt tidigt används barnen i hemmet. De får hjälpa till mycket. Flickorna har i uppgift att mjölka och laga mat, pojkarna följer med sina pappor ut på savannen för att vakta boskapen.
Barnen är duktiga på att klara sig själva väldigt tidigt. De hjälps åt att hålla reda på varandra, framförallt flickorna bär gärna runt på sina småsyskon.
När de är små så bär de ofta västerländska kläder eftersom det är svårt att få skynkena att sitta på plats när man rör sig och leker så mycket som de minsta barnen gör. Men så fort barnen blir lite äldre så klär de sig i massajskynken precis som alla andra.
I skolan däremot har barnen skoluniformer. De påminner inte alls om massajernas skynken utan är västerländska. Flickorna klär sig i skjortklänningar och pojkarna i skjorta och shorts. Alla barn går inte i skolan, endast de vars föräldrar har råd. Det är dock inte alla som vill att barnen ska gå i skolan, trots att de har råd. Det är de äldste i byn som bestämmer detta. Oftast är det de barn som har ett litet handikapp eller som helt enkelt inte är så praktiskt duktiga som man låter gå i skolan. Det är ytterst få flickor som får chansen.
I skolan läser man matematik, engelska, historia, geografi, biologi och swahili. Swahili är det språk som talas i nästan hela Östafrika. Det man kan jämföra med vår grundskola består här av 8 års studerande. Man kan sedan läsa vidare i någon av de större städerna.
Barnen får läxor precis som vi, men det är många som väljer att stanna kvar i skolan och läsa dem. Hemma kan det bli svårt att se något när mörkret faller på.


