En sekund kan förändra livet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fönstren var små och runda, bebisar skrek och han hörde främmande röster runt omkring sig. George var inte längre en vanlig pojke, han skulle få leva ett annorlunda liv.
Människorna som tagit hand om honom lovade att det skulle finnas en man och en kvinna som väntade i det främmande landet. Sakta såg han sitt hemland försvinna. Stränderna längst kusten blev bara mindre och mindre.
Nu såg han bara moln, George slöt sina ögon och somnade..

Familjen Azouri i Libanon hade haft tur till en början. Kriget hade varat i 12 år när det hände.
Det var en lugn kväll, den första lugna kvällen på länge. George satt i sitt och sina syskons rum. Det var kyligt ute, han tänkte på skolan och julen. Skolan som han gick i de lugna dagarna var kall och mörk. Elen fungerade inte alltid, så de använde stearinljus. Han tyckte om de kalla klassrummen och de gråfärgade korridorerna. Det kvittade om det var kallt och grått. George brydde sig inte. Sista dagen i skolan innan jul lade han märke till lukten av de mystiska rökelserna. Lillasystern kom in genom dörren och störde honom i sina tankar. Hon sa att mamma ropade på honom. George gick in till sin mamma som stod vid den brun-gula gasolspisen och fixade med kvällens måltid. Hon var förvånad över den lugna kvällen, allt skulle bli bra det kände hon på sig, men hon oroade sig över sina barn. De var så unga och hade redan sett så mycket. George frågade sin mamma vad hon ville. ”- Gå och se efter vad din bror sysslar med.”
Han klev ut på balkongen där hans bror Jean satt och rökte. Han fimpade cigaretten så fort han såg George.
George satte sig bredvid sin bror på de fuktiga stolarna ute på balkongen. De tog varandras händer och höll hårt. Tillsammans såg de ut över det sönderbombade Beirut och kyrktornets metall-kors som skiftade färg. Deras by hade ännu inte blivit lika hårt attackerad som de andra byarna. Solen kom sällan fram, mestadels var det molnigt ute. Bröderna pratade inte med varandra, de bara tänkte.
När klockan blev sju klev pappan in genom den omålade ytterdörren. Han hälsade på sina barn och sin fru. Familjen Azouri satte sig till bords i det lilla men mysiga köket. De åt rester från i går, en tabouleh-sallad och runda varma bröd, en fin middag med andra ord. Pappan skojade med barnen och mamman log. De var på bra humör även om alla var medvetna om det dova ljudet av bomber som föll ner mot byggningar, hus och civila människor.
George lade sig i sin säng efter maten, kläderna behöll han på för värmens skull. I morgon var det söndag och då skulle hela familjen vakna upp tidigt för att gå till kyrkan. Innan han somnade såg han upp mot den stjärnklara himmelen som här och var lystes upp av ett brandgult sken.
Nästa morgon klädde familjen upp sig i sina söndagskläder och tillsammans gick de upp mot kyrkan. Inuti var kyrkan klädd med varma färger och tavlor. George älskade att sitta och titta på de vackra heliga tavlorna, men han hann inte beundra dem eftersom lillasystern ryckte honom i armen och gnällde att det var tråkigt.
Byns präst bar en smyckad och mjuk klädsel. Han såg ut som Jesus själv brukade George tänka. Söndagarna var de enda dagarna han hade chans att träffa kamraterna från skolan. Efter gudstjänsten träffades byborna och pratade nyheter om kriget. Barnen sprang då mest runt och lekte. På vägen hem sprang Georges lillasyster fram och tillbaka på gatorna. Hon sjöng och trallade på en arabisk barnvisa, George sjöng med och resten av familjen skrattade. Allt kändes just då så bra för alla. Ingen viste om något. De hade precis klivit in genom dörren, när Georges mamma kom på att hon glömt stanna vid kiosken för att köpa rent dricksvatten. Hon bad George för han var snabb. Först bad han om att få slippa, men när pappan sa åt honom gick han med på det.

