Ångest i natten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gruset knastrar under de slitna, gamla gymnastikskorna. Vinden viner inuti det militärgröna tältet och Hans Oscarsson kliver ut. Han ger sken om att vara i 30-årsåldern, även fast han är 41 år. Hans har en tjock munktröja uppknäppt till öronen, ett par gråspräckliga mjukisbyxor, honugsblont hår med en slänglugg hängande på pannan och två, ganska stora, blåa ögon. Han mumlar något som endast ett tränat öra skulle kunna uppfatta. Fotsteg. Han vänder sig om, men ingen finns där.
”Där är du!” säger en främmande man framför honom, som hade kommit dit helt ljudlöst.
Samtidigt som en dov knall hörs, blixtrar det till och Hans faller livlös ner till marken. Den främmande mannen tar tag i Hans ben och drar honom genom de gyllenbruna löven bort till en stenravin. Kroppen dunsar otäckt ned i ravinen och de stora stenarna färgas röda av blod. Mannen drar darrande av sig sina svarta läderhandskar och springer sedan med tårarna rinnande och bultande hjärta därifrån. Ett billjud försvinner sedan, sakta men säkert.
*

”Nå, vad har vi för brott?” frågar den unga kommissarien, som är döpt till Carolin men kallades Carro, sin kollega Erik. De hade tagit sig ut till polisens avspärrningar vid en skogsdunge ett par mil utanför stan. Det är kallt och blåsigt och Carros näsa rinner. Att hon aldrig kan bli av med sin förkylning!
”Ett klassiskt mord”, svarar den rutinerade teknikern Erik Claesson. ”Offret blev skjuten i bröstet. Dödande. Skottet träffade kroppspulsådern, han dog av blodförlust. Vi beräknar att han dog vid 23-tiden, har alltså varit död nu i ca 10 timmar”.
Han svarar efter att ha tittat i sina papper. Hela tiden har han haft sin panna rynkad och glasögonen så långt ut på nästippen det går utan att de ramlar av.
”Förresten, har du varit hos frisören nu igen? Det verkar som att det tar den största delen av din månadslön”. Han småler.
”Jag vet”, svarar hon, ”men jag var tvungen. De grå började komma tillbaka. Ja, ja, men vilka ledtrådar finns?” Hon ler hon också, men blir lite störd över att Erik lagt märke till håret. Varför vet hon inte riktigt. Så kallt som det är borde hon ha haft mössan på sig!
”Blod har hittats på några stenar”, svarar Erik, ”troligtvis offrets, men självklart måste vi få det bekräftat. Offret blev nedslängt från den kullen”, säger han och pekar bort mot ett tält som står på en kulle. ”Det finns även jord i ett av offrets ögon och löv inuti hans luva. Spåren uppe på kullen visar att offret blev skjuten utanför tältet och sedan släpad mot ravinen och till slut nedslängd där”, avslutar Erik. Han pekar återigen upp mot kullen.
”Jag har hittat något intressant!” skriker plötsligt en av teknikerna som genomsöker området runt brottsplatsen.
Carro och Erik springer genast dit och blir konfunderade över vad de ser. Flera små vita ting, som ser ut som hudflagor, ligger på marken.
”Skicka det till SKL tillsammans med det andra som vi har hittat!”, beordrar Carro. ”Nu vill jag in i värmen igen!”, säger hon till Erik samtidigt som hon försöker värma sina frusna fingrar i armhålorna. ”Jag kör, Erik!”, säger hon och springer i förväg tillbaka till bilen.

