Borta (Deckare)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den bleka mannen drog i den lilla flickans råttfärgade hår. Hon skrek och han slog till henne över ansiktet. Flickan föll ihop på golvet och försökte kravla sig bort från honom men han fick tag i henne. Mannen drog henne till sig, hon gjorde motstånd men var alldeles för liten för att kunna slita sig ur hans stenhårda grepp. Han slog henne igen och hon slutade att göra motstånd. Mannens smutsiga händer satte en stor bit silvertejp över flickans mun. Hon kunde inte se så mycket i mörkret men hon hörde hur mannen gick därifrån. I ögonvrån såg hon en liten röd lampa som blinkade. Tårarna rann och det brände på kinden där han slagit henne. Hon försökte ropa på hjälp men det enda som kom ur henne var ett hjälplöst litet gny.
* * *
Yvonne Törnblom var på väg till den lokala ICA-butiken för att köpa hundmat och en liter mjölk. Det var en solig dag i september och än var det tillräckligt varmt för att gå utan jacka. Yvonne var konstapel Konrad Erikssons högra hand. Hon fanns alltid vid hans sida med en kopp kaffe och några goda råd. För Yvonne hade det alltid varit en dröm att bli något inom polisväsendet och hon vistades numera bland de högst uppsatta i kåren även om hon själv bara var assistent.
Kriminalassistent Yvonne Törnblom var en trevlig kvinna på närmare trettio år. Som treåring hade hon fått sin första polisbil och i åttan hade hon PRAO:at hos polisen. Under PRAO:n hade hon skapat många kontakter som kom att hjälpa henne senare i livet, till exempel hade hennes första sommarjobb varit som assistent på den lokala polisstationen. Tack vare hennes kontakter fick hon snabbt fast anställning inom polisen eftersom hon bara var assistent hade hon inte genomgått någon längre utbildning men hon var i princip en ”riktig” polis.
Många gånger hade Yvonne stått framför spegeln och fantiserat om den dagen hon skulle få polisens hedersomnämnande (vilket hon var säker på att någon dag skulle inträffa) och nu när hon stod framför köttdisken i mataffären förlorade hon sig i dagdrömmar igen. De andra kunderna i affären måste nog tyckt att det såg väldigt lustigt ut när hon stod där och viftade med en fläskfilé och mumlade något om hur hedrad hon kände sig.
– Ursäkta, ska du ha den där?
Yvonne väcktes ur sina tankar. Alldeles nyss hade hon blivit hedrad men nu var hon tillbaka i den trista ICA-butiken som alltid hade mögligt bröd.
– Äh… nej tack! mumlade hon generat och lade tillbaka köttstycket.
Hon betalade sina varor och gick snabbt därifrån.
När Yvonne kom ut från affären bländades hon av det starka solljuset. Hon knöt loss Kakan från stolpen och började sakta gå hem. Kakan var hennes gamla tax som hon fått på sin tjugoårsdag. Hon hade först inte varit så förtjust i den bruna korven som hoppat ur lådan med den stora rosetten men numera tyckte hon faktiskt att det var ganska trevligt med ett fult litet husdjur. Hon gick förbi Andy’s, tobaksaffären som sålde cigaretter till minderåriga och bakom Lindex-butiken skymtade den gråa betongklumpen i vilken hon hade sin lilla lägenhet.
Väl hemma slängde Yvonne nycklarna på köksbordet, plockade upp matkassen och kastade sig ner på soffan med en påse Polly. Hon satte på TV:n. Härligt! Resten av dagen skulle ägnas åt Oprah och Äntligen Hemma. Precis när vinjetten till Days of our Lives började spelas ringde det på mobilen. Fan! Yvonne kravlade upp från soffan och lyckades till slut fiska upp mobilen ur handväskan.
– Yvonne! svarade hon med munnen full av billig choklad.
– Hej Yvonne, sade en välkänd röst i andra änden. Det är Konrad.
– Vad trevligt att du ringer, svarade Yvonne sarkastiskt. Hon hade ställt in sig på en dag framför TV:n och hade verkligen ingen lust att jaga någon listig förbrytare eller vad det nu var som Konrad ville att hon skulle göra.
– Vad bra att du tycker det för då blir du väl bara glad när jag säger att du ska pallra dig hit omedelbart, sa Konrad ironiskt.
