Marie Antoinette

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Maria Antonia Josepha Johanna

von Habsburg-Lothringen

- Marie Antoinette

Inledning

Uppror, revolution, skräck, panik, fruktan, hat… Det finns en viss grej med att vara prinsessa, att vara prinsessan. Det är stort, det var stort. Maria Antonia – Marie Antoinette – var känd, hon är känd. Hon var älskad och hatad. Hon var skönheten från fienden, hon var drottningen, men vem var hon? Var hon den oförskämda österrikiskan? Eller var hon den älskvärda makan som gjorde allt för att hjälpa andra? Eller var hon kanske bara alltihop? Det är en sak att vara hatad bland sina s.k. vänner, men en helt annan att vara hatad av sitt folk, av sitt land. Tänk att bli bortgift redan som tonåring. Tänk att vara ensam i ett helt främmande land. Att inte få träffa sin familj, eller sina vänner. Det är unikt att hamna i en helt ny värld utan gränser. Att leva bland lyx, pengar och skvaller. Att vara naiv. Allt hände under 1700 – talet.

Franska revolutionen.

Marie Antoinettes tid, hennes liv och hennes situation.

”Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.” – Marie Antoinette

Som ungdom i Sverige inser man nog inte att kungligheter sticker ut ur mängden. Det gäller att vara på sin vakt, man ska inte säga något olämpligt, oartigt eller felaktigt, för då kan allt gå fel. ”Men varför äter de inte kakor?” Hon visste inte, tänkte inte. Som prinsessa eller drottning har man inte friheten att säga vad man vill, allt skrivs upp, spelas in, filmas, eller som i hennes fall, snappas upp av någon… Man kan tänka sig hur folket reagerade då de hörde vad hon hade sagt om att de svalt. Jag vet hur jag skulle reagera. Det är därför jag har valt att skriva min uppsats om Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg – Lothringen – Marie Antoinette, drottningen av Frankrike.

Syfte

Jag ska redovisa så gott som hela Marie Antoinettes liv, allt ifrån vem hon var, till då hon växte upp, till hennes romanser och familjer, till hennes felsteg, till hennes död. Jag ska undersöka hur en person från ett främmande land blir drottning i ett annat och varför det blev just hon som fick åka till Frankrike.

Frågeställning

1. Vem var Marie Antoinette?
2. Hur växte Marie Antoinette upp?
3. Vem var Ludvig XVI?
4. Hur trivdes Marie Antoinette i Frankrike?
5. Vilka var Marie Antoinettes barn?
6. Vem var Hans Axel von Fersen?
7. Vad var halsbandsprocessen?
8. Vad hände Marie Antoinette då revolutionen började år 1789?
9. Vad hände från fängelsetiden till döden?

Metod

För att komma fram till det följande har jag först kollat upp all ”grov” fakta. Den fakta är den jag har utgått ifrån men även kollat upp. För att kolla upp det har jag sökt på andra ställen för att få den tidigare informationen bekräftad. Allt som kommer att stå nu har då därför bekräftats av mer än en källa, om inte annat är angivet. Om det jag fått fram bara har stått med på ett ställe ser jag det mer som rykte än faktum. Google har varit en avgörande sökmotor för mig, och jag har även sökt i böcker som ”Marie Antoinette” av Antonia Fraser. Bokens originaltitel är dock ”Marie Antoinette – The Journey”. På Google har jag främst sökt på ”Marie Antoinette”, ”Marie Antoinette as a child”, ”Ludvig XVI”, ”Louis XVI”, ”Marie Antoinettes halsband” och ”Halsbandsprocessen”. Min tanke har hela tiden varit att det finns mycket mer fakta om henne på engelska än franska, och det är därför jag har lagt mer vikt på de hemsidor jag har hittat som jag tycker verkar troliga och är på engelska. Ett av de första stegen jag tog i uppsatsskrivandet var att gå till Partille bibliotek. Där hittade jag två böcker som var kring sextio år gamla och en bok om Frankrikes historia, ”Maktens ansikte och andra utflykter i den franska kulturhistorien” av Anders Z Sandström. Den enda fakta jag har i min uppsats från den boken är den om Jeanne du Barry. Jag har även sökt på ”bilder” (”Marie Antoinette”), Google, och hittat en hel del bilder som har passat in i mina texter, alla dessa bilder är dock inte med i uppsatsen, men jag tycker att det är bra att skriva med hemsidan ifall någon av intresse skulle vilja söka vidare om Marie Antoinette. De flesta bilderna finns på samma hemsida och det är därför jag har valt att ta med den sidan som källa. En annan källa jag har uppskattat men inte haft så mycket nytta av är ”http://www.mimersbrunn.se/ arbeten/11273.asp ”, som är en annan persons uppsats om henne. I slutet av uppsatsen har jag valt att ha ett flertal fotnoter, detta för att de sista sidorna, som främst är om deras flykt, är lite svårare att hänga med i med tanke på att ett antal platser och byggnader som inte alla känner till nämns.

Källkritik

För att försäkra mig om att mina källor är säkra, har jag, som sagt, letat efter andar ställen som hävdar detsamma. Böckerna har jag förlitat mig på helt, efter att ha läst lite om författarna, och wikipedias information har jag sökt efter på både svenska och engelska. Eftersom att det inte är samma person som som skriver på båda språken har jag känt mig lite, om inte mycket, säkrare av att de båda säger samma, även om den svenska är väldigt kort. Den engelska wikipedian har ändrats gång på gång och jag har kollat upp faktan så att det jag har skrivit med i uppsatsen inte har ändrats, om det har det har jag sökt efter ännu fler källor som eventuellt kan bekräfta faktan och om jag inte har hittat det har jag tagit bort den relaterade texten ur uppsatsen. Efter närmare eftersökning har jag tagit bort närmare en sida och därmed förkortat stycket om hennes yngre år rejält. Efter att ha lärt sig lite om henne har det varit lite svårt att ha med egna fördommar, men utöver det har det hela gått bra och jag har lyckats få allt bekräftat på ett sätt eller ett annat.

”Marie Antoinette” är skriven av Antonia Fraser, som är den enda som ”verkligen” skriver om Marie Antoinette. Boken är en slags sammanfattning på hela hennes liv, från födseln till döden. Så gott som alla citat är tagna ur den här boken.