Kvinnorna
När flickorna får sin första menstruation blir de genast omskurna. Inte långt därefter blir de sedan bortgifta. Det innebär att hon får flytta till en annan by där hon ska leva med en man i 30-årsåldern, lyda honom och föda hans barn.
Kvinnorna i massajbyn har ett tungt arbete. Tillskillnad från i många andra kulturer så står kvinnorna här för det fysiska arbetet. De hämtar ved, vatten och material till att bygga hus. De har även i uppgift att mjölka och sköta om djuren och barnen och att tillverka öl och snus.
När de ska hämta ved och material till att bygga hus tar de sig ut i buskagen för att hitta de bästa grenarna. De använder yxa och kniv för att hugga av dem. När de fått tillräckligt många så binder de ihop dem med remmar och bär det sedan på ryggen på vägen hem. Det är väldigt slitsamt och farligt. I buskagen kan både bufflar, elefanter och leoparder lura. Kvinnorna har dessutom inga vapen att försvara sig med, därför går de alltid många tillsammans och är högljudda för att skrämma iväg djuren.
Massajernas hus byggs av kvinnorna. Man börjar med att rita upp konturerna av det tilltänkta huset på marken. Det grävs sedan hål där störarna som håller uppe väggarna ska sitta. De flätar sedan grenar till väggar, hålen tätas med löv och torrt gräs. För att stärka huset ordentligt så täcks det till sist med kodynga både på in- och utsidan. Den torkar sen och blir hård och tät. Innan regnperioden får kvinnorna i regel alltid täta en massa hål och sprickor som bildas.
När kvinnorna har lite tid över så sitter de gärna tillsammans och gör vackra smycken. Massajerna är kända för deras olika kroppsutsmyckningar. De bär ofta halsband, armband, benband och örhängen gjorda av sega trådar och pärlor. Alla använder dessa smycken, oavsett kön och ålder. Massajkrigarna lägger även ner mycket tid på dess hår som flätas på ett speciellt sätt. Nästan alla massajer har hål i öronen, de har ett litet hål upptill och ett större hål i öronsnibben. Man tar hålen redan när barnen är små. Hålet i öronsnibben tänjs ut med träpluggar. Ju större hålen är, desto vackrare tycker massajerna.
Smycken kan symbolisera det allra mesta. Man bär olika smycke beroende på om man är gift eller ej och hur gammal man är. När kvinnan ska mjölka använder hon vissa smycken. De ogifta männen har samma antal armband som antalet fästmör.
Massajkrigarna
Förr räknades det som livsfarligt att ta sig till massajernas land. Det var bara de orädda äventyrarna som vågade sig dit. Man riskerade nämligen att möta de fruktade massajkrigarna, eller moraner som de också heter. De rövade boskap från andra folk eftersom de trodde att deras gud, Enkai, gav dem rätt till all boskap.
Men idag är massajerna ett helt fredligt folk och definitivt inget att vara rädd för.
Det är i samband med omskärelsen som massajmännens krigarliv inleds, därför är omskärelsedagen en stor festlighet. Folk kommer uppklädda i sina helt fantastiskt vackra traditionella kläder, kroppsmålningar och smycken, överallt dansas det och sjungs. Efter den blodiga processen flyttar alla krigare tillsammans till en egen by där de dansar och tänker ut hur de skall bevisa sitt mod för omgivningen. Tillskillnad från flickorna som omskärs så börjar nu en tid av frihet för massajkrigarna. En tid som är fylld av spänning, äventyr, romantik, manlighet och ära.
Alla massajpojkar som ska omskäras samma år gör det samtidigt. Det blir en årskull där gemenskapen är oerhört stark. Krigarna som är i samma årskull är som bröder, de kallar varandras mödrar för mamma. En krigare kan ha sexuellt umgänge med vem som helst av årskullsbrödernas hustrur, hon gifter sig med en hel årskull.
Liksom resten av massajmännen så gör krigarna inte så mycket. De har för det mesta ett enkelt liv sittande under ett träds skugga diskuterandes sin boskap, torkan, hotet från vilda djur och myndigheter. Krigare är de i åtta år tills de blir invalda i de äldstas råd. Då upphör deras krigarliv och de kan gifta sig och påbörja familj.
Massajkrigarna är vackert utsmyckade och har rödfärgade, vältränade och slanka kroppar. Även deras krigarfrisyrer är färgade röda, med hjälp av djurfett och ockra är de vackert ihopsatta med tusentals småflätor. Håret betyder mycket för krigarna. Ingen kvinna får ta i deras hår. För att inte håret ska bli oredigt eller färga av sig när de ska sova så pallar krigarna upp huvudet på en liten trebent ställning som är omkring tio centimeter hög.
När deras åtta år som krigare har gått så väntar ett liv med ansvar och familjeplikter. Under en fyra dagars lång ceremoni, som kallas eunoto, så förvandlas de fria krigarna till stammens äldre. Detta sker med tunga hjärtan och på största allvar.
Den heliga platsen där ceremonin äger rum ligger på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Enligt traditionen så bygger mammorna till de 49 mest uppskattade krigarna i årskullen 49 hyddor i en cirkel på platsen. 49 är ett heligt tal för massajerna. Sedan byggs den heliga hyddan, osingira, mitt på platsen. Här inne sker de avgörande handlingarna som för alltid avslutar mannens krigarliv. Blandat annat så välsignas krigarna av de äldre männen i guden Enkais namn.
Men det är inte alla som får komma in i den heliga hyddan. Om man har legat med kvinnor som är omskurna så anses man vara oren, detta är bara tillåtet för de äldre. Men däremot är det tillåtet att ha sex med icke omskurna flickor ända ner i nioårsåldern. Flickorna väljer själv en fast älskare. De har även vardera två avlösare som finns till hands om den ordinarie älskaren är bortrest eller liknande.
När de tagits emot i den heliga hyddan så ska dansen snart börja. Men först så målar de kroppen med en vit kalkblandning i symboliska mönster som berättar vad de utfört som krigare. De är klädda i deras vackraste mundering, med huvudbonader och sköldar av oxhud. Deras spjut har de fått byta ut mot stavar. Krigarna är pryda med fantastiska pärlsmycken.
Till ljudet av horn, flöjter och klockor dansar krigarna runt, runt. De springer allt fortare kring osingirahyddan följda av sina mammor och flickvänner.
När dansen är över kommer det för många värsta ögonblicket. Deras praktfyllda vackert flätade hår ska falla till marken. Det är krigarens mamma som rakar sin son och därmed gör honom redo för vuxenlivet. Efteråt gnids mannens hjässa in med en röd blandning av fett och ockra.
De före detta krigarna samlas sedan igen för en sista dansuppvisning. Med höga hopp visar de att deras styrka inte satt i håret. De dansar till åskådarnas sång som handlar om deras liv som krigare som nu är förbi.
Än en gång samlas de sedan i den heliga hyddan och får ta emot ännu en välsignelse. De går sedan ut igen där de blir serverade mjölk. Till sist sprutar de äldre, som välsignat dem, ut en honungsöl med munnen över hela församlingen. Från och med det så får de dricka mjölk tillsammans med vem som helst och de får äta kött tillsammans med gifta, omskurna kvinnor.
Nu är männen redo att gifta sig och förväntas kunna hantera boskap och få de att föröka sig så att de kan försörja en familj.



