Jag såg mig om

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Morgonen var disig och jag gick ganska snabbt ner för den halvleriga gatan för att hinna med bussen. Det var halt och jag halkade till och var nära att ramla ett flertal gånger. Ja, du vet säkert hur lönlöst det är att försöka springa på en lerig, hal väg i november. Jag svängde in på genvägen och småsprang förbi fönstret där min favoritpojke bodde, Eskil.
Eskil var hyperaktiv och jag förstår om hans föräldrar har det jobbigt. När jag joggade förbi köksfönstret hörde jag någon som skrek, jag tog för givet att det var Eskil som vanligt skrek på morgnarna. Jag stannade för att titta om jag kunde se någonting, och det var då jag såg det.
Johnas, Eskils pappa stod böjd över honom, och det såg nästan ut som om han tryckte ner något i halsen på honom. När jag gick för att få en bättre synvinkel såg jag vad han höll på med, och det gick långsamt upp för mig vad han gjorde.
Johnas mördade Eskil.
Jag skrek till och han vände sig om och såg mig rätt in i ögonen. Den rädsla blandat med ilska som jag såg i hans ögon gjorde mig så rädd. Jag sprang.
Jag sprang och sprang, hela vägen hem och slängde mig på sängen. Jag grät så att hela sängen skakade. Det var så hemskt…

Jag hann inte skriva klart igår, Halvor kom in. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Mordet på Eskil var verkligen inte vad jag behövde just nu. Min tumör håller redan på att ta död på mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kanske skulle gå till polisen och säga som det är, att Johnas är en kallblodig mördare? Eller så håller jag tyst och tar med mig det ner i graven, tillsammans med mina sorger.
För jag kommer att dö, ja det kommer jag.
Jag undrar hur det kommer att gå om jag inte berättar? Mordet kanske aldrig blir löst och då är allt mitt fel.
Jag kan inte komma på någonting mer att skriva just nu, jag återkommer.

Jag har inte haft tid att skriva, det kom viktigare saker mellan. Jag träffade doktorn igår på mataffären. Mamma och Pappa kom inte med, de var på jobbet. Doktorn sa att jag förmodligen inte hade länge kvar att leva. Jag bad honom att inget säga till mina föräldrar om det, men han svarade bara att det var hans skyldighet.
Jag satte mig på knä och bad honom. Tårarna rann ner för mina kinder, och han förstod förmodligen hur viktigt det var för mig. Jag har inte mycket kvar att leva för nu. Berättar doktorn för mina föräldrar kommer har jag definitivt inget kvar att leva för.
Som jag har sagt har jag förmodlige...