”Maktens ansikte och andra utflykter i den franska kulturhistorien” är skriven av Anders Z Sandström, som varken vill kalla sin bok historiebok eller reseguide; han vill att man ska planera sin resa till Frankrike efter den stad vars historia verkar mest intressant. Alltså ska man läsa om städernas historia, ur boken, och sedan veta vilken man helst vill besöka.

1. Marie Antoinette

Marie Antoinette var kunglig i både Frankrike och Österrike. Vacker som hon var, lyckades hon alltid dra åt sig största möjliga uppmärksamhet. Marie Antoinette var den österrikiska ärkehertiginnan som sakta men säkert fick genomleva flera av sina systrars död. Hon fick även se två av sina fyra barn dö inom väldigt kort tid. Man kan, kort sagt, säga att hon fick genomgå en hel del tragedier, men hennes lyckliga dagar var då inte få! Marie Antoinette var alltid en väldigt generös person och spenderade enorma summor inom imponerande korta tider. Hon njöt av livets dagar och tillgångar. Hon njöt av livet, men inte bara av sitt, utan hon tog även av andras, och det är nu vi kommer till den svaga punkten i hennes liv: Hennes folk. Marie Antoinette, drottning av Frankrike, spenderade alla skattepengar som kom in och påverkade på så sätt all slags ekonomi. Frankrikes folk hade inte pengar för mat och Frankrikes styre hade inte resurserna för att dela ut mat heller. Alla pengarna spenderades på spel och kläder. För att göra det hela enkelt kan man säga att Marie Antoinette gjorde fel, flera stora fel. Ett enormt fel. ”Min herre/monsieur, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.” – Marie Antoinette, 1793.

Marie Antoinette var en väldigt, väldigt omtalad person, men inte alltid för det bättre… Hon gjorde en hel del som diskuteras än idag. Det intressanta med henne är att det finns så många åsikter kring henne och hennes gärningar. Hennes politiska aktivitet nämns flitigt på flera ställen samtidigt som andra hävdar att hon aldrig hade något slags intresse för något sådant över huvud taget och att hon mycket hellre spenderade tid med sina vänner i Versailles. Bara det gör, enligt min mening, det hela mycket mer intressant. Jag tror att det borde finnas en hel del som skulle kunna tas upp om henne om man har alla dessa åsikter och tankar. Jag själv skulle uttrycka henne som en glad och livlig person som ville leva livet, men det blev helt enkelt för mycket av det goda. Jag tror att hon var en bra person men att hon hamnade i fel trender, trots alla varningar från sin familj i Österrike, men det kan jag inte avgöra säkert helt själv och det är därför ”varje persons åsikt avgör och är viktig”.

Marie Antoinette var ingen person man såg på gatan eller gick förbi utan att känna igen. Hon var som hon var; unik. Hon kunde sätta på charmen, och stänga av den, men hon kunde inte sätta på den på rätt sätt. Hon förstörde sitt liv, genom sin livsstil. Hon gjorde fel.

Marie Antoinette var drottning av Frankrike, ärkehertiginna av Österrike, dotter till Frans I (född i Frankrike) och Maria Teresia (född i Wien). Hon var mamma till Marie Theresia Charlotte, Ludvig Josef, Ludvig Charles och Sophie Hélène Béatrix. Hon var även syster till bl. a. Maria Karolina, Josef II och Maria Josepha. Hon var Ludvig XVI:s fru. Hon var drottningen. Hon var den där österrikiskan.

Hon var legenden.

2. Marie Antoinettes uppväxt

Den 2 november år 1755 föddes Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen, Marie Antoinette i Wien. Hennes föräldrar var Frans Stefan av Lothringen (Frans I), den tysk-romerska kejsaren och österrikiskan Maria Teresia. Hon hade 15 syskon:

1. Maria Elisabeth (1737-1740)
2. Maria Anna (1738-1789)
3. Maria Karolina (1740-1741)
4. Josef II (tysk-romersk kejsare) (1741-1790)
5. Maria Christina (1742-1798)
6. Maria Elisabeth (1743-1808)
7. Karl Josef (1745-1761)
8. Maria Amalia (1746-1804)
9. Leopold II (tysk-romersk kejsare) (1747-1792)
10. Karolina (född och död 1748)
11. Johanna Gabriella (1750-1762)
12. Maria Josepha (1751-1767)
13. Maria Karolina av Neapel (1752-1814)
14. Ferdinand Karl (1754-1806)
15. Maximilian Franz (1756-1801)

Som det visas på listan dog tre av hennes systrar redan innan hon själv föddes. Hennes favoritsyster var Maria Karolina av Neapel. För övrigt var Marie Antoinette och Maria Karolina väldigt lika varandra, men Marie Antoinette sades vara den sötaste. Av hennes syskon var Maria Christina den minst omtyckta, det var hon för att hon var en av de äldsta döttrarna och drottningens favorit. Resten av barnen uppskattade inte alls all den uppmärksamhet systern fick och Christina blev snabbt avundad. Hennes familj levde i ganska rejäl lyx på den tiden. I den kungliga familjen hon tillhörde räckte det inte med ett hus, eller slott; utan de hade tre större eller mindre slott, en för ”varje” årstid. Utav dessa tyckte Marie Antoinette mest om den de bodde i under sommaren. Slottet hon kallade för ”semesterslottet”. Inte nog med att alla barn skulle ha ett rum var, de hade egna sviter. Ungefär fem rum per person var vad de tilldelades. Sviterna var kompletta med sovrum, ”vardagsrum” osv. Döttrarna bodde på ena sidan slottet och sönerna på den andra. På så sätt kom systrarna allt närmare varandra. I hennes familj pratade de främst franska, vilket är lite konstigt med tanke på att de bodde i Tyskland och att de var den tysk-romerska kejsarfamiljen.