– Överlycklig! svarade Yvonne surt.
Konrad skrattade och lade på luren.
Fan! Yvonne kastade längtande blickar mot den mjuka soffan och suckade. Hon bytte från sina bekväma hemmatofflor till fotriktiga gymnastikskor och tog sin polisbricka och tjänstevapen. När hon sprang nerför trapporna upptäckte hon att hon fortfarande hade på sig sina blommiga pyjamasbyxor. Att gå till affären och handla iklädd dem var väl okej men en polis i pyjamas var väl kanske inte särskilt respektingivande. Men äsch, skit samma! Konrad hade ju besvärat henne på hennes lediga dag så då fick han väl stå ut med att hon var klädd som hon nu var, tänkte hon och sprang vidare.
Solen sken fortfarande och hon tog på sig sina solglasögon – Statoils egen pilotmodell. Hon hoppade upp på sin cykel och var snabbt framme vid polisstationen. Stationshuset var stort och grått och vid ingången stod receptionisten och rökte.
– Tjena, muttrade hon, och Yvonne nickade till svar. Hon gick in genom glasdörrarna och sköt upp solglasögonen i pannan.
Konrad kom ut genom en dörr och gick fram till henne och när han såg hennes byxor började han skratta.
– Snygg uniform! sade han och stötte till henne med armbågen.
– Mycket lustigt! svarade hon sammanbitet. Hennes TV-dag hade blivit förstörd och hon var inte på humör för små fräcka kommentarer.
Hon köpte en kopp automatkaffe och frågade Konrad varför han hade kommenderat henne till jobbet på hennes lediga dag. Konrad blev genast allvarlig:
– En flicka har blivit kidnappad.
Yvonne drog efter andan. I telefonen hade inte Konrad låtit som om det var något allvarligt och hon hade snarare varit beredd på att förhöra några snorungar som snattat lättöl eller något i den stilen.
– Jaha, sade hon och tog en klunk av det blaskiga kaffet. Vad vet vi mera?
– Flickan heter Emelie Westman och hon är nio år, svarade Konrad. Pappan är Anders Westman, framgångsrik advokat, och flickans mamma heter Jeanette. Emelie försvann från skolan idag för bara någon timme sedan. Hon var inte någonstans i skolan när hennes mamma skulle hämta henne för ett tandläkarbesök. Jeanette, alltså mamman, pratade med flickans lärare och dem hade hon varit närvarande hela förmiddagen så hon måste ha blivit kidnappad någon gång mellan lunchrastens början och tidpunkten när mamman kom för att hämta henne. Alltså någon gång mellan klockan 12 och 12:15.
Konrad och Yvonne vandrade fram genom den blekgula, tomma korridoren. Om man inte visste om att man var på en polisstation skulle man lätt kunna tro att man befann sig på ett mentalsjukhus, så deprimerande och kliniskt var det i polishuset.
– Men vänta litet, hur vet vi att hon har blivit kidnappad? frågade Yvonne.
– Du ska få se, sade Konrad och tog fram sin enorma nyckelknippa och började leta efter en särskild nyckel.
Han låste upp dörren till ett rum fyllt med datorer och annan svindyr, högteknologisk utrustning som användes för en rad olika ändamål.
– Vadå se? undrade Yvonne och rynkade pannan.
Konrad nickade, tände lampan och satte sig vid en av datorerna. Snabbt hade han klickat sig fram till en film. Yvonne kände avsmak när hon såg vad filmen innehöll; en svartklädd man som misshandlade en liten flicka. Filmen var väldigt mörk och badade i ett rödaktigt ljus, och mannen på filmen hade en luva över ansiktet. Mannen slog flickan gång på gång och flickan grät och skrek på hjälp. Man hörde en duns när flickan ramlade ihop på marken efter ett hårt slag i ansiktet. Man såg mannen luta sig över flickan för att tejpa ihop hennes händer och fötter. Skriken övergick i ett dovt knappt hörbart mummel när han även tejpade för flickan mun. Sedan försvann mannen ur kamerans synhåll, en lampa tänds och kameran zoomar in på flickan. Då ser man att det är Emelie Westman.
Konrad tog till orda:
– Den här filmen mejlades alltså till Anders, Emelies pappa, ungefär tjugo minuter efter försvinnandet. Med tanke på den korta tidsintervallen mellan bortrövandet och när filmen skickades så kan flickan inte vara långt borta.
