Sekunder

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Glasrutor krossades, splitter flög, öronbedövande krasande. Plast som sprack, knäcktes vid de ömtåligaste punkterna. Metallen höll emot tills den brutalt deformerades, så som vi aldrig trodde vi skulle behöva se.
Dunkande hjärtslag.
Han ropade något men hon hörde inte.

De hade bråkat. Av någon anledning bråkade de alltid när det var dags att åka, som två lika poler som stöter bort varandra blev det omöjligt att nå fram. Spänningen var som starkast och deras världar krockade mer än någonsin.

Hon hade envisats med att höja volymen på radion. Han visste att det var hans fel, för han hade klagat över musiken hon lyssnade på, sagt att den var skit. Hon skulle inte fastna för löpandebandproducerad musik som bad om att bli konsumerad som en vara, utan känsla.
Hon tyckte att han gnällde. Kanske höll hon med honom egentligen, men hon började ändå sjunga högt för att överrösta honom. Vad var det som var så bra med hans egna fjantiga sånger? Trodde han att hon inte ändrat smak under åren hon väntat på att han skulle sjunga, men aldrig gjorde det? Att hon fortfarande ville somna till hans röst? Vila på hans axel, vara liten, vara trygg…
Hon vred upp volymen och sjöng.

En sekund senare var det försent. Den branta sluttningen var oundviklig och det fanns inget mer någon av dem kunde göra.
Han tänkte att det kunde var över för dem om de landade på taket.
Hon tänkte att det var över för henne i vilket fall.

Hon tänkte på skammen, på skulden. På förtroendet hon fått och hur barnsligt hon handlat. Hon glömde att hon var arg på honom. Hon glömde hur främmande han känts nyss, hur lite hon förstod sig på honom. Han sa att han ville att hon skulle vara delaktig i hans liv, men möblerna i lägenheten hade inte hon valt. Han hade förändrats och hade hon inte vetat vem han var, kunde hon ibland tro att hon inte kände honom, aldrig hade känt; att någon tagit fel person. Var det verkligen han som sjungit för henne när hon var liten? Som berättat fåniga sagor och lekt med hennes Barbies när hon ville?

Han tänkte på hur fånigt de bråkade nuförtiden. Hur små saker växte sig stora och tog upp den plats som han ville ha för att lära känna henne. Krävdes det olyckor och död för att de skulle förstå?

Det är sånt som händer på film. Sånt som händer på tv, kanske på nyheterna, men som egentligen inte existerar. Det är sånt som händer de människor som är statister i våra liv, människor som egentligen inte finns mer än för oss. De vars liv förändras när de plötsligt inser vad som är värt något. De som inte går hem till en familj sen, de som bara spelar teater för att nyheterna ska ha något att sända sena kvällar när vi inte kan sova.

Hon hade sett det många gånger på film utan att reagera. Det är på låtsas, hade hon tänkt. Det var förresten hans fel att hon tänkte så; han avslöjade alltid vem som var mördaren eller vilka specialeffekter som användes.
Men det här var inte på låtsas. Det här var lika verkligt som hjärtslagen som höll på att slå sönder hennes bröst, eller blodet som skenade i hennes ådror.

Borde han minnas sitt liv nu? Borde han minnas sina föräldrar, sitt livs stora ögonblick? När han som liten skrapade knäet, lärde sig cykla, gifte sig, fick ett barn… Vad är stora ögonblick?
Han tänkte på varje gång han lämnat huset där hon bodde, vinkat en sista gång, hur han ångrade att han inte gjort mer. Vad var alla dessa småsaker att haka upp sig på? Varför fick de inte mer tid tillsammans?
Men hon hade ju en annan familj, hon hade ett liv och hon var stor nu. Stora flickan. Han trodde inte att hon ville höra hans sånger eller fåniga sagor mer. Han förstod att det fanns killar i hennes liv, en annan sorts kärlek än den mellan ett barn och hennes pappa.
Hemma i den tomma lägenheten såg han gråa hårstrån ersätta de tidigare så bruna och mossa täckte hela lägenheten när hon åkt. Han önskade att hon inte var så noga. Hon kunde väl åtminstone glömma kvar en strumpa då och då som han kunde tvätta.
Han hade aldrig sett att livet skulle bli så här. Han undrade vad han gjort för fel.

Hon undrade varför han blivit så frånvarande. Han var inte längre bara hennes pappa, hon insåg att han också hade ett liv utan henne. Hon undrade vad han gjorde som var så viktigt. Så viktigt att han glömde utvecklingssamtalen och hennes konserter när hon sjöng solo.

