Åsa O

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

-Humanistisk analys av Åsa O
Den råder stor bristande kongruens mellan Åsas självbild och den information hon tar emot. Hon anser sig vara ful och tråkig, trots att både vänners intyganden och mäns uppmärksamhet tyder på något annat. Av någon anledning vill hon inte ta till sig det. När jag gick i lågstadiet, blev jag retad för mitt lockiga hår. När någon gav mig en komplimang för det, var jag övertygad att det var av medömkan för mitt fula hår som de berömde det. Jag tror att människor överlag, då de får en komplimang för ett komlpex, reagerar så att de tror det är en dold pik. Kanske är det vad även Åsa tror: att kompisarna berömmer henne för att göra henne glad, eftersom de tycker synd om henne för att hon är så ful.

Kanske har Åsa aldrig haft någon riktig pojkvän, eller så har hon haft en som behandlade henne riktigt illa, intalade att hon var ful osv. Det tror jag kan ha skapat hennes dåliga självbild. Eller ifall hennes pappa var frånvarande i den oidipala fasen. Åsa kanske aldrig fick den manliga bekräftelse hon behövde då, vilket gör att hon nu tvivlar på att hon kan attrahera någon.

Det råder även bristande kongruens mellan Åsas självbilder. Hennes självbild säger att hon är ful och tråkig. Hennes idealsjälv verkar säga att hon skulle vilja vara vacker och eftertraktad. Det märks på att hon ändå är selektiv med vem hon blir sedd med: hon bokstavligt talat flyr från ”tönten Jörgen”, trots att han är sympatisk. Istället dansar hon med Harry, som är snygg, men som hon egentligen verkar ogilla, eftersom han är självupptagen. Hon kanske känner att ifall hon umgås med vackra människor blir hon själv vacker och intressant. Hennes självbilder är utseendefixerade. På något sätt har Åsas självbild fått sig en törn. Kanske har hon aldrig varit ”en av de populära” i skolan. Det kan ha fått henne att känna att hon har hamnat utanför för att hon är ful och tråkig, samtidigt som det har format hennes idealsjälv: om hon skulle vara snygg så skulle hon få vara med ”de populära”, och då skulle hon kunna vara lycklig.

Splittringen mellan hennes självbilder gör att hon mår väldigt dåligt. Hon tittar trånande på andra flickor som roar sig, men låter inte sig själv ha roligt. Hon straffar sig själv. Intalar sig att om hon ska dansa ska det vara för att hon blir uppbjuden. För hennes idealsjälv skulle vara så vackert och attraktivt att det skulle bli uppbjudet. Hon vill inte att andra ska tro att hon tycker hon är vacker, kanske.

Men ändå, när det kommer en kille som hon är intresserad av, Torsten, svarar hon avvisande. Antagligen för att skydda sig själv. Verkar hon själv inte intresserad kan han inte såra henne och hennes självbild. Tyvärr låter hon honom därmed inte göra motsatsen för henne heller.

En kille som hon ändå tycker sig stå över är Jörgen. Att synas med honom skulle styrka hennes negativa självbild, och resan mot att bli som hennes idealsjälv skulle drastiskt förlängas.

Sedan möter hon och går hem med snygga Harry. Hon tänker väl, att genom att bjuda ut sin kropp åt honom, tar hon sin självbild närmre sitt idealsjälv. Hon ser det nog som en bekräftelse att en snygg kille vill ligga med henne: då är hon också snygg. Dessutom vet kompisen, Klara om det, och förmodligen fler på diskoteket, vilket gör att hon kanske kan få högre status, den jag har antagit att hon aldrig fick i tonåren. Men eftersom Åsa egentligen inte tycker om Harry, känner hon sig nog lite billig dagen efter; hon låg med en kille bara för att han var snygg. Om han var så självupptagen som hon först uppfattade honom, gjorde han antagligen inte mycket för Åsa, utan satte sin njutning först, vilket förmodligen fick Åsa att känna sig värdelös och utnyttjad. Inte alls de känslor hon ville uppnå.
Därför erkänner hon inte heller för Klara att det inte var särskilt bra, Åsa känner det inte som att Harry var en självupptagen idiot. Eller tror i alla fall att Klara ska tolka händelsen så. Förmodligen kommer hon tycka att Harry behandlade Åsa som hon var värd, tror Åsa: som en ful och tråkig människa. Så akten som Åsa begick för att må bättre fick henne bara att må sämre.

Åsa skulle säkert haft en betydligt mer positiv självbild om hon tidigare i sitt liv fått mer villkorslös kärlek. Jag har gissat på att hon inte haft någon pappa under sin uppväxt, en pojkvän som brutit ner hennes självförtroende, eller att hon varit utanför i skolan. Om hon fått mer uppskattning tror jag att Åsa hade kunnat ta till sig komplimanger och på så sätt fått en bättre självbild.

Vad jag tror, ur humanistisk synvinkel, skulle vara bra för Åsa i nuläget är en riktigt snäll pojkvän, någon hon kan älska och som älskar henne och visar henne uppskattning, hur hon än ser ut och vilket humör hon än har för dagen. Hon verkar inte ta till sig vad kompisar säger till henne, men hon skulle kanske lita mer på en pojkvän som hon älskar. Det skulle nog hjälpa att bygga upp hennes självbild och hjälpa henne att inse att hon faktiskt är mer lik hennes idealbild än hon tror!
Men då måste hon först våga öppna sig och riskera att bli sårad.
Den där Torsten t ex, verkade vara en bra kandidat! Hon tyckte att han var trevlig och han verkade bry sig om henne. Det är betydligt mindre risk att han sårar henne, än att killar vars största intresse är de själva gör det.