Marie Antoinettes liv började ändra sig ganska snabbt då hon var fjorton år: Det beslutades att hon skulle få gifta sig med Frankrikes tronarvinge, som var den franska kungen Ludvig XV:s barnbarn; Ludvig Auguste – Ludvig XVI. Hon skulle skickas dit ungefär som en slags symbol för fred mellan Österrike och Frankrike, men för att få inträda sitt framtida land var hon tvungen att ha genomgått ett slags giftermål. Alltså fick fjortonåriga Marie Antoinette ”gifta sig” den 19 april, år 1770, men saken var den att själva Ludvig inte skulle ta sig till Österrike, utan hon skulle ha en slags tillfällig ”ersättare” för honom.

Den tillfällige ersättaren var hennes bror Ferdinand. Det skulle duga för tillfället, sedan skulle hon själv ta sig till Frankrike för att ha ett officiellt bröllop. Två dagar senare började hennes resa. De sista orden hon fick höra från sin mamma var: ”Farväl, mitt kära barn. Gör de franska så mycket gott så att de kan säga att jag har sänt dem en ängel.”. Hon åkte med häst och vagn ända till den 7:e maj, då hon nådde gränsen till Frankrike. Allt hon ägde togs ifrån henne av den enkla anledningen att det var österrikiskt. Därifrån åkte hon direkt till sitt nya hem; Versailles. Det var dags för henne att träffa sin blivande man.

3. Ludvig XVI Auguste

Väl i Frankrike, skulle man kunna säga att så gott som hela hennes liv började på riktigt. Hon flyttade in i det enorma palatset i Versailles. Marie Antoinette fick uppleva alla olika sorters känslomässiga tillfällen. Hon fick uppleva sorg då hon separerades från sin familj och hamnade bland kungligheterna i Frankrike och allt skvaller som medföljde. Hon kände glädje då hon fick några vänner bland alla ”svikarna” i Versailles. Hon fick se och höra det mesta, och hon fick gifta sig med Frankrikes kronprins Ludvig Auguste. Ludvig (från franskans Louis) var ett år äldre än henne, men han var inte så mycket för äktenskap. Flera olika källor har alla hävdat att han mycket hellre jagade än att bli kung. Ludvig Auguste, eller Ludvig XVI, som han är mer känd som, hade blivit tronarvinge då både hans pappa och äldre bror dog innan farfadern övergav styret. Marie Antoinette fick först träffa sin framtida man då hon anlände till Frankrike och Versailles. Giftermålet ”bekräftades” och de båda kunde lägga sig som man och hustru. Ludvig var, enligt flera källor, mycket blyg och tystlåten, vilket hans fru inte var så glad över. Det blev dock bättre med åren. Ludvigs familj var inte riktigt så som Marie Antoinette var van vid. Hon hade nog inte räknat med så mycket nytt eller en så främmande kultur. Det sägs att det franska folket blev chockat av att se hur vacker hon var då hon anlände första gången. Det sägs också att hon ångrade sig och att hon inte ville vara gift med någon som Ludvig, någon så tråkig och blyg. Det finns även källor som påstår att hon skrivit ett brev till sin mamma om hur mycket hon tyckte om den franska kulturen och att hon var rädd att inte kunna leva upp till de franskas förväntningar. Saken var den att varken hon eller Ludvig hade blivit särskilt förberedda på vad som väntade eller vilka sorters utmaningar de skulle behöva genomgå. Ludvig XVI blev den siste franska kungen och fick därför senare kallas ”Ludvig den siste”.

Ludvig brukade jaga hela dagarna, men efter ett tag kom han sin familj väldigt nära. Han och Marie Antoinette hade inte något emot varandra direkt och han älskade att skämma bort sina barn. Däremot var han inte till någon stor hjälp för sin (blivande) fru då det gällde politik. Marie Antoinette hade tydligt beklagat att hon inte fick ta för stor del av den Franska politiken och att hon inte fick veta mycket alls. Hon berättade i sina brev att hon verkligen fick spetsa upp listen för att kunna få ut lite information om hur läget var och att Ludvig inte pratade öppet om allt sådant, men hon såg till att man trodde mer om henne. Då trodde man att hon hade större effekt och större påverkan på det som skedde. Det var kanske inte så bra för hennes skull om man skulle tänka tillbaka nu, med tanke på att man skyllde landets dåliga ekonomi på henne…

Ludvigs föräldrar var Ludvig Ferdinand och Marie-Josèphe av Sachsen och han hade sju – åtta syskon.