Hon sa saker som han inte förstod. Lyssnade han inte? Var han aldrig där? Men han var ju där när hon ville, lyssnade till det hon sa, satt ju där på andra sidan av soffan.
Hon gick sin väg. Förstod han inte att det handlade om att lyssna till det som inte fick plats i orden? Var hon tvungen att säga till varenda gång han skulle lyssna? Fanns hos honom inget eget intresse av att fråga hur det gick för henne med livet?
Kanske var hon en stor flicka, men hon skulle aldrig bli större än honom. Alltid mindre, alltid hans barn.

Borde han träffa någon? Träffa en ny kvinna som kunde rensa bort ogräset i hans liv och plantera ordentliga rovor i hans överväxta grönsaksland. Han kanske behövde någon som kunde fungera som en bro mellan honom och dottern, en kvinna kanske skulle förstå henne bättre än han gjorde.
Men han ville inte starta något nytt. Han ville ägna den tid han hade åt dottern, om de bara fick en chans. Ta henne med ut på utflykter och ta igen sådant som de missat under åren då han varit frånvarande. Men det blev alltid fel. Hur många gjorde inte samma misstag; trodde att allt kunde bli bra över en natt bara man åkte till rätt plats, gjorde rätt saker?
Han kunde få en idé och leta fram ett pussel, men det slutade alltid med att någon av dem tröttnade och i svallvågorna efter något som påmint dem om en gången tid, drev deras båtar iväg åt olika håll.
De gick om varandra av rädslan för att krocka men tappade bort varandra på vägen. Han vågade inte fråga henne något av rädsla att hon skulle bli irriterad. Han ville inte föreslå något ifall att hon skulle tycka att han var töntig. Han visste hur det var, man ville vara vuxen, bestämma själv. Han ville inte störa. Han visste hur det var, han kom ihåg, eller?

Han hade lovat att hon skulle få köra, det var hans skyldighet sa hon. Hur skulle hon annars lära sig?
En sekund hade hon tittat på radion, en sekund för mycket. Kurvan hade kommit fortare än hon räknat med och den var skarp, för skarp. Innan hon hunnit reagera var de inne i kröken, hon svängde för sent, bilen fortsatte i fel riktning. Det var brant och räckena var borta. Hon kände gruset under hjulen och nu branten under dem.
Bilen kanade ner för sluttningen och i den höga hastigheten välte den och fortsatte rulla. De befann sig i en tvättmaskin där sönderslagna bildelar blandades med jord, fukt och gräs.
Glasrutor krossades, splitter flög, öronbedövande krasande. Plast som sprack, knäcktes vid de ömtåligaste punkterna. Metallen höll emot tills den brutalt deformerades, så som vi aldrig trodde vi skulle behöva se.
Precis som vi människor.

Det här är sånt som händer på film. Sånt som händer på tv, kanske på nyheterna, men som egentligen inte existerar. Det är sånt som händer de människor som är statister i våra liv, människor som egentligen inte finns mer än för oss. De vars liv förändras när de plötsligt inser vad som är värt något. De som inte går hem till en familj sen, de som bara spelar teater för att nyheterna ska ha något att sända sena kvällar när vi inte kan sova.

Det här var sånt som förändrade folks liv, skulle det förändra deras?

Hon undrade om hjältarnas liv passerade revy. Om hjältarna tänkte på mamma, om de grät. Om hjältar kissar på sig av rädsla.
Hon var ingen hjälte. Hon var en människa, och människor är små. Hon önskade att alla kunde sluta inbilla sig att det finns något som kallas ”vuxen”, att man växer upp till en annan person än man är, att man är redo när det är dags. Hon hade aldrig känt sig redo, aldrig känt sig som något annat än samma lilla flicka som ville somna till en pappas lugna röst, en smekning över pannan.

Han var inte arg. Han förlät henne i samma stund det hände och var beredd att låta henne köra nästa gång också. Han önskade inget hellre än att hon skulle kunna resa sig och gå oberörd ut ur spillrorna som blev kvar. För henne skulle han dra sitt svärd och slåss tills både armar och ben var av. Hon var hans lilla flicka, han hade längtat så efter att få sjunga sina sånger och stryka sin hand över hennes panna tills hon somnade – bara han visste att hon skulle vakna igen! Han önskade att han kunde hålla hennes hand, känna att det verkligen fanns ett hjärta som slog någonstans, att det fortfarande fanns värme i hennes kropp. Han klandrade ingen annan än sig själv.

Han undrade om de skulle dö.
Hon tänkte att det var så här det kändes.
Hon ville inte dö, inte ligga krossad i köttslamsor i sitt eget blod. Hon tänkte på sången som gjort honom upprörd,...