Marie Antoinette (filmen)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En av sakerna man reagerar på när man ser filmen är förstås att livet som kunglig var så offentligt. Det är svårt att ta till sig att det verkligen var så, att folk kunde vara så löjliga och uttråkade att de brydde sig om att t.ex. titta på när kungen och drottningen åt. Jag förstår inte hur de kunde klara den nivån av bevakning dagarna i ända utan att bli fullkomligt galna.
En annan sak var att man kände en sådan otrolig sympati för MA. När jag såg trailern trodde jag att man skulle visa henne som en ytlig, korkad och egoistisk person, men så var det inte.
Hon framstod som väldigt ödmjuk, varmhjärtad och intelligent. Hon protesterade inte mot giftermålet, trots att hon var rädd, och hon kom till Frankrike med öppna armar, men möttes direkt med fientlighet.

Hon var lite som vilken superkändis som helst idag (bortsett från att hon hade ansvaret att styra hela Frankrike). Istället för paparazzis blev hon bevakad av ett helt hov, och gjorde hon minsta lilla fel förstorades det upp. Hon blev en syndabock, och hade hon inte mist huvudet hade hon nog ändå inte klarat sig länge med den mentala hälsan i behåll.
Musiken var lite överraskande, men jag antar att den valdes för att ge en modern känsla, att det här skulle kunna hända även i vår tid. En klasskompis blev väldigt irriterad över att det till och med spelades modern musik på maskeradbalen, men jag minns att det förekom i en annan film jag såg, och då förklarade man det så att man ville visa att 1700-talets musik lät för de människorna då, som vår musik låter för oss nu.

Saker i filmen som jag kände igen från läroboken var att det var bl.a. hjälpen till nordamerikanerna som tärde så på Frankrikes ekonomi, stormningen av Bastiljen, och kvinnotåget till Versailles. Jag blev förvånad över vilken liten betydelse stormningen av Bastiljen verkade ha i filmen. Den nämndes en gång, och folk blev lite oroliga, och sen var det som bortglömt. Det var som om det hände i en annan värld. Jag trodde att kungafamiljen var mer inblandad i vad som försiggick i landet, att det inte var så avlägset.
De verkade vara utanför hela revolutionen, ända fram till kvinnotåget.

Om jag ska jämföra mig själv med Marie Antoinette måste jag nog säga att jag förmodligen hade slutat likadant. En klar fördel med hennes situation var att hon verkligen hade haft makt (till slut) att förändra saker, men jag tror att hur hon än hade gjort hade folk tyckt att det var fel, och jag hade nog inte gjort ett bättre jobb.
Jag är glad att jag inte var henne, för jag hade gått under på en gång av att ständig vara sedd och kritiserad. Folk på den tiden måste ha varit väldigt härdade, för jag tror inte att någon i min ålder hade klarat av hennes roll idag.

Ludvig XIV hade kommit på att för att inte hotas av adeln skulle man knyta den hårt till sig. Man gav adelsmännen titlar och arbeten som egentligen var strunt, så att de kunde vara nära, inom slottets väggar. Och det enda dessa adelsmän hade att göra då var för det mesta att roa sig.
Livet vid hovet var alltså väldigt okomplicerat. Människorna som vistades där behövde aldrig bry sig om annat än fester, kläder, mat och dryck. Man var så avskild från ”den verkliga världen” och hade antagligen knappt någon aning om vad som pågick utanför Versailles.
Allt var väldigt ytligt, och det verkade som om man bara pratade om obetydliga saker, som vad någon hovdam haft på sig dagen innan, och vilken opera man skulle se härnäst.
Dessutom var det väldigt mycket prat bakom ryggar, vilket förmodligen är oundvikligt när folk får för mycket fritid. Jag kom att tänka på att hovet var nästan precis som dagens högstadium. Det är samma hierarki, ytlighet, avundsjuka och samma prat bakom ryggen.

Hursomhelst, Ludvig XVI är väldigt godhjärtad och omtänksam, men otroligt barnslig och blyg. Jag tycker att han verkar försöka gömma sin barnslighet bakom artighet och etikett. Han ville nog aldrig bli kung från första början, men kände sig tvungen att fullfölja sin plikt.