4. Marie Antoinette i Frankrike

Då Marie Antoinette väl var framme, var hon endast fjorton år. Hon var enligt uttrycket ”ung och naiv”. Hon sa genast att hon inte ville prata tyska med någon och krävde att alla skulle tilltala henne på franska, vilket uppskattades väl. Miljöerna hade dock ändrats… Något hon märkte direkt då hon flyttade in i Versailles var att saker och ting var ganska annorlunda. Kungens älskarinnor smög in och ut lite här och var och allt hon gjorde snappades upp av någon. Hon fick t ex inte klä sig själv, utan det var hovdamerna som skulle göra det. Varje morgon spenderade hon och hovdamerna en ganska lång tid på hennes påklädnad. Och varje hovdam hade sitt ansvar. Den ena skulle sätta på henne klänningen, den andra skulle kanske sätta en fjäder i hennes hår under tiden som den andra skulle sätta upp håret, eller något liknande. Det sägs att det tog nästan halva dagen för henne att bli fullt påklädd, vilket är lite ironiskt med tanke på att det tar ungefär lika lång tid att ta av sig allt också. För att hålla sin etikett skulle hon inte heller ta emot några ”besökare” innan hon var fullt påklädd, men den regeln förbisågs lite då hon först kom till Frankrike. Ludvigs yngre syster Elisabeth var kring sex år då och med tanke på både hennes och Marie Antoinettes ålder fick hon lov att träffa kronprinsessan innan hon var ”färdigprydd”. Om man ska fördjupa sig i något annat Marie Antoinette också märkte är det hur mycket hon ogillade en viss av kungens älskarinnor, nämligen Madame du Barry. Henne såg hon först då hon väl var framme i Versailles och hon undrade varför hon inte hade hört om den där ”skönheten” som lyckades ta åt sig en hel del uppmärksamhet, både till det bättre och till det sämre. Då hon frågade vem Jeanne var fick hon till svar att Jeanne var där för att behaga kungen. Tydligen hade hon missuppfattat meningen med ”behaga” och sagt att Jeanne hade fått en rival, för hon ville minsann också behaga kungen. Jeanne de Barry (föddes med namnet Jeanne Bécu) var nämligen kungens favorit, och hon var enligt Marie Antoinette, inte det slags folk man bör umgås med. Det var därför hon själv vägrade prata med Jeanne, vilket Jeanne inta alls uppskattade. Jeanne hade då gått och klagat hos kungen och beklagat att den framtida drottningen inte pratade med henne, och att hon gjorde det med avsikt. Detta hade lett till att Marie Antoinette en dag till slut hade brutit sin tystnad; ”Det är många i Versailles idag, tycker du inte?”. Marie Antoinette kände snabbt en viss saknad till sin familj, och speciellt till sin favoritsyster Maria Karolina av Neapel. Sin syster fick hon ersätta med sina nya vänner bland sina hovdamer, eller Ludvigs systrar… Hon kom också snabbt in i en trend som inte alls uppskattades av det franska folket. Hon började nämligen spela. Hon spelade bort enorma summor och hade ingen direkt avsikt att sluta med det heller. Hon köpte även en hel del dyrbara smycken och kläder. Detta och frankrikes statliga handlingar ledde till stora skulder och stora ekonomiska svårigheter för landet, vilket påverkade befolkningens levnadssätt med. I jämn takt med hatet mot Marie Antoinette ökade då också pengabristen. Samtidigt ökade pressen då alla i Frankrike väntade på att hon skulle bli gravid och slutligen föda frankrikes tronarvinge, något hon inte blev med en gång. Till slut hade man väntat så länge att rykten om hennes och Ludvigs privatliv började spridas, inte minst i Versailles. Det finns flera olika påståenden kring hennes egna känslor kring flytten och sitt nya liv. Det finns ett där hon påstås ha skrivit ett brev till sin mamma där följande stod: ”Jag sätter på min rouge och tvättar mina händer inför hela världen!”. Till slut, år 1774, kom ett antal av palatsets undersåtar springande till henne och Ludvig, de förklarade att de alltid skulle vara vid hennes och Ludvigs sida och att det unga paret hade blivit kung och drottning. Det var så de fick veta att Ludvig XV hade dött. De kröntes och från och med då räknades den f.d. österrikiska ärkehertiginnan som frankrikes drottning. Pressen ökade ännu mer. Folk frågade om och om igen varför hon inte hade fött en prins än och ännu fler rykten spreds. Allt gick dock inte helt fel. Till hennes stora nöje flyttade Jeanne du Barry ut då kungen hade dött. År 1777 fick drottningen besök av sin bror Josef II, som precis som alla andra oroade sig djupt över varför hon ännu inte hade fött något barn än. Josef hade även ett långt samtal med Ludvig om just det. Anledningen till att han mest pratade med kungen var att man trodde att det största problemet var hos honom. Däremot, till sin systers förargelse, besökte han även Jeanne. De båda sägs ha haft det riktigt trevligt under hans besök och Marie Antoinette kunde inte bli argare.

Jeanne var dock ingen ”odugling”… Hon var enligt många en mycket trevlig, varmhjärtad och charmig person som bara ville de andras bästa, men det behövde inte nödvändigtvis gälla drottningen, som hon hatade på den tiden. Jeannes liv blev ganska krokigt efter att kung Ludvig XV hade dött, men hon lyckades alltid fixa till allt. Hon kunde skickligt ”hypnotisera” andra och blev snabbt omtyckt av sin omgivning. Då kungen hade dött och det unga paret hade fått full makt hade hon själv skickats runt i kloster, fängelse osv. Till slut fick hon slå sig till ro utanför Versailles och efter ett tag blev hon helt fri.

5. Marie Antoinettes barn

Som det görs klart i de tidigare styckena var Marie Antoinette väldigt ung då hon kom till sitt nya hemland, och tanken hade då varit att hon med en gång skulle föda en prins. Vilket hon inte gjorde. Ett antal år efter att hon hade anlänt, strax efter samtalet med sin bror, kunde hon till slut avslöja att hon var gravid. I slutet av året 1778 föddes till slut den efterlängtade arvingen, en prinsessa. Till folkets stora irritation var det då en flicka och inte pojke som föddes, och därmed ingen som skulle kunna ta över tronen. Det var Marie Theresia Charlotte som blev Marie Antoinettes första barn och hon kunde inte vara gladare. Då hon föddes sa drottningen några väl valda ord till henne: ”Stackars liten, du är inte vad de ville ha, men vi kommer inte att älska dig mindre. En son skulle ha tillhört staten, men du ska vara min, du ska få min odelade omsorg; du kommer att dela all min lycka och mildra mina lidanden…”. Prinsessan växte upp och blev den söta ”Madame Royale”, som hon kallades av det enkla skälet att hon var den förstfödda och därmed det äldsta av det nuvarande kungaparets barn. Marie Antoinette såg noga till att hennes dotter inte skulle bli bortskämd eller omedveten om allt lidande över världen. Ludvig XVI däremot, gav Marie Theresia allt hon önskade sig och såg ingen lycka i att inte göra det. Detta påverkade självklart prinsessans tankar kring sin mamma och det tog inte lång tid innan hon ”lämnade” drottningen och gick till den generösa kungen istället. Hon hade till och med slutat bry sig om sin mamma över huvud taget och hade sagt att Marie Antoinettes död inte skulle påverka henne på något sätt. Man får intrycket att hon alltid varit fäst vid sin mamma om man ser på bilderna där de båda är med, men så var det inte.

Efter Marie Theresia förväntades det fortfarande att drottningen skulle föda en prins. Folket hade visserligen blivit besvikna en gång, men det skulle nog inte upprepas. Och det gjorde det inte heller. Den tjugoandra oktober år 1781 föddes äntligen den efterlängtade prinsen, kronprinsen. Personen i ära fick namnet Ludvig Josef Xavier Francois. Han sades ha varit ett lugnt och fint barn, men till allas enorma sorg dog prinsen den fjärde juni år 1889, strax innan den franska revolutionen. Tur nog lämnade han inte sitt land utan en lämplig tronarvinge…

Den tjugosjunde mars år 1885 föddes Marie Antoinettes och Ludvigs tredje barn, nämligen den lille prinsen Ludvig Charles. Efter att ha läst om honom skulle jag nästan kunna tro att Marie Antoinette såg honom som en gåva från ovan och att hon inte kunde älska någon mer än honom. Ludvig Charles öde var dock lite skrämmande. Först förlorade han sin pappa, sedan fördes han bort från resten av sin familj och fick leva sina sista år ensam i en cell där han på alla sätt torterades av fängelsevakterna. Han dog i fängelset, tio år gammal.

