Skräcknovell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag vaknar av ett knarrande ljud bredvid mig. Jag spänner upp ögonlocken och slänger en blick åt min fru som sätter sig upp i sängen. Hennes ögon var lika stora som golfbollar, som hon hade sett något fasansfullt.
”Vad är det?” Frågar jag. Hon fortsätter stirra innan hon ber mig att lyssna. Jag ser väldigt tydligt att det är något på gång. Jag lyssnar intensivt medan jag reser mig ur sängen. Man hör nästan ljudlösa fotsteg nerifrån hallen. Bestick, tallrikar och glas tas ut från lådor och skåp. Jag går fram till vår sovrumsdörr som står på glänt. När jag kikar ut ser jag massa skuggor på väggen i trappuppgången.
Min fru kommer fram och säger åt mig att ringa polisen. Men det dumma är att min mobil är urladdad och närmaste telefon ligger inne i kontoret. Larmet går igång och vi båda hoppar till. Det blir ännu mer fart på dem där nere. Jag tänker: Det kanske löser sig ändå med polisen. Vi fortsätter lyssna och det börjar pratas där nere. ”Det måste vara minst fem stycken” viskar jag till min fru som knappt vågar titta. Hon tar tag i min arm och säger: Vi måste gå och hämta Jocke! Jag känner hur hela hon skakar, jag börjar också få lite skräck vad som kan hända Jocke. Kidnappning, mord, ja allt som kan hända Jocke med sådana här typer.
Larmet slutar tjuta och det och det första jag tänker är hur dom visste koden. Den åttasiffriga koden som bara jag och min fru kunde. De måsta ha spionerat på oss, men vad är det dem vill åt? Jag har ju min dator för några tusen och min stereoanläggning. Men inte spionerar man för att ta sådana saker? Det kanske är mina ritningar på det nya larmet och kassavalvet som skall installeras i övermorgon i museet?
Jag öppnar dörren och pulsen stiger bara ännu mer. Jag smyger mig förbi trappan utan att försöka göra några ljud, jag går in till Jockes rum och duttar lite lätt på hans axel. Han vänder sig om som om han inte bryr sig om mig. Jag försöker en gång till, tills han säger: Sluta. Jag sätter min hand mot hans mun och viskar att han måste vara tyst. Han kollade på mig med fundersamma ögon. I samma ögonblick lyfter jag honom ut ur sängen och bär honom ut ur rummet.

Det börjar pratas nerifrån köket. ”De måste ha hört oss.” är det första jag tänker, jag känner hur Jockes hjärta börjar slå mycket hårdare än förut. Jag klappar honom försiktigt på hans huvud och känner att han blir lugnare. Jag går in till vårat sovrum och lämnar över Jocke till min fru som står och skakar. Jag smyger mig fram till fönstret och kikar ner på garageuppfarten. Där står bara min och min frus bil.
Jag undrar hur dom kom hit.
De kanske bor i närheten. Det var ju ett par som flyttade in här i helgen bara någon kilometer bort härifrån. Och på dom här två dagarna har det varit inbrott i affären där all tobak har blivit stulet. Och tre bilar har förlorat cd-skivor och stereos. Men polisen har inte ett enda spår att gå efter.
Jag går till min fru som håller om Jocke och berättar vad som händer.
Jag smyger mig ut igen från sovrummet och tittar ner mot hallen. Dom har tydligen stängt dörren in till köket. Och så står det minst sju par skor vid ingången. Varför har dom tagit av sig skorna undrar jag. Kanske inte för att vi skall höra deras fotsteg tydligare. Jag fortsätter in till kontoret och greppar tag om telefonen. Jag slår först in min pappas nummer som är polis. Det går några signaler men ingen svarar. Jag hör mitt hjärta bulta i huvudet tills jag kommer fram till telefonsvararen. Jag lägger på och försöker igen, men ingen tycks vara hemma. Jag går ut ifrån rummet och ser att min fru är på väg ner för trappan. Jag kan inte bara ropa till att hon inte skall gå ner. Istället går jag fram till trappan, min fru är halvvägs nere och hon verkar inte ha sett mig.
”Var är Jocke?” Tänkte jag och kikade in i sovrummet. Där var det helt tomt.
Jag går ner för trappan och får inte syn på min fru eller Jocke någonstans. Jag smyger mig förbi köket och fortsätter in i vardagsrummet. Men där finns ingen.
”Var kan de ha tagit vägen?” Tänkte jag. Nu är det helt tyst i köket, man kunde bara höra en liten fluga som försökte komma ut genom fönstret. Mina händer skakade medan jag inte försökte andas för högt.
En hand kommer farande mot mitt ansikte, den träffar munnen. En annan tog en ögonbindel och knöt fast den runt mitt huvud. Jag ser ingenting, bara hemska bilder i huvudet, där jag ser mig själv i ett mörkt rum, det kommer bara lite ljus från en liten glugg uppe i på väggen.
När jag kollar ut så får jag se en massa skräck. Den hemskaste dröm man kan tänka sig. De föser in mig in till ett annat rum. Trycker ner mig på en stol. Jag hör bara andningar från väldigt många personer som står runt mig. Ena tar bort sin hand från min mun och en tar bort ögonbindeln.
Det första jag ser är min fru med ett stort leende. När jag kollar mig omkrin...