– Herregud! sade Yvonne. Hon var inte särskilt lättpåverkad, men det här var vidrigt! Men har ni lyckats spåra filmen på något sätt?
– Nej, det är i princip omöjligt, sade Konrad och drog handen genom det tunna håret.
– Har vi någon misstänkt? frågade Yvonne.
– Nej, inte ännu.
Yvonne suckade högt:
– Så vad gör vi?
– Jag har skickat några kriminalare till Emelies skola för att förhöra alla lärare och elever för att se om vi kan få några ledtrådar, fortsatte Konrad.
– Men vad vill du att jag ska göra?
– Först ska vi prata med flickans föräldrar, sade Konrad och gick ut från rummet.
* * *
Flickan låg bunden på marken. Det var nästan helt tyst men ibland kunde hon höra någonting som prasslade. Hon hoppades att det inte var en råtta. Hon var livrädd. Tankarna snurrade i hennes huvud. Varför hade den okände mannen fört henne hit? Varför hade han slagit henne? Vad hade hon gjort för fel? Vem var han och var befann han sig just nu? Skulle han komma tillbaka och skulle hon få mera stryk? Vad hände om han inte kom tillbaka? Skulle hon få ligga här ensam ända tills hon dog? Skulle hon aldrig få se sina föräldrar igen? Hon började gråta hejdlöst. Tårarna ville inte sluta rinna och på marken där hon låg bildades en liten pöl.
* * *
När Konrad och Yvonne kom in i rummet där Emelies föräldrar väntade hoppade Anders Westman upp från den obekväma klaffstolen och sprang fram till dem:
– Har ni fått reda på något nytt? Vet ni var hon är?!
– Anders, det här är kriminalassisten Yvonne Törnblom, presenterade Konrad Yvonne.
Anders och Yvonne skakade hand och Emelies mamma Jeanette kom fram till dem.
– Yvonne Törnblom, sade Yvonne och sträckte fram handen men Jeanette tog den inte.
– Har ni hittat henne? frågade hon bara och höll andan i väntan på svaret.
– Nej, inte än, svarade Konrad.
Jeanette kved till och tårarna rann nerför hennes kinder. Hon lutade sig mot sin man för att orka stå upprätt.
– Men vi gör allt vi kan för att hitta henne, försäkrade Yvonne. Vi vet att hon inte kan vara så långt borta och just nu tittar några kriminalassistenter på filmen och försöker lista ut var de kan vara någonstans.
Anders nickade och höll om sin gråtande fru.
– Vi tror att kidnapparen snart kommer att ringa till någon av er, fortsatte Konrad. Han kommer antagligen att kräva pengar eller något liknande av er. Hur vi ska agera får vi ta ställning till när han hört av sig. Men just nu är det viktigt att vi håller koll på era mobiltelefoner. Vi ska koppla dem till vår spårningsutrustning och sedan får vi helt enkelt vänta på att han ringer. Det är det bästa vi kan göra för stunden.
De började gå tillbaka till rummet där Yvonne just tittat på filmen.
– Men vi kan inte bara sitta här och vänta! Vår dotter håller kanske på att dö! utbrast Jeanette upprört.
– Jag har skickat ut en patrull som genomsöker hela området och just nu är vi i full gång att förhöra lärare och elever på Emelies skola, så visst gör vi något. Dessutom måste ju någon svara om kidnapparen ringer.
Jeanette suckade och kramade Anders hand.
Konrad kopplade mobilerna till spårningsapparaten och de slog sig sedan ner för att vänta.
* * *
Flickan låg och halvsov på det kalla golvet. Tejpen som höll ihop hennes händer och fötter hade börjat skava och göra ont. Hon kände sig nästan bedövad av smärtan, tystnaden och ensamheten och kunde knappt avgöra om hon var död eller levande, eller var allting bara en mardröm?
Plötsligt hörde hon att mannen var på väg tillbaka till henne. Varje steg tycktes eka i hennes huvud. Hon hörde hur han kom närmre och närmre. Rädslan steg och flickan nästan darrade av skräck. Skulle hon dö nu? Hon såg mannen stå en bit bort. Hans bleka händer lyste i halvdunklet när han kom fram till henne. Hon såg att han hade ett föremål i handen. Var det en pistol? Nu stod mannen precis framför henne och hon såg att föremålet inte var en pistol – det var en mobiltelefon. Hon kände sig en smula lättad, så lättad man nu kunde känna sig i hennes situation.