Lite mer än ett år efter Ludvig Charles födsel föddes kungaparets sista barn Sophie Helene Beatrix. Det finns inte så mycket information dokumenterat om henne. Detta för att hon dog knappt ett år gammal. Drottningen hade dock blivit väldigt ledsen då Sophie dog och ”till sitt försvar” sa hon att man inta ska glömma Sophie skulle ha blivit hennes vän. Om man tittar noga på framsidan av den här uppsatsen ser man att kronprinsen pekar mot den tomma vaggan, eller mot sin syster Sophie, egentligen. Bilden på henne målades över då hon dog.

Däremot var inte Ludvig Charles och Sophie Helene Ludvigs barn, inte enligt ryktena i alla fall. De var egentligen Hans Axel von Fersens…

6. Hans Axel von Fersen

Hans Axel von Fersen den yngre var den svenske greven som gärna reste till Frankrike om och om igen för att träffa den blivande- och den sittande drottningen Marie Antoinette. Han föddes samma år som drottningen i Sveriges huvudstad Stockholm. Han hade, till en början, avsikten att följa sin pappas fotspår och jobba mycket politiskt och i arméer och trupper. Han och drottningen träffades för första gången i Frankrike då Axel reste runt i världen, under hans studieresa till kungafamiljen. På den tiden var det tradition att alla barn av lite högre status skulle bege sig på en studieresa då de hade fyllt fjorton år. Det var på så sätt han fick resa till bl. a Frankrike och Italien. De båda ungdomarna träffades i Paris under en viss bjudning. Enligt rykten så kom Marie Antoinette och Axel väldigt bra överrens och deras ”relation” stärktes för varje gång han kom. Axel fick åka fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike för att kunna hålla sina politiska uppdrag igång, men han åkte alltid tillbaka. Sverige och Norden var enligt honom för trist och enformigt. Han tyckte detsamma om England. Han brukade i andra sammanhang eller i närhet av andra kalla drottningen för ”Josephine”, vilket han gjorde för att inte avslöja hennes identitet, eller med andra ord; avslöja deras relation. Saken var den att även om det ryktades en hel del om drottningen ville de inte att några av dessa rykten skulle bekräftas på något sätt. Privat, däremot, då han var ensam med henne behövde han inte kalla henne det. Samtidigt gick saker som en dans på rosor för honom hemma i Sverige; han fick en större roll i politiken utomlands och hans status höjdes. Tack vare sin nya post fick han friare tyglar och kunde med resa till Frankrike allt oftare. Inte nog med att besöken var så täta var de även långa. Han stannade i månader och han stortrivdes. Även om Marie Antoinette hade blivit varnat, även om hennes mamma gång på gång hade sagt åt henne att hålla sig undan skandaler och att hon vid inga omständigheter skulle göra något som senare skulle kunna vändas mot henne. Ändå valde hon att umgås med Axel. Han bjöds dit flera gången och efter ett tag fick han sin egen ”våning” där han kunde vara nära Marie Antoinette hela tiden. Rykten om de båda spreds över hela landet, men Ludvig ville inte tro på några av dem. Det sades att kungen bara var biologisk förälder till de två äldsta barnen, Marie Theresia och Ludvig Josef. De två andra barnen, Ludvig Charles och Sophie Helene, var egentligen Axels. Dessa teorier har dock tänkts över en del och man tror inte att de kan stämma. 1 Axel var till lite halvstor hjälp för kungafamiljen var gång de behövde hjälp, men hans insatser var inte alltid till det bättre, även om han försökte. Under franska revolutionen var han nära på att lyckas rädda kungafamiljen, men misslyckades. Det är inte helt säkert, men anledningen till att försöket inte lyckades kan ha varit att Ludvig XVI hade gått in i en liten butik för att köpa mat och betalat med pengar där hans porträtt fanns på. Mannen i kassan hade då känt igen honom och han och hans familj hade tillfångatagits. 2 Även om han hade misslyckats med att hjälpa Marie Antoinette var hans öde inte särskilt lockande heller; då han åkte tillbaka till Sverige efter en resa utomlands, misstänktes han för att ha mördat den danske prinsen Karl August. Som straff misshandlades han av folket ända tills han dog. Mordet på honom är nu känt som ”Fersenska mordet”.3

7. Halsbandsprocessen – L’affaire du collier, 1786 - 1787

Halsbandsprocessen var en händelse som enligt många påverkade Marie Antoinettes liv rejält.

Händelsen var egentligen en desperat adelsdams hämnd mot kungahuset.

De personerna som var deltagande eller påverkades var:

* Marie Antoinette
* Jeanne Saint-Rémy de Valois
* Kardinal Louis de Rohan
* Ett flertal av Jeannes medarbetare



Det hela började i slutet av 1770 – talet, då några juvelmakare började med ett magnifikt smycke; ett väldigt stort och dyrbart halsband. Halsbandet var till ett värde av 1,5 – 2 miljoner livres, som i dagens valuta skulle representera ungefär 35 – 55 miljoner kronor. Halsbandet som vägde mer än ett halvt kilo var täckt av diamanter av onaturlig storlek.4 Från början var det ämnat för kungens älskarinna, Jeanne, men då kungen dog ändrade skaparna taktik. De vände sig istället till Ludvig XVI och Marie Antoinette. År 1778 erbjöd Ludvig sin fru halsbandet, men hon ville inte ha det för att det både var för dyrt och att sådana stora smycken inte alls föll henne i smaken, hon tyckte att pengarna kunde användas till andra, nödvändigare saker. Louis de Rohan var en person Marie Antoinette inte hade någon respekt för över huvud taget, men ändå skulle hon fastna i en stor händelse där han var med och påverkade hennes rykte rejält i mitten av 1780 - talet. Hon hade sedan tidigare en viss historia med kardinalen de Rohan, och hon tyckte inte alls om honom.