Analys
Det är verkligen fascinerande att lära sig om ett folk som lever så otroligt annorlunda det sätt vi lever på i västvärlden. Jag upplever massajerna som ett lugnt och harmoniskt folk som lever i nuet och tar en dag i taget. De ser inga problem med att inte veta vad klockan är eller vad som kommer hända inom den närmsta framtiden. De tar dagen som den kommer och svarar de flesta problem med: ”Hakuna Matata”. Jag är verkligen imponerad över deras lugna humör.
Vi västerlänningar är precis tvärtom. Vi har alltid tankarna på morgondagen och planerar ständigt in i minsta detalj flera dagar, veckor och ibland till och med månader fram. Vi glömmer ofta nuet. Det är viktigt att vi tänker efter ibland. Kanske är det inte det viktigaste att vi klarar av det där som händer nästa vecka. Jag anser att det är betydligt viktigare att vi klarar oss igenom dagen och mår bra. Det känns som att vi ofta gör saker och ting som är helt onödiga. Istället borde vi lägga ner mer tid på familj, vänner och oss själva.
Den stora frågan är då vad detta beror på. Egentligen är den inte så svår att svara på. Det är bara att räkna upp alla ting som vi i västvärlden påstår att de behöver där nere. Den största delen är förstås alla tekniska prylar. Ibland tvivlar jag på att vi mår så mycket bättre av att ha tillgång till allt det här. Det känns som att det stressar oss mer än vad det gynnar oss.

Ett problem i massajsamhället är kvinnosynen. Kvinnorna har i stort sätt ingen talan överhuvudtaget. De arbetar dagar i ända. Det är bara de äldre männen som sitter på de högre posterna, dvs. i de äldstes råd. Detta är inte bara ett problem som vi utifrån har uppmärksammat. Kvinnorna i Massajland anser själva att de har för lite att säga till om.
För att kvinnorna ska få det bättre gäller det att de vågar visa sig. Jag ska inte säga att jag vet, men av de intryck jag fått så blir kvinnorna aldrig illa behandlade. Problemet är att kvinnorna aldrig vågar yttra sig på något sätt. Så är det överallt i det massajska samhället, det ligger i deras kultur. Man ger aldrig någon kritik eller kommer med förslag till någon som ”sitter över” en. Man kan jämföra det med hur vi hade det här i Sverige förr i tiden.
En god idé vore att låta massajflickorna gå i skolan och ge dem chans att lära sig skriva, räkna och läsa. Kanske genom att de tillsammans börjar tillverka och sälja smycken, mjölk, grönsaker eller liknande för att få in pengar att betala skolavgiften till någon flicka i byn. Kvinnorna måste våga gå ihop, tillsammans är de starka.
Det är helt enkelt jämlikhet och demokrati som fattas. Inte bara i Massajland förstås utan även i andra delar av världen. Jag tycker att det är otroligt mycket viktigare att vi i västvärlden tar tag i att försöka förändra just det än att försöka få dem att förstå sig på det tekniska. De behöver en demokrati i länderna där alla får bestämma eller i alla fall tycka vad de vill och en jämlikhet där män och kvinnor, unga som gamla, är precis lika mycket värda. Om vi utifrån kan hjälpa till att införa både demokrati och jämlikhet så tror jag att de sedan själva i sin egen takt kan utveckla samhället.