Mannen lutade sig över flickan och hon gjorde sig beredd på en hård örfil men istället drog han bort tejpen som satt över hennes mun. Flickan började genast skrika på hjälp men mannen satte sin ena hand över hennes mun och ropen dämpades. Med andra handen knappade han in ett nummer på mobilen.
* * *
Yvonne ryckte till när telefonen ringde. Hon hade nästan somnat. Anders svarade på en gång med darrig röst:
– Anders Westman…
Jeanette, Konrad och Yvonne lutade sig fram mot Anders mobiltelefon och väntade spänt på vad som skulle komma.
* * *
När mannen i andra änden svarat släppte kidnapparen greppet om flickans mun och hon började skrika:
– Pappa, pappa! Hjälp mig pappa, jag är så rädd!
– Emelie, är det du? Var är du? Kan du se något? Känner du igen dig?
En kvinna i bakgrunden skrek hysteriskt:
– Vi kommer snart och räddar dig, älskling! Det är ingen fara. Mamma kommer strax.
Flickan ropade tillbaka:
– Mamma, mam…
Mannen tejpade återigen för flickans mun och tog själv till orda:
– Nu ska du lyssna…
* * *
… jävligt noga på vad jag säger! Kom till tågstationen om en halvtimme och ha med dig en väska med två miljoner i kontanter. Cash! När du har överlämnat dem berättar jag var hon är. Men kom ensam, okej? Ser jag att du har med dig någon så dör hon. Fattar du? Jag dödar henne!
Han lade på luren.
Jeanette och Anders var helt förstörda. Vad hade mannen gjort med deras lilla flicka? Och hur skulle de lyckas få fram två miljoner kronor på bara en halvtimme?
Konrad var den första som sade något:
– Vi lyckades spåra samtalet och de befinner sig i den gamla tvålfabriken mittemot tågstationen.
– Ska jag åka dit? sade Yvonne och reste sig.
– Nej, det är för riskabelt. För Emelie, alltså. Han kanske skadar henne om han upptäcker oss. Hämta en skottsäker väst och en öronsnäcka istället.
Yvonne sprang genast iväg.
– Ska vi inte åka dit direkt?! sade Jeanette, otålig att hjälpa sin dotter.
– Nej, som sagt, om han märker att vi är på väg kan han skada Emelie.
– Men tänk om han skjuter Anders när han ska överlämna pengarna då! Jeanette höll ett krampaktigt tag om sin man, och hur ska vi lyckas få tag på så mycket pengar på så kort tid?
– För det första: Anders, du kommer att ha en skottsäker väst och troligtvis kommer han inte att avfyra sitt vapen, sade Konrad till Anders. Och märker vi att situationen blir ohållbar kommer vi att ingripa direkt. För det andra: Vi ska inte ge honom några pengar. Du får ta med dig en tom väska. Så här är alltså läget: Du ska träffa honom på tågstationen om en halvtimme, alltså cirka halv fyra. Du får med dig en tom väska som jag ska ordna alldeles snart, och så får du ha den här öronsnäckan på dig så att jag kan kommunicera med dig. Så fort du gått in på stationen går några poliser in i tvålfabriken för att leta efter er dotter men det är ju inte säkert att hon är kvar där då. På en halvtimme kan han ju ha flyttat på henne.
Yvonne som precis kommit tillbaka avbröt Konrad och vände sig till Anders:
– Vad vi däremot vet, nästan helt säkert, är att hon inte kommer att vara på tågstationen. Det finns ingenstans att gömma henne där och att ta dit henne skulle vara alldeles för riskabelt. Det skulle han knappast kunna göra diskret. Om inte Emelie är på tvålfabriken så talar vi om det för dig och då måste du försöka att få honom att säga var hon är för det kommer han antagligen inte att göra även om han har fått väskan. Kidnappningar som den här har ofta ett djupare syfte. Vilket, kan vi inte veta men den här mannen är troligen inte helt psykiskt frisk och ser troligen det hela som en lek. Han njuter av att se dig plågas av ovetskapen om var din dotter befinner sig. Kanske kommer han att berätta för dig vad han gjort med din dotter för att få se din reaktion. Om det faller sig så måste du hålla tillbaka din ilska. Att han blir arg är något vi verkligen vill undvika. Det kan mycket väl leda till skottlossning och det vill vi slippa.
