Minnena som lever kvar i de förflutna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nu är jag 23 år, har en egen lägenhet, har ett bra och roligt jobb som jag trivs med inom vården för unga och har en underbar pojkvän som alltid har funnits där när jag verkligen behöver prata med någon. Han lyssnar och försöker alltid hitta lösningar, till att jag ska se de positiva i de hela istället.
Allt de som jag har nu, kan jag säga ingen hade trott för några år sedan. Tänker jag efter själv så förstår jag inte hur jag har lyckats. Men det är tack vare mina underbara föräldrar som aldrig har gett upp hoppet för mig. Inte ens i de allra svåraste situationerna vi har hamnat i under min tonårs tid.
Allting började när jag var ungefär 13 år jag bodde tillsammans med min mamma. Pappa hade en ny tjej, sen några år tillbaka som han bodde tillsammans med 50 mil ifrån mig.
När jag började på högstadiet i en ny skola. Jag träffade nya vänner, en del av dem var några år äldre, började få andra intressen och blev allt mer skoltrött. De första veckorna i skolan var allt jätte bra, jag skötte mig, var på alla lektioner. Men till slut så blev de så att jag gick hem någon gång ibland men de hände allt oftare, till slut kunde de vara så att jag inte gick ditt alls. Istället var jag med mina kompisar på stan, en del hade hoppat av skolan och andra var ungefär som mig, gick ditt nån gång ibland när man kände för det.
Men ju längre tiden gick desto värre blev de. Jag mådde allt mer dåligt, nu längre så brydde jag mig inte alls i vad mamma sa, hon var som luft för mig. Allt som kretsade runt mig var att vara ute med mina kompisar, träffa killar osv. Jag kunde inte stanna hemma en kväll för tänk om jag skulle missa något? Jag hade även börjat röka och ibland kunde de hända att vi snattade godis. Men även där så blev de allt vanligare de började med godis men snart var de även kläder. Skolan fanns inte längre överhuvudtaget i min värld. Mamma blev så klart orolig och vi bråkade varje dag, jag skrek massa fula saker som jag än idag har ångest över och kommer ha förresten av livet. Även pappa var ju så klart orolig, han kom ner till Göteborg och träffade mig allt oftare. Men allt han sa sket jag fullständigt i. Jag tyckte då att allt alla vuxna sa var bara för att förstöra för mig.
Men så en dag träffade jag en kille med en kompis, Alex han var snygg så tiden stannade när jag såg honom. Vi började strula och han tog mitt nummer. Vi sågs och började träffas allt oftare. Han var alla tjejers dröm. Och jag fick han vilket gjorde att jag blev helt till mig när jag fick vara med honom. Nu var de bara han som fanns i min värld, ingenting annat, de ända jag tänkte på var han, jag kunde göra precis vad som helst för honom.
Men innerst inne så visste jag att någonting inte stämde med honom. När jag skulle träffa honom så ville han bara träffas hemma hos honom, han ville aldrig gå på stan med mig och jag fick aldrig träffa någon av hans kompisar. Om vi möttes på stan så låssades han som om han inte kände mig. Men jag förträngde de tankarna och tänkte att de bara var jag som inbillade mig.
Den här dagen kommer jag aldrig glömma i hela mitt liv. Jag och Alex bestämde träff utanför badhuset. Jag var överlycklig för nu skulle vi äntligen göra något tillsammans. Men så när vi betalade in och gick till omklädningsrummen så stannade han till innan vi kom fram och började tveka på om vi verkligen skulle bada. Det blev till min besvikelse att vi skulle gå hem till honom. Men han skulle gå på toaletten innan, jag stod utanför dörren och vänta men han kom ut på en gång och sa att jag skulle följa med in, jag kollade på honom bara, men efter mycket om och men så följde jag med honom in. Jag undrade vad jag egentligen gjorde där inne och plötsligt släckte han lampan. Jag blir helt iskall i hela kroppen och frågar vad fan han höll på med. Han skrattar bara åt mig och tände lampan. Han kollade rakt in i mina ögon och sa, jag vet att du vill. Jag tappade helt och hållet talförmågan och blev stående där som ett frågetecken. Han släckte lampan igen och börja ta på mig. Han höll för min mun och viskade i mitt öra
– Sandra skriker du eller säger något om de här så ska du få se vad som händer.
Efter det blev de helt svart och mer vill jag inte minnas.
Hela vägen hem grät jag tankarna bara snurrade, hur kunde en människa göra så här? Varför var jag så dum som trodde att han ville ha mig? Varför förstod jag inte att allting bara var ett spel från hans sida? Nu efteråt så förstår jag att de inte var mitt fel, men detta har satt sina spår. Jag kände mig fruktansvärt äcklad och sårad, som om någon hade stucket en kniv rätt i hjärtat.
Efter några månader berättade jag för en kompis vad som hänt och hon gick raka vägen till polisen. De blev en massa förhör och en rättegång och jag vann den, domen blev 5 månaders fängelse.
Efter allt detta som hänt började jag fundera på vad som egentligen höll på och hända, vad jag ville göra med mitt liv? Ville jag verkligen inte gå skolan? Vad hade jag egentligen för kompisar, kunde jag verkligen lita på dem? Mamma och pappa pratade mycket om vad de tyckte skulle bli bäst för mig och de bestämde att jag skulle flytta till pappa och så blev de.
Jag började skolan o...