Jag tycker inte att det framgick alls i filmen vad de olika personerna hade för åsikter om hur ett land bör styras, så jag tänker försöka gissa mig till det med hjälp av personlighetsdrag.
Jag kan tänka mig att den gamla kungen, som var en bestämd och orädd man, hade velat behålla den gamla ordningen där han själv hade högsta maktposition, med bara några rådgivare. Ludvig XVI däremot tror jag hade föredragit Rousseaus idé (beslut genom folkomröstningar, kung och parlament var endast verkställande makt). Han var så naiv, omogen och osäker, och han sa själv, att han var för ung för att härska. Jag tror inte att han någonsin hade uppnått rätt ålder för att kunna styra ett helt land.
Jag drar slutsatsen att även MA hade valt samma som Ludvig XVI. Hon var inte lika osäker och omogen, men det var ändå ganska tydligt att hon varken ville eller var redo att styra Frankrike. Dessutom citerade hon Rousseau i filmen. Citatet hade ju i och för sig inget att göra med hur ett land bör styras, men att hon läste det kan ju få en att anta att hon ”stod på hans sida”.
(”Om vi förutsätter att människan har blivit förvanskad av ett konstgjort samhälle,
vad är då det naturliga tillståndet? Det medfödda tillstånd som han har tagits bort ifrån.
Föreställ dig att du vandrar genom skogen, utan industrier, utan tal och hem". Jag tycker att citatet speglar lite av både tankarna om naturrätt, att alla föds lika, och empiri, att kunskap kommer från erfarenheter.)
Drottningen av Österrike trodde nog på Montesquieus idé om att kungen ej valts av Gud, och att makten skulle delas mellan regenten, parlamentet, och självständiga domstolar. Hon verkade vara en bestämd och rättvis person, som visste hur ett land skulle skötas, men ändå var villig att dela med sig av makten.

I början hade MA ingen makt alls, hon satt inte ens säker som kronprinsessa eller drottning förrän hon fött en tronföljare. Efter det måste man anta att hon hade ganska stor makt som Frankrikes drottning, för hon skulle nog inte haft svårt att påverka sin make, men det verkade inte som om hon utnyttjade sin position alls. Man märkte att hon brydde sig om Frankrikes befolkning och att de svalt, men ändå gjorde hon ingenting åt det, förutom att se till att kungahuset inte lade mer pengar på diamanter (eller något liknande).

Livet i Österrike verkade vara ganska enkelt, så när MA kom till Frankrike började hon intressera sig för opera, mode och fester. Efter att hon fått sitt första barn förändrades hon som person, hon var fortfarande intresserad av mode, och hon roade sig och gick på fester, men hon var lite mer självsäker, avslappnad, och det kändes som om hon blev lite djupare.

Situationen för Frankrikes övriga befolkning var mycket svår. Hjälpen till nordamerikanerna hade som sagt kostat landet mer än väntat, och nu fick de lägre stående betala för det. Massarbetslösheten blev ett hårt slag för fransmännen, och när skördarna slog fel, steg priset på bröd och svälten blev ett stort problem.

Man hade kunnat låta bli att skicka hjälp till Nordamerika, jag tror inte att England hade sett en svaghet i Frankrike och anfallit bara för det. Då hade man förmodligen inte haft någon ekonomisk kris från första början, och man hade kunnat ta sig förbi den misslyckade skörden utan att hela landet behövde svälta.
Dessutom har vi ju det självklara, att kungaparet och hovet hade kunnat ändra sin livsstil litegrann och lagt pengarna på bättre saker än fester och kläder.

Kritiken mot MA var faktiskt befogad till en viss del enligt min åsikt. Det var ju sant att hon spenderade pengar på onödiga prylar, hon byggde saker, köpte kläder, planterade träd och hade fester. Men man måste tänka på att allt inte var hennes fel. Hon kom till detta land av överflöd som 14-åring och fick lära sig, at...