*

Äntligen hemma. Han slänger av sig sina skor i hallen, tar den sista mjölken från kylen och dricker den direkt ur förpackningen nerhasad i IKEA- soffan han har fått överta av sina föräldrar.
”Varför gjorde jag det?”, tänker han. Han får plötsligt en klump i halsen och ögonen vattnas. ”Hur kunde jag mörda en människa?” Storgråtande dyker han ner i kudden och ligger där tills han inte kan andas.
”Gubbjäveln förtjänade det!”, väser han mellan tänderna. Tårarna stiger i ögonen. Han slår med knuten näve i bordet så den tomma mjölkkartongen välter. ”Gubbjäveln körde ihjäl min mamma och pappa, och vad fick han för det?!”, skriker han. ”Sex månader! Mitt liv är förstört och nu har jag förstört hans!” spottar han fram. ”Men det känns ju för jävligt”, viskar han med svag röst och sjunker gråtande ihop i soffan. ”Skärp dig, Marc!”, säger han till sig själv.
Han går in i badrummet och sköljer ansiktet med så kallt vatten att han får gåshud. Drar av sig kläderna och slänger in dem i tvättmaskinen. Idag struntar han i att han blandar ljusa och mörka, 40-graders- och 60-gradersplagg.
”Tur att det var igår jag köpte den här nya ångduschen”, tänker han samtidigt som han hoppar in och sätter sig på den mahognyliknande trästolen som finns inmonterad. När han suttit där ett tag drar han handen längs glasrutan för att få fri sikt ut och tittar på klockan som hänger på väggen i badrummet.
”Dags att göra middag”, säger han för sig själv.
Han slår av ångan, sköljer av sig och går ut i ett ångmoln. Han tar på sig den marinblåa Lexington-badrocken och går in i köket.

Han tar ur snabbmakaroner ur ett skåp till höger om fläkten. ”Det har varit en tuff dag idag så jag tar nog den stora kastrullen”, tänker han och fyller den med vatten. Han tar ut ett paket med ”Mamma Scan’s svenska köttbullar med 40% mer kött” ur kylen tillsammans med flytande smör och steker de samtidigt som han tittar på ingredienserna. ”Uppfödd och slaktad i Brasilien, paketerade i Sverige”, läser han. ”Hur kan det då vara Svenska köttbullar?”, tänker han under en lång stund. Han öppnar kylskåpet och letar efter ketchup, men förgäves.
”Fan, ketchupen är slut!”, skriker han och slänger surt upp köttbullarna och makaronerna på en tallrik.

När han hade ätit klart slänger han på sig ett par tighta jogging byxor, en sport t-shirt och drar sedan en reflexväst över. ”Ingen ska ju komma till skada i onödan”, tänker han och undrar samtidigt hur han skall kunna överleva detta hemska som han har gjort. Han tar en joggingrunda runt kvarteret och träffar den fotbollsgalne mannen, Ben, som bor i slutet av radhuslängan.
”GULD TILL IFK!”, skriker Ben samtidigt som han viftar med en flagga som det stod BwB på.
”Hmm, han är allt lite underlig, han”, tänker Marc och joggar vidare.
*

”Blodet som hittades vid stenarna matchar offrets DNA”, säger Erik till Carro. De är tillbaka i polishuset med varsin rykande mugg kaffe. ”Vi har dock ännu inte hittat kulan i våra register. Den är alltså troligtvis inte tidigare använd i något våldsbrott i Sverige. Vi håller även på att kolla tandkort för identifiering. Det borde kunna ge oss information i eftermiddag om vem han är.”
”Okej, bra jobbat, men fortsätt leta!”, svarar Carro. ”Har vi tur, har kulan en matchning, men vi behöver leta efter motiv”, fortsätter hon. Hon tar den sista slurken kaffe ur muggen. ”Usch, ljummet kaffe är inte gott!”, tänker hon.
De båda skiljs åt utanför den gamla, skrangliga hissen bredvid Carros kontor. Hissen har sett sina bästa dagar och är inte direkt en prydnad för polishuset. Carro tar sin kaffekopp som hennes f.d. pojkvän hade gett henne i födelsedagspresent och fyller på med nytt varmt, härligt kaffe från kaffemaskinen bredvid hissen. Hon tar med koppen in till sitt kontor och tar fram mappen med fallet. ”De har ännu inte funnit någon misstänkt, men de är på god väg”, tänker hon.

