Mod till jakt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Med bestämda steg klev jag in i den snåriga skogen. Även om jag inte visste vilket håll jag skulle gå, så visste jag att någon var tvungen att göra något åt problemet. Någon måste ta ansvaret att döda skuggvarelserna som lockat med sig allt fler barn ifrån byn. Jag höll stadigt i pilbågen och valde att inte följa någon stig utan att gå rakt in i skogen helt på egen hand. Hela tiden hade jag min lillasyster i tankarna då hon försvunnit för några veckor sedan. Det var inte förrän nu som jag hade vågat slå tillbaka. Jag vände snabbt på huvudet åt vänster och sedan till höger. Det var säkert bara en uggla intalade jag mig själv efter att ha hört ett märkligt ljud som tycktes eka mellan tallarna. Nu fanns det ingen återvändo. Mina ben ökade takten när mörkret sakta intog den ödsliga skogen. Jag var tvungen att stänga av alla mina rädslor och endast fokusera på uppgiften som många andra före mig hade misslyckats med. Det fanns inte många som faktiskt hade sett skuggvarelserna, men det hade jag gjort. De såg ut som vilken människa som helst, den enda skillnaden vad de tomma svarta ögonen som kunde hypnotisera vem som helst. Jag tänkte mig inte luras av dem. Mitt hjärta hoppade till när en av dem plötsligt stod framför mig. Som tur var stod den med ryggen till och mumlade för sig själv. Jag dök ner i närmaste buske och väntade på att kunna skjuta den rakt i hjärtat. Medan den vände sig om spände jag bågen och föreställde mig dess mörka ögon. Till min förvåning var ögonen isblå och varelsen frågade mig vad jag gjorde i buskarna. Min hjärna ville inte koppla, men när den gjorde det såg jag att det inte alls var något monster utan en vanlig man ifrån byn.
– Vad gör du här ute alldeles ensam, frågade mannen vänligt och räckte mig sin hand.
Med ens kände jag mig trygg av att inte vara ensam och förklarade hastigt vad mitt uppdrag var.
– Om du ska efter de där skuggvarelserna så får du ta med mig, jag är en van jägare.
Jag fick tänka om min plan. Utan att egentligen tveka fick han följa med. Jag kände igen honom ifrån marknaden förra månaden, han hade försökt att sälja kött ifrån alla möjliga djur. Jägaren lättade upp stämningen genom att berätta lustiga historier ifrån hans tider i skogen. Jag kom på mig själv att skratta och jag tänkte inte ens på min stackars syster. Jag upptäckte att jag inte kunde se händerna framför mig och stannade upp. Mannen skrattade till och tog fram en liten lykta som han tände. Han var onaturligt optimistisk över hela situationen. Det berodde säkert på alla hans år i skogen.
– Att skjuta en björn är inte något alla kan göra, hans grova dialekt dog plötsligt ut och han hukade sig ner, jag gjorde det samma. Då såg jag också vad han hade sett. Ett flertal skuggvarelser satt kring en eld och i en stor bur syntes en massa barn. Det såg ut som om de sov, men jag var inte säker. Vi satte oss i en buske för att studera dem. Ögonblicket som jag hade väntat på så länge var äntligen här. En del av mig ville bara vända hem, men den andra delen var starkast och ville verkligen ha det gjort. Jag tittade på mannen. Hans buskiga ögonbryn och hans hängiga jacka avslöjade honom som jägare. När jag satt och funderade på min egen framtid knuffade han till mig.
– Vi kan inte bara sitta här länge till, viskade han.
Jag kom tillbaka till verkligheten och vi ställde oss upp. Vi siktade våra vapen emot skuggvarelserna som precis hade upptäckt oss.
Orden från min mun träffade dem rakt i hjärtat. Deras ögon tårades och min uppgift hade gett resultat. Killarna hade aldrig varit med om något liknande. Min röst var stadig och det syntes inte alls att jag egentligen var väldigt rädd.
– Nu slutar ni upp och mobbar min lillasyster, annars får ni med mig att göra, sa jag bestämt och stirrade dem djupt i ögonen. De var mycket mindre än mig, men det tyckte inte jag spelade någon roll. Ingen fick göra illa min lillasyster! Mobbarna lovade att aldrig reta någon igen och det kändes verkligen som om de menade det. De lämnade platsen men svansen mellan benen och jag kände mig stolt över att ha vågat säga till dem en gång för alla.
Min syster och alla barn blev fria när skuggvarelserna dog. Det hela hade bara tagit några sekunder, men det hade känts som timmar. Jag kramade om min syster väldigt länge. När jag senare tittade mig omkring upptäckte jag att jägaren var borta.
– Har du sett en man med jägarhatt? frågade jag min syster.
– Vadå? Nej, det var bara du som kom till vår räddning, svarade hon och tårarna rann...