Jeanne Saint-Rémy de Valois, var av en tidigare förmögen familj, men hade fått sitt liv förstört då familjens tillgångar och ägodelar hade tagits ifrån dem och hennes pappa hade blivit arresterad. Denna händelse var något Jeanne ville fixa till och det var därför hon bestämde sig för att åka till den nya drottningen, Marie Antoinette, för att få hjälp. Väl där fick Jeanne reda på händelsen kring halsbandet, att drottningen hade erbjudits det. Då hon kom farm med sina önskemål och bad kungen Ludvig XVI och Marie Antoinette om hon skulle kunna få tillbaka tillgångarna och familjens goda rykte, sa de nej med en gång. De hade sagt det för att förstöra hennes förhoppningar om en bättre position ”i statustabellen”, de visste att hennes pappa hade varit emot ett kungadöme och de var rädda att hon skulle göra samma sak. Det var då hennes vetskap om halsbandet kom till nytta. Hon kom på vad hon kunde göra, en plan. Därmed började allt gå sämre för drottningen.

Jeanne fick tag på kardinalen de Rohan och sade sig vara drottningens nära vän.5 Kardinalen, som var väldigt förtjust i den vackra drottningen nappade med en gång. Efter det låtsades Jeanne vara drottningen då de brevväxlade och lyckades. En viss brevväxling mellan Rohan och drottningen (Jeanne) pågick ett tag och Rohan tyckte bara mer och mer om den falska drottningen. För Jeanne gick saker lysande, fram tills dess att kardinalen säger att han vill träffa henne. Hon lyckas få honom att tänka på annat ett tag, men han vill fortfarande träffa kvinnan han skickar brev till och som säger sig vara drottningen Marie Antoinette.6 Jeanne ger sig ut på gatorna och efter ett tag hittar hon en som är väldigt lik drottningen, en prostituerad. Hon erbjuder sitt fynd att delta i processen och lyckas än en gång. Den falska drottningen täcker för ansiktet lite diskret och gick in i trädgården till Versailles. Rohan går dit och ser den som han tror är drottningen och blir ännu mer ”hypnotiserad”. Efter vidare samtal berättar Jeanne för honom om det exklusiva smycket Marie Antoinette vill ha, även om hon förnekar det. Kardinalen som är djupt förälskad ger Jeanne pengarna så att hon kan gå och köpa det. Man det gick inte riktigt som han hade trott, allt gick fel, väldigt, väldigt fel, för allihop. Jeanne gick till juvelmakarna, sa att drottningen ville köpa halsbandet trots allt och att hon kommer att betala för det senare. Hon tar smycket, pengarna och försvinner. Hennes försvinnande lämnar dock sina spår. Strax senare får Marie Antoinette besök av juvelmakarna som undrar varför hon inte har betalat för sitt halsband än. Hon blir arg, tar än en gång upp att hon inte ville ha något mer smycke än de hon redan har och att hon gång på gång hade sagt att hon inte ens var intresserad av deras juvel. Det fanns då delade meningar kring det; vissa trodde inte att hon hade varit med på något sätt, att hon var oskyldig, andra, som inte tyckte om henne, trodde att hon bara ljög och att hon bara låtsades vara ovetande. Andra trodde att hon var skyldig och att hon ville föra någon annan bakom ljuset, Jeanne, närmare sagt. De hade ett hum om vet den skyldiga kunde ha vart och då de gick efter den misstänkta, Jeanne Saint-Rémy de Valois, förnekade hon allt. De som trodde att Marie Antoinette var skyldig fick det svårt att bortförklara varför breven som hade skickats till kardinalen inte var av hennes handstil eller att drottningen förnekade att ha varit i slottsträdgården då.7 Hon sa att hon inte hade fått något halsband heller, vare sig hon ville ha det eller inte. Till slut blir varken hon eller kardinalen dömda för något då de inte kunde ha hitta tillräckligt med bevis. De båda gick fria, men hatet och förargelsen växte fortfarande. Halsbandsprocessen pågick mellan år 1786 och 1787. Nu tror man att denna händelse kanske var gränsen för fransmännen och det var deras motiv, om inte orsaken, för den franska revolutionen som startade några få år senare.8

8. Den franska revolutionen

Efter en hel del festande och ännu mer shoppande, blev statens skulder allt för höga. Drottningens intressen var inte något för Frankrike, och de dyra smyckena var då inte något hon borde köpa då hennes folk inte hade råd med mat. Bönderna och borgarna gillade inte alls Marie Antoinettes beteende och skyllde allt på henne.9 Samma personer som samlades runt hennes vagn för att se sin nya kronprinsessa samlades nu för att klaga, för att diskutera landets dåliga ekonomi och dess orsak: Marie Antoinette. De flesta hatade allt som hade med ”den där österrikiskan” att göra. I slutet av 1780 – talet blev priset på bröd för högt för folket att klara av och allt fler svalt. Klagomålen ökade, vilket även kungahuset märkte och oroade sig för. Även de märkte oron ute på gatorna och till och med i sådana omständigheter hade de inte råd med någon större armé och var därför mycket sårbara. Utav alla i familjen var det Marie Antoinette som riskerade mest genom att stanna kvar i Versailles, även om hon gång på gång sa till kungen att hon ville fly, eller ta sig till något säkrare ställe, vilket var något han vägrade göra. Under tiden blev även två av barnen allvarligt sjuka. Först dog Sophie, år 1787, och lämnade sin mamma som inte ville sluta sörja, sedan dog kronprinsen Ludvig Josef, år 1889, då stämningen knappast kunde bli värre; revolutionen var nära sin början och han hade själv varit sjuk ganska länge, vilket också oroade Marie Antoinette. Till slut slog folket till och stormade det kända fängelset Bastiljen sommaren 1789.10 Detta var en stor händelse och räknas nu som den franska revolutionens utbrott. Samma år, några månader senare, var det kvinnorna från Paris som blev historia; de gick till Versailles dels för att klaga på svårigheten att ha råd med mat, och dels för att döda drottningen (den senare avsikten är jag inte helt säker på). Hon hade då varit väldigt rädd, men hon var fortfarande drottning och hade därför vissa plikter. Den enorma gruppen hade krävt att få se henne på balkongen och hon gick ut med sina två överlevande barn. Efter fler krav skickades barnen in och hon stod där, helt ensam. Hon var utan någon hjälp och insåg till viss del att de mycket väl kunde döda henne när hon stod där utan att kunna göra något själv, hon var helt maktlös. Det är inte säkert hur länge hon stor där, men det var ungefär kring tio minuter. Efter ett tag bugade hon sig för folket och gick sedan in. Denna handling var väldigt överraskande och känns till av de flesta ännu i vår tid. Senare, efter att hon hade stått där tvingades hon och hennes familj att flytta till Paris och leva där, i den staden där hon var som mest hatad. De skulle bo på ”Tuilerierna”11 Där skulle de leva som ”fångar”, men de levde fortfarande relativt fritt. Efter ett tag blev dock allt svårare, att leva blev svårare. ”Österrikiskan” var inte van vid att inte få tillräckligt med mat, eller att inte behandlas som kunglig; hon var van vid lyx. Hon ville fortfarande fly, och Ludvig ville fortfarande stanna.