Det är förstås inte bara fler flickor som skulle behöva gå i skolan. Det är överhuvudtaget alldeles för få som får chansen. Skolan är väldigt låg prioriterad. Det har alltid varit de som inte duger till något praktiskt arbete som man låter gå i skolan. Ett stort problem är den syn man har på levnadssättet. Vem ska ta hand om boskapen om inte barnen är hemma? Det är inte ett enkelt dilemma de hamnar i. Men utvecklingen går framåt. Allt fler offrar några av familjens kor och låter i stället sin son eller dotter gå i skolan. Men det är trots allt alldeles för få som tar sitt förnuft till fånga och gör på det sättet. 2003 infördes det gratis grundskoleutbildning i Kenya. Detta har fått en väldigt positiv inverkan. Sedan dess har 1,5 miljoner barn fått chansen att börja skolan. Jag vet dock inte hur många av dessa som är massajbarn.
Ett annat problem är att många hoppar av skolan. Pojkarnas anledning är ofta att de, enligt traditionen, väljer att bli krigare kring 13-årsåldern och tvingas då hoppa av skolan. Flickorna kan drabbas av tidig graviditet men framförallt blir de bortgifta i väldigt tidig ålder. Detta är saker som är väldigt svåra för oss utifrån att ändra på eftersom det handlar om traditioner. Trots att det enigt kenyansk lag är förbjudet att gifta sig innan man är 18 år så sker detta fortfarande bland massajerna. Men att förbjuda det är verkligen en bra början. Jag vet inte om man har samma lag i Tanzania, har man inte det så tycker jag att det ska införas även där. Det gäller sedan att förespråka lagen på ett bra sätt. För att förhindra oönskad graviditet kan man börja informera om preventivmedel. Ett bra sätt att nå ut till ungdomarna är genom skolan. Man kan lägga in ett nytt ämne, sexualkunskap.
Ett tredje problem inom skolan som jag tror kan leda till ännu fler avhopp är hur massajerna behandlas. För att de inte ska känna sig kränkta på något sätt så borde de lära sig om sin egen historia, religion osv. Inte bara det som gäller i hela Kenya eller Tanzania. På vissa internatskolor är det förbjudet att prata maa, vilket innebär att de inte får tala sitt eget språk på fler år. Det ger helt fel signaler och är verkligen kränkande. Dessutom får inte eleverna ha sina egna kläder på sig. Eleverna bär skoluniformer som ser ut som helt vanliga västerländska kläder. Om de får lära sig om omvärlden samtidigt som de har undervisning om ”sitt eget” så tror jag att intresset för skolan blir annorlunda.

Arbetslösheten är hög i hela Kenya och Tanzania. Det blir allt svårare att leva traditionsenligt som herdar. Massajerna har levt kvar väldigt länge i detta, men snart måste även de tänka i andra banor. Har man då ingen utbildning så kan detta bli ett väldigt stort problem. Det är därför viktigt att man uppmuntrar massajerna att låta sina barn gå i skolan. Att vara så beroende av boskapen är inte enkelt. Man är väldigt beroende av klimatet, de kan nästan tappa hela deras förmögenhet om landet drabbas av en rejäl torka.
Allt fler massajer har börjat arbeta med turism. En del är vakter på tältcampningar. Andra använder sin kunskap om naturen och arbetar som chaufförer och spårare åt turister. Detta har utvecklats på senare år och är en väldigt positiv förändring. Det finns ingen annan som känner till naturen så bra i det här området som massajerna.
De flesta massajer är väldigt praktiskt duktiga, de är lärda att arbeta praktiskt sedan barnsben. De skulle kunna använda sin styrka och talang till att bygga hus i de större städerna. Kvinnorna som är så duktiga på att göra smycken skulle kunna starta små affärer där de säljer sina smycken.

Men massajerna blir allt färre. Det är i alla fall långt ifrån alla som fortfarande bor i hyddor och pratar maa till vardags. De senaste 10 åren så har antalet massajer halverats. Personligen så tror jag inte att deras kultur kommer att finnas kvar länge till. När utbildningen blir allt vanligare så kommer levnadssättet förändras radikalt. Det är svårt att behålla en kultur som talar så emot allt som har med utbildning att göra. Dessutom blir ytorna mindre. Stora delar av marken där de levde tidigare har nu blivit naturreservat och stora fält av majs och vete tar upp stora delar av ytorna.


Avslutning
Nu har jag under några veckor gjort ett arbete om massajerna. Jag har verkligen lärt mig mycket om detta afrikanska folkslag. Jag visste i stort sätt ingenting när jag började, nu vet jag massor.
Massajerna är ett folk som lever i norra Tanzania och södra Kenya. Förut levde de som nomader men idag är de allra flesta helt bofasta. De bor i byar med ca 50-60 personer. Massajerna lever fami...