Novell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dom stirrade båda rakt ut i det kolsvarta mörkret,
dom kände inte längre hur kylan tryckte sig in vid jackärmarna.
Glädjen dom känt innan var inte på riktigt och energin existerade inte längre.
Den kärlek som varit så underbar hade dom glömt.
”Fan att jag glömde vantarna hemma” tänkte hon högt.
Han svarade inte.
Han lyssnade inte och han tänkte inte heller för den delen, han kände.
Han kände hur all den smärta han känt var tämjd och hur ilskan försvunnit långt bort.
Hon hade ingen känsel kvar i någon av sina mörkt blålila fingrar, händer och tår längre, men hon insåg snabbt att det inte var lönt att bry sig.
Snart skulle hon inte behöva bekymra sig över något,
hon skulle vara befriad från alla tankar och allt som fanns i hennes närhet.
Han tvekade för en sekund. Ville vända om, men han kunde inte, hur mycket han än försökte vända om så fortsatte dom båda framåt.
Den sorgen som kommit med mörkret hade hon för längesen vant sig vid och rädslan som kom med den var tom.
Oron han hade för vad som väntade kändes konstig och mättnaden hade flytt.
Visst är det så att vintern ska vara kall och jäklig, men hade det verkligen varit så året innan?
Brukade det verkligen ta så lång tid?

Viljan att komma fram till sjön kändes meningslös, hoppet dom haft var som bortblåst.
Trädens trötta grenar vilade tyst över dem, det hade inte blåst en enda vindpust på hela kvällen.
Dom fortsatte gå, fortfarande under fullständig tystnad.
Han sneglade åt hennes håll men ångrade sig när han anade sjön i månljuset mellan träd- och buskgrenar.
Hon såg det också, dom började gå fortare och fortare och tillslut sprang dom.
Dom sprang hela vägen till sjön där dom ställde sig bredvid varandra och tittade ut över vattnet.
Han flåsade smått och tittade på henne med en beundrande blick.
Hon tog hans hand och började gå mot bryggans slut där dom ställde sig mot varandra.
Dom kände inte ...