Att stanna kvar i den hemska staden var inget hon ville göra och det var hon som skötte kontakten med utlandet vid det här tillfället; hon bad om hjälp från andra länder, hon ville att de skulle hjälpa henne och hennes familj med att fly. Att hon gjorde det var självklart inget som tillkännagavs för folket, men om de skulle få reda på det skulle det inte vara bra för henne eller hennes familj. Till slut, kring år 1791, gick även kungen med på att fly, och de gjorde sitt bästa för att inte kännas igen av någon. Som tidigare sagt, misslyckades detta försök då kungen blev igenkänd, men att det just var då han skulle handla är inte alls säkert; det finns även en teori om att han kändes igen då de skulle byta till piggare hästar som skulle dra deras vagn, även då på grund av ett mynt. Även om försöket inge gick till fullo, var det riktigt nära att de lyckades. Efter att hon och hennes familj hittades, under deras flykt, skickades de tillbaka till Tuilerierna där allt blev ännu strängare för dem och de levde nu allt mer som fångar.

Marie Antoinette sa själv ”De måste förstå i Wien hur pinsamt, jag skulle rent av vilja säga ofattbart pinsamt, det vore för den kejserliga regeringen om historien en gång kunde visa att Maria Teresias högborna dotter hade mist livet på schavotten på tjugo mils avstånd från mäktiga och segerrika arméer utan att något försök gjordes för att rädda henne” om bristen på hjälp från sitt hemland då flykt från hennes sida planerades.12 Inte ens efter det uttalandet gjordes något av större slag för att hjälpa henne. I Österrike togs inte situationen riktigt på allvar och man trodde inte riktigt på att Marie Antoinette kunde vara i någon oerhörd fara. En del av det kan faktiskt ha berott på att hon, då hon skickades iväg från Versailles till Tuilerierna, skrev hem ett kort stycke: ”Jag mår bra, oroa er inte.”.
9. ”Fånge nr. 280” – ”Änkan Capet”
Från fängelset till giljotin


Det sägs att man inte uppskattar det man har förrän man har förlorat det, och det var just det som hände då. Marie Antoinette började spendera allt mer tid med sina barn och försökte leva allt mer ”hederligt”. Hon levde allt mer som vanligt folk; enkelt. I sina brev till utlandet använde hon ofta ordet ”monster” då hon skulle skriva om fransmännen. Detta uttryck var självklart, vilket vem som helst kan förstå, inte särskilt uppskattat. Under sin tid som fånge lyckades hon få stöd från ett flertal länder, men inget av dem lyckades rädda kungafamiljen ”ur revolutionens grepp”. I mitten av år 1792 attackerade folket Tuilerierna, kungafamiljen flydde, och tillfångatogs igen. Bland dem var även kungens yngre syster Elisabeth, som en gång i tiden hade varit Marie Antoinettes lekkamrat och hon hade inte lämnat drottningen än, inte ens då hennes eget liv riskerades. De skickades till ”Templet”13 där de fick spendera sina sista dagar, månader och år.14 De skulle bo i ”Tornet” tills de andra platserna i Templet var färdiga (beboeliga), men ingen av dem fick flytta till andra delar av byggnaden vars utseende skrämde Marie Antoinette så mycket. Hon fruktade att de skulle få leva i det där hemska stället och att vakterna skulle göra det till ”ett riktigt fängelse” för dem. Under tiden avrättades en av Marie Antoinettes bästa vänner, prinsessan de Lamballe, och hennes huvud paraderades på en pinne utanför den förra drottningens fönster. Ludvig åtalades och fick delta i rättegångar bland folk som alla hatade honom, bara för att sedan få veta att han skulle avrättas han med. Den 21 januari, år 1793, avrättades till sist Ludvig efter ett svårt skiljande från sin familj, han bad Ludvig Charles att förlåta de som skulle skada honom (Ludvig XVI) och ville inte att något av barnen skulle hämnas hans död. Han lämnade sin syster och fru och sa att han förlät alla som hade syndat och att de sedan skulle inse att det de hade gjort (skulle göra) mot honom var fel. Då han väl hade avrättats hurrade folket och deras glädje gjorde Marie Antoinette så leden att hon svimmade. Enligt hennes dotter ”hade hon inte längre något hopp kvar längre i hennes hjärta…”.15 Hon sörjde sin man väldigt länge och hade ingen aptit alls. Hon åt inget, gjorde inget, och var helt enkelt ledsen hela tiden.

Sommaren samma år kom några vakter som ville ta med sig Ludvig Charles. Han hade nu, tekniskt sätt, blivit den nye kungen och han fick titeln ”Ludvig XVII” (”Louis XVII”). Marie Antoinette vägrade släppa sin som och visste inte vad mer hon kunde göra. Vakterna hotade med att döda henne för att få tag på pojken, men hon vägrade fortfarande släppa honom. Till slut hotade de med att döda Marie Therese och hon släppte honom. Tanken var att Marie Antoinette inte skulle få för sig att få Ludvig att vilja ta sin rätta plats i samhället och vilja bli kung själv. Något man bör tänka på specifikt är att Ludvig Charles, Ludvig XVII, bara var åtta år då detta hände och hade ingen aning om hur man kunde styra ett land. Det var väldigt osannolikt att han helt plötsligt skulle få för sig att han ville vara kung. Vakterna tog med sig den unge kungen16 och han fick aldrig mer se någon från sin familj. I sin cell torterades han till att säga massa saker om sin familj som senare skulle komma att skada speciellt Marie Antoinette. De behandlade honom som skräp och till slut, år 1795, dog han, främst av den smutsiga miljön i fängelset.