Plötsligt slår Erik upp dörren.
”Vi vet vem offret är!”, ropar han. ”Killen heter Hans Oscarsson och är 41 år. Jag hittade en annan intressant sak”. Erik bläddrar i sin anteckningsbok. ”Han körde ihjäl ett par förra året. Deras son var med i bilen och han var den enda som överlevde. Sonen heter Marc Söderman. Det var han som körde. Pappan satt i passagerarsätet och mamman satt till höger i baksätet. Hans körde mot rött och krockade rätt in i sidan på familjens bil. Båda föräldrarna omkom. Hans hade oerhört hög alkoholhalt i blodet. För en vecka sedan släpptes han ur fängelset efter ett 6-månadersstraff. Kan detta ha något samband, tro?” frågar han Carro.
”Kanske det”, svarar Carro intresserad. ”Vad har vi på Marc?”, undrar hon.
”Vi har hans adress, Tallbarrvägen 6, som ligger bara några mil härifrån. Men vi har bättre upp!”, säger Erik och ler brett. ”En kvinna ringde igår och hon hade sett en grön Peugeot köra iväg från skogen nära kullen när hon var ute på promenad med hennes hund. Bilen hade kört fort och hon blev arg och tog registreringsnumret. Bilen ägs av, gissa vem? ”, sade han ivrigt.
”Wow, ta in honom för förhör. Detta kan leda till att vi tar honom”, utropar Carro.

*

Då Marc träder in i förhörsrummet, med snabba steg, får Carro en stark känsla av att han inte ursprungligen är från Sverige. Hans utseende är mer förknippat med Finland eller Ryssland. ”Varför är det alltid killar i 20- årsåldern som råkar ut för detta”, tänker hon. Marc slår sig ner mittemot Carro på en gammal trästol i förhörsrummet och ger henne en frågande blick. Carro sätter på bandspelaren och läser in vilka som är närvarande vid förhöret, tid och datum innan hon ställer första frågan.
”Är ditt namn Marc Söderman?”, frågar Carro.
”Ja”, svarar Marc. Han darrar väldigt på rösten.
”Vet du möjligtvis vem Hans Oscarsson är?”, undrar Carro.
Det rycker till i hans ena ögonlock och blicken börjar fladdra. Han blir nervös, det syns tydligt. Han börjar pilla på ett snöre som hänger ner från hans luva.
”Va? Öhhm… nej, har det hänt honom något?, stammar han fram.
”Han blev mördad igår kväll”, fortsätter Carro och tittar noga på honom. Hon har lagt märke till hans sjungande finlandssvenska.
”Oj det var ju inte bra… men jag hade inget med det att göra”, stammar han vidare.
”Marc! Var var du igår kväll klockan 23-tiden?”, fortsätter Carro.
”Hm, jag var ute… och träffade en kompis”, svarar Marc med svag röst.
”Marc, var fick du vapnet ifrån?”, säger hon med lugn och bestämd röst.
”Jag har ingenting med detta att göra!”, försöker Marc.
Erik öppnar dörren och kommer in.
”Erik Claesson har nu anslutit sig till förhöret”, säger Carro.
”Han har utslag på sina handleder!”, tänker Carro. ”Intressant. Vi hittade ju hudflagor på brottsplatsen. Det ser ut som att han lider av psoriasis”.
Hon lutar sig tillbaka i stolen.
”Marc”, säger hon, ”Har du något emot att vi tar ett DNA-prov? På så sätt kan vi jämföra det med bevismaterial som vi hittat på brottsplatsen.”
Marc blir märkbart blek i ansiktet. Han faller ihop med ansiktet i sina händer, med tårarna rinnande.
”Jag orkar inte mer. Det var jag som gjorde det!” säger han. Med tårarna fortfarande rinnande snyftar han fram ”Förlåt mig, men det kändes som jag inte hade något val. Jag trodde det skulle kännas bättre. Men det gör det inte, det känns mycket värre!”
Carro tänker, ”Stackars pojke!”. Hon frågar, ”Varför gjorde du det?”
Marc tittar upp. ” Han tog livet av min familj och fick bara sex månaders fängelse! De var mitt liv! Det är inte rättvist!”, utropar han.
”Domstolen hade ju redan dömt honom”, inflikar Erik. ”Om alla människor hade tagit rättvisan i egna händer skulle världen vara i kaos.”
”Var fick du tag på pistolen?”, frågar Carro återigen. Än tänkte hon inte låta honom komma undan. De hade honom fast, men hon ville gärna höra hela storyn.
”Jag köpte den a...