Vägarna var förstörda så det fanns inte en riktig gångväg. George sprang mot kiosken men försökte ta det lugnt så att hans byxor inte skulle bli dammiga av gruset och sanden. I kiosken stod den gamla mannen. Han lade tre stora flaskor med drickbart vatten från berget Sannine i en stor svart plastkasse. George tackade och gav honom mynten. Kassen var tung och den tyngde ner Georges tunna armar. Han hörde buller nerifrån, och ju närmre han kom sitt hem blev ljuden starkare och starkare. Skott!!
Hans hjärta slog fortare och magen knöt ihop sig till en boll. I desperation slängde George ifrån sig vattnet och sprang så fort han kunde. Våningshusen runt omkring honom skakade. Glassplitter rasade ner mot den svaga pojken och den breda grusiga vägen. Där, mitt på vägen, låg han hukandes och rädd för att inse vad som höll på att hända. Han kände klumpen i halsen, tårarna var på väg. Det fanns nu rök överallt! Han tittade upp mot himmelen och såg det skiftande korset som han och hans bror sett dagen innan. Nu visste han i vilken riktning han skulle springa, neråt mot hemmet. Fort!!!

Skotten tystnade medan George sprang hemåt. Han försökte känna igen sig, han försökte tänka, han försökte andas, men den lilla luft som fanns kvar i hans lungor räckte inte. George stannade och tittade med stora ögon. Grannarnas hus vid vägen var inte längre grannarnas hus, istället fanns där olika högar med stora stenar. Stensplitter från de byggda cementhusen låg tvärs över gatorna. Damm och rök fyllde hans lungor. Döda kroppar låg vid kanterna. Han ville inte se!

Han började springa igen för att hitta sitt hus och sin familj. Tio meter framför låg ett hus som han tycktes känna igen. Han gick sakta framåt med darrande ben för att undersöka. Han skrek sin mammas namn. Men fick inget svar tillbaka. Allt som fanns kvar låg på marken i tusen bitar. Längre in i huset såg han något han aldrig skulle glömma.. Han såg sin bror, sin syster och sina föräldrar blodiga, livlösa och smutsiga av all rök. George skrek ännu högre den här gången. Han böjde sig över sin mamma och skakade hennes kropp. Han ville att hon skulle öppna sina ögon. Han kände sig tom och livlös, chocken kom!

Han sprang iväg utan att veta vart. Han följde den smutsiga vägen en kilometer bort ifrån den by han aldrig mer skulle få besöka. George stannade vid ett sönderbombat våningshus. Han satte sig sakta ner på det kalla stengolvet. Såren sved och tårarna rann. George en pojke på endast 12 år var nu så ensam och rädd. Han knäppte sina händer och somnade efter att ha gråtit länge.

Solen hade precis gått upp och mot det sönderbombade våningshuset var två Röda-Korset arbetare på väg för att leta efter överlevande. Slaget i byn över Beirut hade spridit sig. Alla visste.. De fann honom liggande. Han var kall.
George hörde nu röster, men orkade inte öppna ögonen för att se och inte heller öppna sin mun för att säga vem han var.
De bar upp honom på en bår och förde in honom i en vit bil.
Nästa dag när han öppnade ögonen var han i ett varmt hem med varma beige väggar. George trodde det var himlen först, men insåg sedan att det var fel när han såg en kvinna i vit rock. Hon log. George log inte tillbaka.
De gav honom mat, men efter några tuggor spydde han upp det lilla han fått i sig.
Efter några dagar i det varma beige rummet började människorna sakta fråga honom var han kom ifrån, även om de var medvetna om att pojken kom från byn som blivit hårt attackerad. ”-Kommer du från byn Hasche?”
George nickade sakta, och man såg att han led. Allt släppte och tårarn...