– Jag ska gå och ordna fram väskan, sade Konrad till Yvonne. Men du kan väl sitta kvar här och prata med Anders och Jeanette, de har säkert en hel del frågor.
– Ja det har vi verkligen! Till exempel, vad händer om kidnapparen lyckas smita ifrån er? frågade Jeanette.
– Hela tågstationen kommer ju att vara omringad så det är nog ingen större risk, sade svarade Yvonne. Är det något mer ni undrar över?
– Varför kan ni inte bara gripa honom på en gång? frågade Jeanette.
– Det är bäst om han berättar för Anders var Emelie är, fortsatte Yvonne. Om vi griper honom direkt kommer det att vara svårare att få ur honom den informationen. Det är helt enkelt för att vi så snabbt som möjligt ska få reda på var er dotter är.
– Jaha, men hur kan vi veta att det bara är en kidnappare och inte flera? undrade Jeanette oroligt.
– Det kan vi inte veta säkert, men i sådana här fall brukar det bara vara en ensam gärningsman, så vi får utgå ifrån det.
Det blev tyst i rummet. Yvonne försökte möta Anders och Jeanettes blickar men de stirrade bara tomt framför sig.
Efter en stund kom Konrad tillbaka med väskan. Stämningen var spänd i rummet, ingen sade någonting. Det enda som hördes var deras andetag, men till slut sade Konrad att det hade blivit dags att åka. Anders tog på sig den skottsäkra västen och stoppade in öronsnäckan i örat. De klev in i Anders bil och for iväg, tätt följda av civila polisbilar. Tanken var att några poliser skulle omringa tågstationen medan några andra åkte direkt till tvålfabriken för att eventuellt lyckas rädda Emelie.
De kom fram till tågstationen strax före halv fyra. Anders kysste sin fru, tog väskan och hoppade ut ur bilen. Han gick in på tågstationen och satte sig på en bänk. Efter en halv minut följde Konrad efter och nickade nästan omärkligt åt Anders när han passerade honom. Konrad placerade sig så att han hade full uppsikt över Anders fast han själv stod så att Anders inte kunde se honom. På så sätt kände han att han hade kontroll över läget utan att kidnapparen skulle kunna se honom. Anders såg också hur fler civilklädda poliser spred ut sig inne i vänthallen där han satt.
Sekunderna segade sig fram. Det kändes som om tiden stod stilla. Skulle kidnapparen verkligen komma?
Precis när den långa minutvisaren på det enorma stationsuret ställde sig på 6:an kom en svartklädd man in genom ytterdörren. Han hade en stor luva på huvudet så Anders kunde inte se hans ansikte men han var säker på att det var kidnapparen som hade anlänt. I öronsnäckan hördes en liten hostning från Konrad. Det var signalen på att det var dags. Anders reste sig upp och nästan viftade med väskan och mannen med den svarta luvtröjan började gå emot honom. Anders hjärta slog dubbla slag. Till slut stod mannen precis framför honom och Anders kunde inte låta bli att lägga märke till hans bleka hy.
– Har du pengarna? väste mannen i ena mungipan.
– Visst, det har jag, svarade Anders och höll fram väskan. Var är min dotter?
– Ja, det kan man fråga sig, sade den svartklädde mannen hånfullt och tog tag i väskan.
– Var är hon? Den här gången höjde Anders rösten något. Var är Emelie?
Mannen svarade inte utan höll bara ett stadigt grepp om väskan.
Eftersom Anders ännu inte hade fått något meddelande från Konrad om att de hade hittat Emelie så antog han att hon inte var kvar på tvålfabriken längre. Därför blev han nu riktigt orolig och kände att hans dotters öde helt och hållet var i hans händer.
Då Konrad, från sin position bakom en pelare, såg att Anders tvekade och inte visste hur han skulle göra, började han prata lugnande med honom i öronsnäckan. Han uppmanade Anders att behålla fattningen, ta några djupa andetag och försöka att inte göra något förhastat. Anders upprepade:
– Nå, var är hon?