-Psykoanalytisk analys av Åsa O

Åsas det är generellt sett starkare än överjaget. Många människor som är så osäkra som Åsa är, är ganska omoraliska. De gör vad som helst för att bli omtyckta, och tyngs sedan av sitt dåliga samvete. Exempelvis, var det Åsas det som sa åt henne att fly från Jörgen, medan överjaget vädjade om att det var elakt mot stackars Jörgen. Detet vann. Åsa är nog en ganska sympatisk människa egentligen, hon vet antagligen själv hur det är att vara utanför, men vill till varje pris bli populär. Jaget dras mellan alla moraliska tankar överjaget ger henne, och detets strävan efter popularitet. I början av kvällen är överjaget överlägset, för Åsa har dåligt självförtroende och vågar inte dansa. Senare under kvällen, när alkoholen börjat verka, och hon har blivit mer varm i kläderna, styr detet.

Egentligen vill Åsa väldigt gärna dansa med de andra tjejerna. Men överjaget gör så att hon inte vågar. Dansar hon ensam, kommer det verka som att ingen kille vill dansa med henne. Kanske gör hon bort sig? Detet klagar på att hon kommer uppfattas som tråkig om hon inte dansar. Men hon rationaliserar situationen, och intalar sig själv att hon inte ska dansa för att hon inte är typen som gör det utan att ha blivit uppbjuden, att hon är lite för fin för att göra som de andra tjejerna.

När sedan Torsten indirekt bjuder upp Åsa, blir det jobbigt. Detet vill att hon dansar med honom. ”Men Torsten är en bra kille,” säger överjaget.”Honom vill du inte se dum ut inför.” Så Åsa förnekar att hon inte vågar, eller ens vill dansa. Hon får det att verka som att hon gör ett aktivt val som inte dansar.

Efter att Åsa gick miste om Torstens invit, känner hon sig antagligen besviken och ångerfull. När hon ser Harry tycker hon att han är självupptagen, men hennes undermedvetna drar till med en reaktionsbildning som gör att hon beundrar hans utseende istället. Dessutom förskjuter hon viljan att dansa med Torsten till Harry. Troligen spelar alkoholen in här, vilket gör detet än mer överlägset. Åsa blir mer impulsiv och går hem till Harry.

Om Åsa genomgick denna analys, skulle hon lättare kunna få rätsida på sina känslor och sitt liv, när hon vet varför hon reagerar som hon gör i olika situationer. Hon skulle förstå vad det är hon egentligen vill.
Sammanfattning:

Att tillämpa biologisk analys, och ge deprimerade människor piller för att återställa serotonin-halten kan fungera. De kan känna sig glada, men man har inte rättat till problemet som ledde till depressionen. Dessutom kan pillren vara beroendeframkallande, och leda till att hjärnan slutar tillverka egna lyckoämnen. Vissa ”lyckopiller” har dessutom visat sig ge självmordstankar!! Efter medicineringen kan problemen ofta komma tillbaka. En biologisk analys av Åsas fall skulle dock kunna visa på hur alkohol och andra ämnen påverkar henne, och får henne att göra saker som hon kanske inte skulle göra annars. T ex gå hem med Harry. Utan alkoholen hade hon sluppit ångesten dagen efter. Men den skulle inte jobba med hennes dåliga självuppfattning.

En kognitiv analys, skulle sätta Åsas tankar i centrum. Den skulle undersöka om Åsa har ett speciellt tankeschema som låser henne. Kolla upp vad hon har för inställning till livet.
Men om Åsas känslor styr tankarna, kan den kognitiva analysen inte göra så mycket för henne. Är Åsa inne i en depression, p g a för låg serotonin-tillverkning, vilken får henne att känna sig hopplös och tänka negativa tankar om sig själv, kan man inte hjälpa henne att komma ur depressionen genom att ge henne ett positivt synsätt: hon kommer inte ta det till sig. Dock verkar Åsas tankar lite låsta. Genom att ge henne en bättre inställning skulle hon säkert må mycket bättre.

Beteendeanalys skulle ta reda på om Åsas känslor var betingade. Ifall de t ex kom fram till att Åsa har en fobi för dansgolv, skulle de genom beteendeterapi kunna behandla bort ångesten. Men inte gå till botten med det som framkallade den. De skulle behandla symtomen, men inte själva problemet. Att dansgolvs-fobi är Åsas problem är inte troligt. Däremot kan hon vara betingad sedan barnsben att dra sig undan och känna sig obekväm i sociala sammanhang. Kanske har hon någon gång blivit offentligt förödmjukad?

Humanistisk analys ska vara till för alla med problem, inte bara psykiskt sjuka. Den tar reda på hur Åsa uppfattar sig själv, och löser hennes problem genom att upplysa om information hon inte tar med i sin självbild. Men det kan vara väldigt svårt att ändra sin självuppfattning, och känslor som är djupt rotade. Det skulle säkert hjälpa Åsa om hon vågar vara öppen om hur hon känner sig med någon närstående, så hon kan få stöd och peppning. Någon som kan upplysa henne om positiva saker med henne.

En psykoanalytisk analys skulle hjälpa Åsa att få insikt i varför hon känner och handlar som hon gör, och hjälpa henne att ändra det som får negativa konsekvenser. Men det är mycket jobb som Åsa måste göra med sig själv. Tror att många tänker att psykologer är magiker som trollar bort alla problem. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är jobbigt att erkänna sina försvarsmekanismer för sig själv, det är väldigt avväpnande. Vetskapen om dem är inte heller nog, hon måste arbeta för en förändring.

De analyser som jag skull...