Gömda: Marklund, Liza

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Plötsligt var han här igen. Han stod i mörkret vid fotändan av sängen och stirrade på mig. Han syntes knappt bland skuggorna, men jag visste att han var där. Jag kände hans närvaro som en kramp i magen. Inte ett ljud hördes. Ljuset från gatlyktan därute silades genom lövverket på vår björk, bildade fläckar som dansade över hans ansikte. Jag rör mig inte, tänkte jag. Om jag ligger här alldeles stilla så kanske han tror att jag sover. Jag försökte blunda, men det gick inte. Hans ögon hade bränt sig fast i mina. Jag försökte säga något, hitta på någon ursäkt. Men vad hade jag gjort för fel? Jag visste inte. Så förflyttade han sig genom rummet, svävande ljudlöst. Mitt hjärta började slå fortare och högre, snart fyllde ljudet hela rummet.
Hans vansinniga virrvarr av hotelser steg och sjönk. Ändå kunde jag inte se att han rörde på munnen. Jag började svettas, halsen var alldeles torr. Han kom fram och drog av mig täcket, slet upp mig ur sängen. Jag skrek, men ingenting hördes. Han vred om mina armar, upp på ryggen. Det knakade i vänster axel. Första slaget knäckte sista revbenet på höger sida. Det andra träffade vänster ögonbryn, varmt blod dränkte mitt synfält. Så lade han händerna runt min hals. De var torra och sträva, precis som förr. Och jag väntade på att allt skulle bli svart…”


Detta är en prolog ur boken Gömda, som är skriven av Liza Marklund år 1993, publicerad 1995 (omtryckt år 2000). Jag vet inte hur många gånger jag har läst denna bok, men jag har läst den för att jag tycker den är så himla bra. Just denna text betyder väldigt mycket för mig, för jag har varit med om en väldigt liknande händelse. När jag läste boken första gången så hade det inte hänt mig än, men kände med kvinnan som det handlar om. Jag tror det var tredje eller fjärde gången jag läste den, som jag kunde koppla den till mig själv. När jag läste den då, och kände igen mig själv, så visste jag att det kunde gått mycket värre för mig än vad det gjorde.
Jag vet precis hur känslan är, när man vet att någon står i mörkret, med onda avsikter. Jag vet det för att jag för ett par år sedan var tillsammans med en kille som hade precis samma stil. Han var inte muslim, men han hade läst koranen och tyckte att den hade väldigt bra syn på vissa saker, som uppfostran till exempel. Jag förstod inte vad det handlade om då, oturligt nog. Kvinnan i boken, Mia, blir förföljd och hotad i många år efter att deras förhållande tagit slut. Jag är inte hotad på det sättet, men känner mig förföljd och efterletad. Jag kollar mig ofta bakom ryggen för att se om det är någon som går efter mig, för det mesta när jag är i större städer. Texten här ovan är en dröm, som har hänt, men som också kommer att följa en långt fram i livet. Det är inte lätt att glömma sådana händelser, speciellt inte om det man drömmer har inträffat i verkligheten, ofta mer än en gång.
Boken Gömda är viktig för att den handlar om en kvinna som blivit utsatt för mycket svåra situationer, men visar samtidigt att man kan klara sig ut från det. Jag tror att budskapet är att fortsätter man att ha livsgnistan kvar även om det är svårt, så klarar man det mesta. Jag tror att om alla som blir/har blivit/eventuellt kommer att bli utsatta för liknande situationer klarar av att kämpa sig igenom sina problem med större inlevelse om de har läst eller hört talas om den här boken. Den ger så mycket detaljer, inom allt från känslor till händelser. Man känner verkligen som hon känner och man vill själv vara där för att hjälpa, även om man vet att man inte kan det. Man känner att man själv vill vara en av de som hjälper de människor som drabbas i nuläget.
Boken utspelar sig i en stad som heter Smedjebacken i slutet av 1980-talet här i Sverige, 1989 för att vara exakt, men även ett par år efter det. Den handlar om olika kulturer som möts och hur det utspelar sig. Den här boken handlar om ett par fall, som visserligen inte är ...