– Nu börjar du bli riktigt orolig, va? svarade mannen med luvan. Tja, inte vet jag. Hon kan ha gått vilse i skogen, eller drunknat, eller så har hon kanske ramlat och slagit sig riktigt, riktigt illa. Eller…
– Tyst! väste Anders, som nu också började bli riktigt arg.
Kidnapparen skrattade och drog lite i väskan.
– Ro hit med pengarna nu!
Anders försökte behålla lugnet.
– Nej, först ska du berätta var min dotter är.
– Fan heller! Hit med pengarna annars så dör hon! Kidnapparen ryckte otåligt i väskan.
Då hörde Anders hur Konrad pratade med honom i öronsnäckan:
– Ta det lugnt nu! Försök att lugna honom. Tar han fram sin pistol så täcker vi dig. Det är ingen fara. Okej?
I vanliga fall skulle Anders ha varit livrädd men nu var det som om något tog kontroll över honom och han sade helt lugnt:
– Du kommer inte att få pengarna förrän du berättat var min dotter är. Det var överenskommelsen och du får hålla din del av avtalet precis som jag håller min.
– Prata inte till mig på det där viset! Den bleka mannen höjde rösten.
– Om jag var du skulle jag inte prata så högt, fortsatte Anders. Vi vill ju inte dra uppmärksamhet till oss. Eller hur?
Anders märkte att kidnapparen ilsknade till men han fortsatte ändå:
– Nu får du faktiskt vara så snäll och tala om för mig var min dotter är. Gör du det så får du den här stora väskan som är fylld med den summa du begärt. Pengarna räcker nog både jorden runt och tillbaka.
– Tro inte att du är så jävla lustig! replikerade kidnapparen snabbt. Släpp bara väskan så slipper vi en massa otrevligheter.
– Som till exempel vadå? frågade Anders oberört fast han egentligen bävade inför svaret.
– Tja, låt oss säga att lilla Emelie kan råka illa ut. Riktigt illa…
Anders höll så hårt om väskan att knogarna vitnade:
– För sista gången. Tala nu om var hon är så ska du se att det här snart ska vara över.
När han sade det lät han som en dagisfröken som talar ett litet barn till rätta.
– Jag sade ju åt dig att du inte skulle tala till mig på det där viset, sade kidnapparen och stoppade handen i fickan.
”Jävlar!” hörde Anders Konrad skrika i öronsnäckan.
Kidnapparen hade tagit fram en pistol och nu siktade han rakt på Anders:
– Släpp väskan, gubbe!
– Jaha, annars? hörde Anders sig själv utbrista och förstod inte hur han kunde agera så iskallt i en sådan livsfarlig situation som den här.
– Annars kan du säga ”Good Bye” till din lilla älskling, skrattade kidnapparen hånfullt medan han viftade nonchalant med pistolen framför Anders ansikte.
Men Anders var inte längre rädd:
– Jag tror inte du är man nog att göra något sådant.
Hade kidnapparen inte haft en luva som dolde ansiktet skulle man sett hur hans ögon smalnade, men nu kunde man bara föreställa sig hur ilskan spred sig ända ut i fingertopparna på honom.
– Ouch! Det där skulle du aldrig ha sagt. Den luvklädde mannen skakade på huvudet och satte fingret på pistolens avtryckare.
Just i det ögonblicket hördes en kraftig knall. Kidnapparen föll omkull, träffad i benet av det skott Konrad avlossat med sin pistol. På några sekunder var poliserna framme och satte handklovar på mannen som låg på marken och jämrade sig medan han höll om sitt skadade ben.
Anders var helt förvirrad. Vad hade hänt?
Yvonne som, från sin plats lite i bakgrunden, hade följt hela händelseutveckling kom nu framspringande och drog undan luvan från kidnapparens ansikte.
– Herregud! utbrast hon. Han är ju bara ett barn!
Den demaskerade kidnapparen såg ut att vara en pojke i sjuttonårsåldern som nu verkade helt skräckslagen. Hans tidigare så tuffa attityd var som bortblåst.
Poliserna plåstrade provisoriskt om pojkens skadade ben och ledde ut honom till en av polisbilarna. Samtidigt fick Anders en filt slängd över axlarna och Konrad så åt honom att försöka lugna ner sig. Men hur skulle han kunna göra det när hans dotter ännu inte var återfunnen.
Anders sprang fram till bilen där pojken satt, slet u...