Marie Antoinette kallades nu för ”Änkan Capet”. Den korta tiden innan sin död, då han hade varit fången, hade Ludvig kallats ”Medborgare Capet”. Namnet ”Capet” kom från roten till Ludvig släkte: Hugo Capet. Hugo hade levt mellan åren 940 och 996. Monarkin hade avskaffats den 22 september 1792 och det en gång stora och mäktiga Frankrike hade blivit en republik. I början av augusti, 1793, togs Marie Antoinette med till ett annat ställe. Hon skulle iväg, ensam, utan varken dotter eller vän. Hon förflyttades till det ökända fängelset Conciergerie, som var beryktat vara ungefär som en ”sista plats”. De flesta, om inte alla, som skulle avrättas med giljotin var fast där under sina sista dagar. Dock inte Ludvig. Marie Antoinette var där i ett antal månader och hennes hälsa, både fysisk och psykisk, försämrades för var dag som gick. Nu kallades hon ”Fånge nr. 280”. Om man ville kalla henne vid namn, sa man ”Antoinette Capet”, detta för att man inte tyckte att hon var värdig att kallas Marie, efter Jungfru Maria. I fängelset blev hon omhändertagen av en flicka som hette Rosalie Lamorlière. I slutet av augusti, samma år, fick hon ett meddelande där det stod att hon skulle förbereda sig på en omedelbar flykt, meddelandet snappades upp av vaktarna och hennes flykt stoppades. Några dagar senare, den 2 september sa den franske journalisten Jacques Hébert att han krävde att Marie Antoinette skulle avrättas, att han hade lovat det till sina läsare: ”Jag har lovar bort Marie Antoinettes huvud. Jag kommer att gå och hugga av det själv om ingen ger det till mig.”.

Den 14 oktober, fortfarande 1793, började rättegången mot henne. Hon kom in i rummet och förvånade alla med sitt oerhört förändrade utseende. Hon hade blivit smalare, tröttare, ledsnare, sorgligare, helt enkelt. Den en gång så vackra drottningen, den förtjusande ärkehertiginnan från Österrike, som hade kommit till Frankrike då hon bara var fjorton år, stod nu framför dem, nästan trettioåtta år gammal, och orkade helt enkelt inte mer. Ändå lyckades hon presentera sig väldigt bra och hennes insats förvånade alla och beundrades. Ännu, så många år senare, efter allt som hade hänt henne de senaste åren, var hon där för att försvara sig själv. Hon anklagades bl. a för att ha haft sexuella förhållanden med Ludvig Charles. Det var sådana saker vakterna hade tvingat Ludvig att säga. Marie Antoinette hade vägrat svara på den anklagelsen och helt enkelt sagt: ”Om jag inte svarar är det för att naturen själv vägrar svara på en sådan anklagelse lagd på en mor.”. Efter det hade hon vänt sig mot alla mödrar i salen och genast fått deras medkännande. Domarna blev irriterade och lyckades till slut hitta tillräckligt många argument för att avrätta henne. Hon dömdes till döden…

Kvällen innan hon skulle avrättas bad hon om papper och penna och sker sitt sista brev, till Elisabeth. I det brevet hade hon skrivit hur mycket hon älskade de alla och ville inte heller (precis som Ludvig) att barnen skulle hämnas hennes död. Hennes brev kallas nu för ”Testamentet”.

Den 16 oktober, år 1793, fördes Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg – Lothringen, Marie Antoinette, ”Änkan Capet”, ”Antoinette Capet”, ”Fånge nr. 280”, till giljotin. Hon hade under sitt liv ”fått” flera namn. Det fanns alltid någon för varje namn; hennes syskon kallade henne ”Antoine”, hennes vänner kallade henne ”Marie Antoinette” och hennes fiender kallade henne ”Änkan Capet”, ”Antoinette Capet” eller ”Fånge nr. 280”. Hon fördes ut, hennes liv skulle sluta och hon visste det. Hon gick upp mot giljotins blad och det sades att hon på vägen dit råkade trampa på bödelns tår. Hon hade då sagt: ”Min herre/monsieur, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.”. Hon avrättades mitt på förmiddagen, utan att ha sett sin dotter någon mer gång sedan hon hade flyttats från Templet. Hon begravdes i en massgrav med Ludvig och Elisabeth, som också avrättades. År 1815 hittades deras grav och deras kroppar flyttades till kungafamiljernas traditionella gravplats: Klosterkyrkan Saint – Denis.

Den mäktiga Maria Teresias dotters liv slutade i Frankrike den 16 oktober 1793.

Avslutning

Nu, efter att ha läst så mycket om Marie Antoinette, har jag främst insett hur mycket ord och handlingar kan påverka ens liv. Det hon gjorde, att hon köpte smycken och kläder, det hon sa; ”Men varför äter de inte kakor”, var några av de saker som gjorde så att folket hatade henne. Att hon var från Österrike fick också folket att hata henne. Hela hennes liv var beroende av folkets åsikter och tankar. Hela hennes liv förändrades efter några få uttalanden, efter några få handlingar, efter några enorma förändringar. Hennes handlingar var dyra, hennes smycken var värda enorma summor, summor som ingen från de lägre stånden någonsin skulle få råd med. Pengarna hon spenderade var deras pengar, smyckena hon köpte skulle egentligen ha varit deras. Efter att ha skrivit känner jag verkligen, och jag är väldigt säker på min sak, att en person aldrig skulle kunna veta allt, men alla kan veta något. Genom att säga ”historia” nämner man flera tusen år, inte bara en persons liv, och det är därför jag fortfarande inte kan säga att jag nu har blivit expert på historia. Jag har nu lärt mig hur de ...